Category: Artiklar

CIUDAD JUÁREZ. Kriget i Mexikos undre värld visar inga tecken på att avta. Hittills i år har fler än 3 200 dödsoffer krävts i uppgörelser mellan rivaliserande brottskarteller. Allra värst är situationen i Ciudad Juárez, en stad vid gränsen till USA där fem maffiamord äger rum dagligen. Omkring 10.000 militärer och federala poliser har kallats in för att få stopp på våldsspiralen, men den bara fortsätter. Nu hotar rättsstatens definitiva sammanbrott.

Solen gassar från en klarblå himmel när advokaten och småbarnspappan Arturo Escobedo kommer ut från sitt radhus i Ciudad Juárez. Han går över gatan, sätter sig i sin röda Cadillac och gör sig redo att köra tillbaka till jobbet efter att ha ätit lunch med sin familj.

Just som han ska vrida om nyckeln i tändlåset dyker en man upp vid sidorutan med en pistol i handen. Ett skott går av, så ännu ett. Och ett till. Sammanlagt sex skott avlossas, tills torpeden försäkrat sig om att den ymnigt blödande advokaten inte längre kan undgå döden. Mördaren sätter sig i en bil som lugnt rullar i väg.

En halvtimme senare är gatan full av snurrande blåljus och uniformer. Ett femtiotal militärer har spärrat av gatstumpen, rättsläkare lutar sig över kroppen i framsätet på Cadillacen och vi journalister står och spanar vid avspärrningarna.

Scenen är så vanlig att få förbipasserande höjer på ögonbrynen: den här dagen mördas ytterligare nio människor i Ciudad Juárez. Tillvägagångssättet är detsamma i samtliga fall.

I denna stad av Stockholms storlek har fler än 1.060 människor dödats i maffiauppgörelser hittills i år. Offren skjuts ned på öppen gata ­eller kidnappas och torteras till döds, deras händer och fötter hittas avhuggna, och ibland sågas även huvuden av. Bredvid de mänskliga resterna ligger lappar med namnen på dem som står näst i tur.

Polis och militär verkar stå maktlösa inför våldsvågen. Det var inte så Mexikos president Felipe Calderón hade tänkt sig det när han kom till makten 2006.

Han hade en vision: militären skulle sättas in i kampen mot maffian, så att myndigheterna skulle få tid att reformera de genomkorrupta poliskårerna. Det skulle nog inte bli lätt, men Calderón såg chansen att bli ihågkommen som den som högg av maffians tentakler innan de hunnit koppla strypgrepp på staten.

Till en början gick det bra. Omkring 40 000 soldater kommenderades ut i landet, en rad höga maffiabossar lämnades ut till USA och militären tog kontroll över områden där maffian tidigare kunnat muta sig till straffrihet.

Men när en kartell fick problem var en annan genast redo att stiga in. Intäkter på sammanlagt omkring 100 miljarder kronor stod på spel för den som dominerade de mexikanska smugglingsrutterna till USA. Snart rasade ett krig mellan två stora allianser av drogsyndikat, den ena ledd av Sinaloakartellen och den andra av Gulfkartellen och Juárezkartellen.Våldsbrotten sköt i höjden.

Förra året begicks 5.300 maffiamord i Mexiko – en fördubbling mot året innan. Och under första halvåret i år har 3.200 människoliv krävts.

Regeringen hävdar att våldsvågen visar att maffian befinner sig i dödsryckningar. Men allt fler civila drabbas och i kongressvalet den 5 juli fick Calderón och hans konservativa parti PAN underkänt av väljarna. Samtidigt gick det gamla maktpartiet PRI framåt och blev största parti i kongressen.

Slagen i kriget utkämpas över hela landet, men den hetaste fronten finns i Ciudad Juárez. Denna gränsstad, ett stenkast från El Paso i Texas, är ovärderlig för kartellerna på grund av det massiva genomflödet av illegala droger. Miljardintäkter står på spel.

Mördarna är ofta unga killar från förorterna som ser en möjlighet till status och snabba pengar. I maquiladoras, de sammansättningsfabriker som blivit vanliga efter att det nordamerikanska frihandelsavtalet Nafta trädde i kraft 1994, ligger snittlönen på runt 400 kronor per vecka.

Inom drogindustrin kan man tjäna betydligt bättre.

– Mellan 1.000 och 2.000 pesos (600–1.200 kronor) får man för att döda någon. Lite mer om det är ett högriskjobb, säger Juan Manuel Candela, som fram till nyligen var medlem i det kriminella gänget Barrio Azteca.

Gängen rekryterar sina medlemmar i de dammiga, fattiga förstäderna, där Barrio Azteca håller i den lokala drogförsäljningen och fungerar som fotsoldater när Juárezkartellen ska försvara sig mot angripare.

Många av Juan Manuel Candelas vänner har fått sätta livet till under de senaste årens blodiga krig.

– De som ger order är”La Linea”, den inre klicken i Juárezkartellen. Där finns det politiker, advokater, företagare och före detta poliser, säger Juan Manuel Candela.

Samtidigt har militären i praktiken tagit makten i staden för att få bukt med våldet. Det finns fortfarande en borgmästare i Ciudad Juárez, men de stora strategiska besluten tas av militären i samråd med polisledningen.

Omkring 7.500 soldater och 2.500 federala poliser har kallats in för att bekämpa maffian, en närvaro som är högst påtaglig på gator och torg. President Calderón ser militärens metoder som en modell för framtiden. ”Ciudad Juárez är spjutspetsen i kriget mot den organiserade brottsligheten”, förklarade han i maj i år.

Men trots det fortsätter antalet mord bara att öka.

– Förklaringen är enkel: alla resurser satsas på att ha mycket personal ute på gatorna, men maffian lär sig snabbt att ta sig runt det. Nu använder de sig av pistoler i stället för automatvapen, eftersom de är lättare att gömma i militärkontrollerna, säger Héctor Gonzalez Mocken, ordförande i Ciudad Juárez advokatsamfund.

Samtidigt är underrättelsearbetet undermåligt.

– Det finns bara femton mordutredare från den federala polisen i hela Ciudad Juárez. Så i brist på välunderbyggda underrättelser gör armén räder i fattiga områden, arresterar folk godtyckligt, placerar ut droger som ”bevis” och torterar fram erkännanden.

– Rättsstaten existerar inte längre här. Sjutton advokater har mördats på lika många månader. Inga misstänkta gärningsmän har gripits och chefsåklagaren i staden menar att vi får skylla oss själva om vi försvarar misstänkta narkotikahandlare, säger González Mocken.

Utvecklingen väcker oro i USA på grund av risken att våldet ska sprida sig över gränsen. Amerikanska försvarsanalytiker har börjat tala om Ciudad Juárez som ”Bagh-
dad on the border”.

Det är en befogad oro. De mexikanska drogkartellerna har de senaste åren etablerat sig som ledande i distributionsledet i USA. Mexikanerna har upprättat underjordiska grossistcentraler i Phoe­nix, Atlanta och andra större städer, deras hantlangare – kriminella gäng som Barrio Azteca – agerar på båda sidor om gränsen och minst 90 procent av vapnen som används i Mexiko tros vara köpta i USA.

Men än så länge råder vapenvila norr om Río Grande. Calderóns militarisering av brottsbekämpningen får uppbackning i Washington, där den amerikanska kongressen nyligen gav klartecken för ett militärt och ekonomiskt stödpaket kallat Mérida-initiativet, som är värt omkring 400 miljoner dollar per år.

Inte alla är dock övertygade om fördelarna med att använda militär för brottsbekämpning. Människorättsorganisationer hävdar att arméns metoder påminner mer om kalla krigets gerillabekämpningsmanualer än om traditionellt polisarbete.

På en trottoar i centrala Ciudad Juárez möter jag sjuttonårige Alejandro Ruiz.
Han råkade ut för en av militärens razzior tidigare i år.

Det var i mitten av mars. Kylan som hållit sitt järngrepp om staden var på väg att ge vika och Alejandro Ruiz hade satt sig ned bredvid sina föräldrars gatustånd.

De är utumí-indianer och försörjer sig på att sälja sina enkla hantverk till turister.
Han vet inte om det var hans mörka hudfärg, ålder, enkla kläder eller kanske bara det faktum att han satt på en gatsten som gjorde att soldaterna valde ut honom. Men när deras bil stannade till fanns det inte mycket tid till att tänka.

– De klev fram, tog tag i mig och en kompis och släpade i väg oss, slog oss, sparkade oss och tryckte ned våra huvuden på bilgolvet. Min mamma försökte stoppa dem, men de höll fast henne, berättar han.

Bilen körde snabbt ut ur staden och efter en stund trädde soldaterna på Alejandro en ögonbindel. Sedan dröjde det ytterligare några minuter innan bilen stannade.

– Vi fördes ut på en gårdsplan och så in i ett hus med ett stort vardagsrum. Där på golvet låg en massa halvnakna män i olika åldrar, de var säkert 30–35 stycken. Vi tvingades ta av oss allt utom underkläderna och lägga oss ned med huvudena inåt i en av ringarna av kroppar.

Alejandro lyckades få en skymt av omgivningen, trots ögonbindeln. En teve stod på ett bord längre in i rummet och männen som vaktade fångarna var civilklädda.

– De hade cowboyboots och jeans på sig, av det lilla jag kunde se. Jag hörde någon av dem säga att de fick betalt för att vara där.

Sedan började tortyren. Med stora platta basebollträn misshandlades Alejandros rygg och skinkor. En plastpåse snördes fast kring hans huvud under fem minuter tills han nästan kvävdes.

Elchocker skälvde genom hans kropp och brände sår i huden på magen, sår som fortfarande inte läkt färdigt när vi träffas.

– Hela tiden frågade de om vi sålde droger och var vi hade dem gömda, berättar Alejandro.

Men eftersom han aldrig varit inblandad i narkotikahandel visste han inte vad han skulle säga. Det spelade ingen roll att han skrek, tortyren bara fortsatte.

– Då och då fick någon av torterarna ett infall, som när vi alla tvingades sjunga gamla mexikanska slagdängor. Den som inte sjöng högt gavs elchocker med ett slags påk.Till slut, efter två dygn av tortyr på ett kallt golv kom någon och drog i väg Alejandro och hans vän.

De fick sätta på sig sina kläder, fördes på nytt iväg av militärer och kastades till slut av i centrala Ciu­dad Juárez.

Alejandros pappa hade gått till en radiostation och berättat att hans bortförde son hade epilepsi och att han kunde dö utan sina mediciner. Familjen tror att det var därför han släpptes, men de vet inte säkert.

Alejandro berättar hetsigt om det som hänt, han är rädd och ser sig om hela tiden. Militärerna sade att de skulle döda honom om han någonsin vittnade.

Omkring 4.000 personer har gripits sedan militären tog över kontrollen i Ciudad Juárez för drygt ett år sedan. Det är den officiella siffran. Många fler, som Alejandro Ruiz, har aldrig registrerats eftersom de inte ens blivit delgivna någon misstanke om brott.

– Militärens standardmetoder vid förhör är just elchocker, plastpåse över huvudet och misshandel med basebollträ, säger Gustavo de la Rosa, som arbetar på del­staten Chihuahuas människorätts­kommission och som har dokumenterat hundratals fall av tortyr.

En rad ”försvinnanden” av personer ska också ha ägt rum, enligt enskilda organisationer.

Det rör sig om personer som grips av soldater och sedan aldrig dyker upp igen.
Militärledningen i Ciudad Juárez hävdar att dessa brott utförts av kriminella gäng som klär sig i uniformer. I de fall då övergrepp faktiskt har begåtts är det, enligt militären, uteslutande en följd av enskilda soldaters felsteg.

De ansvariga för sådana ”felsteg” ställs inför rätta i militärdomstolar. Men såväl Human Rights Watch som Amnesty International har kritiserat att insynen i dessa militärdomstolar är närmast obefintlig.

Kritiken drunknar dock lätt i den dagliga rapporteringen om det ena mer bestialiska mordet efter det andra i Mexikos undre värld.
För kriget, det bara fortsätter.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 26 juli 2009.

MEXICO CITY. Kampen mellan Honduras avsatte president Manuel Zelaya och den nya regimen i landet gick vidare på lördagen, då Zelaya på nytt lovade försöka ta sig in i sitt hemland. Risken för våldsamheter ökade när en ung anhängare till Zelaya hittades död med tecken på att ha utsatts för tortyr.

Manuel Zelaya och hans anhängare slog på lördagen läger i den nicaraguanska gränsstaden Las Manos, där de återupptog planeringen av resan till Honduras – i uppenbart trots mot USA:s avrådan och Michelettiregimens hotelser.

– Vi kan ta oss in i landet från El Salvador eller från Guatemala. Eller så landar vi i San Pedro Sula, jag har helikoptrar och flygplan som står startklara, sade Zelaya i en intervju med Radio Globo.

Men det har visat sig lättare sagt än gjort för den avsatte presidenten att återvända. Det första försöket ägde rum den 5 juli, en vecka efter statskuppen, och det slutade med att en demonstrants liv krävdes när Michelettiregimens arméförband blockerade landningsbanorna på Tegucigalpas flygplats och avlossade skarpa skott mot Zelayas anhängare.

I fredags kom det andra försöket när Zelaya, omgiven av supportrar och ett stort medieuppbåd, lyckades ta några symboliska steg på honduransk mark innan han hastigt tvingades återvända till den nicaraguanska sidan gränsen för att inte bli gripen av militär. Även denna gång möttes hans anhängare av tårgas och gevärseld.

På lördagen hittades en Zelaya-sympatisör död i samhället El Paraíso en mil in i Honduras, där denne uppges ha gripits av militär i samband med protesterna. Kroppen visade tecken på att ha utsatts för tortyr.

Militär och polis förnekade dock all inblandning i mordet.

Honduras nye president, Roberto Micheletti, anklagar Zelaya för att ägna sig åt en oansvarig medieshow, men spelar samtidigt med i föreställningen genom att arrangera mer eller mindre spontana demonstrationer till regimens stöd.

Publiken till skådespelet finns inte i första hand i Honduras, utan i omvärlden. Och på hedersläktaren verkar Obamaadministrationen ha svårt att veta hur den ska ställa sig till vad den ser.

President Obamas omedelbara reaktion efter statskuppen den 28 juni var att fördöma det som skett, ge stöd till Zelaya och betona vikten av att värna demokratin. Sedan dess har dock utrikesminister Hillary Clinton dämpat tonen, försökt framställa USA som någorlunda neutralt och talat varmt om en ”förhandlingslösning honduraner emellan”.

Men i takt med att en sådan lösning blir allt mindre sannolik ökar pressen på Obamaadministrationen att ta ställning i konflikten.

En mäktig lobby i USA ser den uppkomna situationen som en möjlighet, snarare än som ett hot. Flera republikanska kongressledamöter har de senaste dagarna krävt att Obama ställer sig på Michelettiregimens sida, eftersom de ser Hugo Chávez skugga bakom Zelaya.

Erik de la Reguera

DN 2009-07-26

MEXICO CITY. Honduras avsatte president Manuel Zelaya lyckades sent på fredagskvällen svensk tid korsa gränsen till sitt hemland, trots att kuppregimen utlyst utegångsförbud och gett militären order om att stänga gränsövergångarna till Nicaragua.

Omgiven av hundratals sympatisörer och ett massivt pressuppbåd vandrade Manuel Zelaya till fots över gränsen vid Las Manos i Nicaragua. Det hade då föregåtts av en längre förhandling med den militäre befälhavaren på den honduranska sidan gränsen.

-Han sade åt mig att jag inte får korsa gränsen. Men ni ser ju själva – det är klart att jag kan det! Jag tror att militärerna har förstått att de inte kan regera det här landet med folket mot sig. Vi är här i fredliga avsikter, sade Zelaya till tevekanalen Telesur strax efter att han klivit över den kedja som markerade gränsen vid halvelvatiden svensk tid.

Stämningen var dock fortsatt spänd på fredagskvällen. Tungt beväpnad militär blockerade vägen innanför gränsen och Zelaya fortsatte på telefon förhandla med höga officerare för att få tillstånd att återförenas med sin familj, som otåligt väntade på andra sidan avspärrningarna.

Inga garantier fanns för att Zelaya inte skulle gripas – tvärtom. Michelettiregimen har allt sedan statskuppen ägde rum den 28 juni försäkrat att han kommer att ställas inför rätta om han skulle återvända från sin påtvingade exil.

Det mesta tydde därför på att Zelaya skulle tvingas återvända till Nicaragua efter det korta besöket på honduransk mark.

Den nya regimen utlyste utegångsförbud i samtliga gränsprovinser i Honduras på fredagen, militären blockerade vägarna från Tegucigalpa och många anhängare till Zelaya hindrades från att ta sig till gränsen med motorfordon.

Men tusentals personer fortsatte till fots och samlades i närheten av övergången, där militären upprättat en järnring med krypskyttar och kravallstaket. Mindre sammandrabbningar rapporterades.

Parallellt anordnades en manifestation till stöd för den nya regimen i landets andra stad San Pedro Sula.

Erik de la Reguera

DN 2009-07-25

MEXICO CITY. Risken för inbördeskrig i Honduras ökade avsevärt på måndagen sedan försöken att finna en förhandlingslösning på konflikten havererat. Nu hotar den avsatte presidenten Manuel Zelaya med att försöka ta sig in i landet för att på plats leda en motståndsrörelse mot kuppmakarna.

”Förslaget är oacceptabelt.” Med de orden slog Michelettiregimens utrikesminister Carlos López i söndags kväll spiken i kistan för de medlingsförsök som Costa Ricas president Oscar Árias lett under snart två veckor.

Fredspristagaren Árias hade lagt fram ett sista desperat förslag till sjupunktsplan, som bland annat innebar en allmän amnesti, ett tidigareläggande av höstens presidentval till slutet av oktober, skapandet av en samlingsregering och ett skrotande av den avsatte presidenten Manuel Zelayas omstridda planer på att utlysa val till en grundlagsförsamling.

Men den springande punkten – Zelayas återvändande till makten – visade sig än en gång vara för mycket för den nya regimen.

– Det innebär ett oacceptabelt ingrepp i Honduras inre angelägenheter, förklarade Michelettiregimens sändebud, som också riktade kritik mot Árias varningar för ett hotande inbördeskrig.

I omvärlden är det dock få som tvivlar på att risken för våldsamheter nu ökar dramatiskt i detta centralamerikanska land, som fått strålkastarljuset riktat mot sig efter statskuppen den 28 juni.

Redan för två veckor sedan, när Zelaya hindrades landa på flygplatsen utanför huvudstaden Tegucigalpa och en demonstrant sköts till döds, var det många av kuppmotståndarna som talade om ”väpnat uppror”.

Men hittills har protesterna varit fredliga och begränsat sig till vägblockader, strejker och andra uttryck för civil olydnad.

I grannlandet Nicaraguas huvudstad Managua förklarade Manuel Zelaya på söndagen att han förväntar sig en omedelbar och kraftfull reaktion från världssamfundet – och då särskilt från USA – annars kommer han att återvända till sitt hemland för att inleda ett uppror mot kuppmakarna.

– Jag tänker inte lämna det honduranska folket ensamt. Nu till helgen kommer det vara möjligt för mig att återvända. Jag har både den moraliska rätten och folkets stöd för att störta kuppregimen, sade Zelaya, vars delegation accepterade medlarens sjupunktsplan i sin helhet.

Trots att förhandlingarna nu avbrutits vädjade Oscar Árias om en frist fram till på onsdag kväll för att försöka undvika en upptrappning av konflikten. Situationens allvar blev tydlig vid de amerikanska staternas samarbetsorganisation OAS krismöte i Washington på måndagskvällen, där flera av vänsterregeringarna i regionen riktade kritik mot USA:s försiktigt diplomatiska linje, som hittills varit att konflikten bör lösas av honduranerna själva genom förhandlingar.

Det finns en överhängande risk för att en eskalerande konflikt i Honduras kan spilla över till grannländerna Nicaragua och El Salvador, vars vänsterregeringar gett Zelaya sitt helhjärtade stöd.

Särskilt Nicaraguas president Daniel Ortega har ställt sig på barrikaderna, vilket skulle kunna öppna för att den avsatte presidenten i smyg tar sig över gränsen till sin hemprovins Olancho i östra Honduras.

Det finns fortfarande gott om vapen i regionen efter konflikterna på 1980-talet och rykten bland Zelayas anhängare gör gällande att en gerilla redan etablerat sig i bergen i Olancho.

Erik de la Reguera

Guide: Störtad av högerkrafter

Den 28 juni greps Honduras demokratiskt valde president Manuel Zelaya av militär och skickades ut ur landet.

Statskuppen fick genast stöd av ledare för de två stora högerpartierna i landet, katolska kyrkan, stora mediemoguler och högsta domstolen.

Nästan hela världssamfundet har fördömt kuppen och krävt att Zelaya ska återinsättas, vilket Micheletti­regimen i Honduras vägrar.

Zelaya hade för avsikt att genomföra en ny sorts rådgivande folkomröstning för att utröna om det fanns stöd för att utlysa val till en grundlagsförsamling. Högerkrafterna i landet misstänkte att Zelaya ville ta efter Venezuelas president Hugo Chávez och hänga sig kvar vid makten.

Zelaya, vars sociala reformer har gett honom stöd inom fack­föreningsrörelsen och andra gräsrotsorganisationer, har hela tiden förnekat att så skulle vara fallet.

DN 2009-07-21

MEXICO CITY. En sista chans. Så beskrev den avsatte presidenten Manuel Zelaya lördagskvällens förhandlingar med företrädarna för den nya regimen i Honduras. Om samtalen bryter samman väntas Zelaya försöka smuggla sig in i landet för att bilda en skuggregering.

– Jag ger kuppmakarna till midnatt (klockan åtta på söndagsmorgonen svensk tid) för att ge upp och lämna över makten, sade Manuel Zelaya inför överläggningarna i Costa Ricas huvudstad San José, ett ultimatum som inte gjorde medlaren Oscar Árias uppgift lättare.

Trots det sade sig Árias hysa hopp om en lösning på krisen, som utlöstes av statskuppen i Honduras den 28 juni. Parterna har tidigare i veckan visat sig öppna för tanken på att utlysa en allmän amnesti och att bilda samlingsregering tillsammans.

Roberto Micheletti, som leder den nya regimen i Honduras, har också gjort uttalanden som tyder på att han är beredd att lämna presidentposten. Men han vägrar samtidigt att låta Zelaya komma tillbaka till makten – något som i stort sett hela världssamfundet krävt och som troligen är en förutsättning för att nå en lösning på konflikten.

Vid ett sammanbrott för förhandlingarna väntas Zelaya försöka återvända till Honduras, ”via land-, sjö- eller luftvägen”, för att bilda en skuggregering och sedan inleda det som hans utrikesminister i exil kallat ”den sista striden”.

Den avsatte presidenten gjorde ett första försök att återvända för två veckor sedan, men stoppades då av militär som blockerade landningsbanan på huvudstaden Tegucigalpas flygplats och höll hans anhängare på avstånd med tårgas och skarpa skott.

– Den här gången tänker jag inte avslöja datum, tidpunkt eller plats, sade Zelaya när han besökte grannlandet Guatemala tidigare i veckan.

Michelettiregimens reaktion blev att återinföra det utegångsförbud nattetid som utlystes efter kuppen i Honduras. En rad omstridda åtalspunkter sägs också vänta Zelaya om han återvänder.

Krisen riskerar nu att förvandlas till en regional konflikt, med allvarliga konsekvenser för demokratin i hela Latinamerika. På söndagen firas 30-årsjubiléet av sandinistrevolutionen i Honduras grannland Nicaragua och en lång rad vänsterpresidenter – bland dem Hugo Chávez och Evo Morales – väntas närvara.

Den nuvarande nicaraguanske presidenten, Daniel Ortega, var kommendant för sandinisterna när det begav sig och har gett Zelaya sitt helhjärtade stöd, vilket öppnar för att den avsatte presidenten kan få tillstånd att korsa gränsen från Nicaragua.

Samtidigt är många av vänsterledarna i Latinamerika kritiska till USA:s lågmälda tonläge den senaste veckan.

Obamaadminsitrationen menar att det är viktigt att ge medlarna manöverutrymme och utrikesminister Hillary Clinton har kritiserat Daniel Ortega och Hugo Chávez för deras högljudda utspel mot Roberto Michelettis regering.

Men frågetecknen kring USA:s roll har växt av att en amerikansk konsult med band till Clinton, Bennett Ratcliff, agerar rådgivare till Michelettis förhandlingsteam.

”Alla deras förslag var antingen skrivna av amerikanen eller godkända av honom”, sade en väl insatt källa till New York Times efter förra veckans förhandlingsrunda.

Erik de la Reguera

Guide: Buffertland för USA under Kalla kriget

Under 1980-talet var Honduras ett av få länder i Centralamerika där inte någon väpnad konflikt rasade. Med stöd av den konservativa eliten kunde USA därför förvandla landet till en bas för Ronald Reagans krig mot ”det röda hotet”. På CIA:s baser i Honduras fick den nicaraguanska högergerillan Contras träning och ekonomiskt stöd, samtidigt som landet tjänade som buffert mellan sandinistregeringen i öster och vänstergerillorna i El Salvador och Guatemala i väster.

Många av de officerare som nu deltagit i statskuppen mot Zelaya fick på 80-talet träning vid School of Americas i USA, en utbildningsanstalt som förvandlade många latinamerikanska militärer till samvetslösa kommunistjägare.

Den nya regeringen och de två dominerande högerpartierna i Honduras menar att militären bara agerade på order av högsta domstolen, som sägs ha utfärdat en arresteringsorder mot Zelaya för brott mot konstitutionen. De har dock svårt att förklara varför han skickades ut ur landet, i stället för att ställas inför rätta.

Publicerad i Dagens Nyheter den 19 juli 2009.

”La Tuta” ringde in till en lokal tevestation i Michoacán i går. Ljudet är dåligt, men denne ledare för La Familia efterlyser nu en ”nationell pakt”, där familjemedlemmar respekteras (han menar att polisen förföljer fruar och barn i stället för de ansvariga för brotten).

La Familia deklarerar i samtalet krig mot polisen (en bit i början är tyvärr bortklippt). Men ”La Tuta” uttrycker respekt för militären och presidenten. Å andra sidan hotar han landets säkerhetsminister, Genaro García Luna, en man som tidigare har anklagats för att stå på olika kartellers lönelistor.