Author: Erik de la Reguera

BUENOS AIRES. Fem höga polischefer har gripits i Mexiko misstänkta för att i åratal ha tagit emot miljontals kronor i mutor av maffian. Den mäktiga Beltrán Leyva-kartellen uppges också ha lyckats infiltrera USA:s ambassad i landet.

De gripna poliserna ska enligt internutredarna ha stått på maffians lönelistor i upp till elva år och under den tiden tagit emot mellan 1,2 och 3,6 miljoner kronor per månad.

Skandalen är den största i Mexikos rättsväsende på över ett decennium och innebär en pinsam motgång för president Felipe Calderóns kamp mot maffian.

Tack vare mutorna kunde Beltrán Leyva-familjen länge undgå lagens långa arm, och dess ledare blev så vana vid rättslig immunitet att det kom som en total överraskning för dem när Alfredo ”El Mochomo” Beltrán Leyva greps i början på året.

Alfredos bror Arturo skickade genast sina torpeder för att utkräva en förklaring av ”sina” korrupta poliser. Svaret blev häpnadsväckande: poliserna föreslog att kartellen skulle storma häktet med 150 tungt beväpnade män och frita Alfredo.

Maffian försågs med ritningar över häktet och kommandot lovades hjälp in genom gallergrindarna allt var planerat in i minsta detalj.

Planen genomfördes dock aldrig. Möjligen misstänkte Arturo Beltrán Leyva att det rörde sig om en fälla, för efter gripandet av brodern måste han rimligtvis ha känt en viss misstro.

Kort därefter bröt Arturo också familjens allians med den mäktiga Sinaloakartellen och dess ledare Joaquín ”El Chapo” Guzmán, som han misstänkte för att ha haft en hand med i gripandet.

Under flera år hade dessa och en rad andra karteller samarbetat i den löst sammanhållna ”Federationen”, ett syndikat som stridit mot Gulfkartellen och dess paramilitära gren Zetas om miljardintäkterna från narkotikasmugglingen.

Beltrán Leyva-kartellens avhopp från Federationen har möblerat om pjäserna på brädet och utlöst en våldsspiral som lett till att antalet döda i maffians uppgörelser ökat från cirka åtta per dag under det första halvåret i år till mer än tjugo mord per dag på senare tid.

De gripanden som gjorts av bland andra Tijuanakartellens boss Eduardo Arellano Félix visar hur polisen kan dra nytta av situationen. Men korruptionen i ordningsmakten sätter ständigt nya hinder i vägen.

De gripna polischeferna åkte fast först sedan en infiltratör som avslöjats på USA:s ambassad gått med på att samarbeta i utbyte mot vittnesskydd.

Enligt nyhetsbyrån AP hade denne man innan dess försett Beltrán Leyva-kartellen med känslig information om amerikanska DEA:s operationer, vilket kan ha försatt agenter i livsfara.

Erik de la Reguera

DN 2008-10-29

BUENOS AIRES. Ledaren för en av världens mäktigaste maffiakarteller, Eduardo Arellano-Félix, greps i helgen i Mexiko. Men landet sjunker allt djupare ned i ett träsk av korruption och laglöshet, vilket beror på att Mexiko har övertagit Colombias roll som kokainhandelns epicentrum.

Det dramatiska gripandet av Eduardo Arellano-Félix, alias ”El Doctor”, ägde rum i Tijuana sent på lördagskvällen lokal tid. Den lokala och federala polisen hade hållits ovetande in i det sista eftersom de visat sig vara djupt infiltrerade av maffian, och det var därför enbart militärer som deltog i operationen.

Efter att ha förskansat sig i sitt hem och skjutit mot militären med automatvapen i flera timmar överlämnade sig ”El Doctor” till slut tillsammans med sin elvaåriga dotter.

Därmed är en epok över i Mexikos undre värld. Arellano-Félix-familjen hade i nära två decennier varit närmast oinskränkta härskare i Tijuana genom mord, mutor och terror. Men nu har samtliga bröder i familjen fängslats eller dödats, samtidigt som deras organisation splittrats i två stridande falanger.

Men Arellano-Félix-familjens historia är också den om hur Latin­amerikas undre värld förändrats sedan Pablo Escobars död i Colombia för femton år sedan.

Ingen maffiaboss har sedan dess kommit i närheten av att matcha den extravagante Escobar, som vid ett tillfälle till och med erbjöd sig att betala hela Colombias statsskuld för att slippa fängelse. Han var en medial figur av stora mått och har inte bara tjänat som inspiration till en rad böcker och två kommande Hollywoodfilmer, utan också och kanske framför allt som ett varnande exempel för de nya ledarna i den latinamerikanska undre världen.

När Escobars Medellínkartell föll ihop efter hans död 1993 tog hans ärkerivaler i Calikartellen snabbt över den luktrativa kokain­exporten till USA. Men även Calikartellen föll snabbt samman när polisen grep dess ledare.

Efter det inleddes en decentralisering av kartellerna i Colombia. Mindre grupper började samarbeta i komplicerade nätverk, utan tydliga ledarskikt, för att undvika att drabbas av samma öde som Medellín- och Calikartellerna.

Det gynnade paramilitärerna i AUC och vänstergerillan Farc, som kunde börja ta ut mer skatter på sådden och förädlingen av kokaplantorna i de områden de kontrollerade.

Samtidigt klev flera av de mexikanska kartellerna fram som viktiga aktörer i transportledet i slutet av 1990-talet. I frånvaron av en stor hierarkisk colombiansk organisation kunde mexikanerna erbjuda relativt säker transport i motorbåtar och miniubåtar från Colombias kuster via Centralamerika och sedan markvägen in i USA från Mexiko.

Nyckeln var just kontrollen av gränsövergångarna till USA, och Arellano-Félix-familjen såg sig snart sitta på en guldgruva. Med åren kom deras och de andra mexikanska kartellernas makt att överskugga deras colombianska kollegers.

Mexikanska namn som Joaquín ”El Chapo” Guzmán och Heriberto ”El Lazca” Lazcano har fått status av legender, trots att dessa ledare sällan eller aldrig syns på bild eller gör några uttalanden. Men liksom i Colombia har nu Mexikos myndigheter börjat reagera.

Sedan president Felipe Calderón kom till makten 2006 har han fört ett regelrätt krig mot kartellerna, vilket i sin tur har utlöst en våldsam kamp mellan dem, för när en kartell faller som nu i Tijuana försöker genast andra fylla tomrummet.

Bara i år har omkring 4.000 människor dödats i olika uppgörelse mellan två stora allianser av karteller. Dessa allianser är dock löst sammanhållna nätverk, inte sällan organiserade som moderna holdingbolag, och splittringar och förräderi är vanligt.

Erik de la Reguera

DN 2008-10-28

BUENOS AIRES. Brasiliens president Lula da Silva fick på söndagen ta emot beskedet att hans vän och politiska allierade Marta Suplicy förlorat det viktiga borgmästarvalet i mångmiljonstaden Sao Paolo.

Suplicy har varit ett av de namn som figurerat i spekulationerna om tänkbara efterträdare till Lula. En seger i Sao Paolo hade gett henne en politisk plattform att bygga på, men nu är hon med största sannolikhet ute ur leken inför presidentvalet 2010.

I stället har oppositionens starkaste namn, José Serra, stärkt sina kort inför presidentvalet. Serra är guvernör i delstaten Sao Paolo och gav tidigt sitt fulla stöd till Gilberto Kassab, som på söndagen blev omvald som borgmästare med drygt 60 procent av rösterna.

I övrigt bjöd borgmästarvalen i Brasilien på blandad kompott för Lulas koalition. Även i Porto Alegre och Salvador blev det motgångar.

Men i Rio de Janeiro segrade Lulas allierade, mittenpolitikern Eduardo Paes , med bara en dryg procentenhet över De grönas kandidat Fernando Gabeira, som länge ledde i opinionsmätningarna och som för övrigt talar god svenska efter sin tid som flykting i Sverige på 1970-talet.

Erik de la Reguera

DN 2008-10-27

BUENOS AIRES. Ledaren för en av världens mäktigaste drogkarteller, Eduardo Arellano Félix, alias ”El Doctor”, greps natten till söndagen av mexikansk militär efter en kortare eldstrid.

Gripandet ägde rum i Tijuana, den stad på gränsen till USA som Arellano Félix-familjen kontrollerat i två decennier med hjälp av mord, mutor och terror.
Operationen genomfördes i största hemlighet – bara en liten krets i den högsta militärledningen var informerad – och innebär en framgång för president Calderón i hans krig mot maffian.

Eduardo Arellano Félix var sedan 2004 efterlyst av Interpol för bland annat kokainsmuggling och USA:s utrikesdepartementen hade utlyst en belöning på fem miljoner dollar för hans gripande.

Till saken hör att en våldsam maktkamp rasat mellan olika fraktioner i Tijuanakartellen de senaste månaderna. Gripandet av den siste av Arellano Félix-bröderna ska därför inte ses som slutet på maffians grepp om staden, utan snarare som ett tecken på vem som kan ha segrat i denna maktkamp.

Erik de la Reguera

DN 2008-10-27

BUENOS AIRES. En politisk spionskandal i Colombias kongress tvingade på torsdagen chefen för landets säkerhetstjänst att avgå. Affären har utlöst stora protester och kan sätta stopp för president Álvaro Uribes tankar på att ställa upp till omval 2010.

När chefen för säkerhetstjänsten DAS, María del Pilar Hurtado, tvingades avgå på torsdagen var det en följd av den colombianska Watergateskandal som briserat den senaste veckan.

En rad dokument som läckts till oppositionen visar att den regeringskritiske senatorn Gustavo Petro avlyssnats systematiskt. Skälen till avlyssningen förefaller handla mindre om nationell säkerhet än om krass partipolitik: Petros kopplingar till ”personer som vittnat mot regeringen” och hans vänsterpartis ”strategi för att destabilisera regeringen” skulle undersökas, enligt dokumenten.

– Är detta början på en kriminalisering av oppositionen? frågade sig senator Petro retoriskt när affären blev känd.

Regeringen hävdar att tjänstemannen som skrivit anvisningarna agerat på eget initiativ och att det inte alls skett på order från högsta ort som oppositionen menar.

Avslöjandet sammanfaller med en rad demonstrationer mot president Uribe, som har svarat med att anklaga demonstranterna för att vara infiltrerade av ”våldsamma element” med band till gerillorna i landet.

Den mest uppmärksammade protesten är en lång marsch i sydvästra Colombia med omkring 25 000 indianer som kräver mark och vill se ett slut på den repression deras aktivister drabbas av.

Tidigare i veckan sköts två av deltagarna i marschen ihjäl av polis. Regeringen förnekade då all skuld i dramat, men när tevekanalen CNN senare visade graverande bilder från händelsen tvingades Uribe backa.

I torsdags gick en halv miljon strejkande statsanställda ut på gatorna i solidaritet med ursprungsfolken, samt för att protestera mot ”kriminalisering” av fackföreningar och sociala rörelser.

Även människorättsorganisationen Human Rights Watch har riktat hård kritik mot regeringen. I en ny rapport anklagar organisationen Uribe för att systematiskt motarbeta landets författningsdomstol i dess utredning av kongressledamöters band till paramilitära grupper.

Álvaro Uribe är fortfarande populär i breda folklager efter den framgångsrika offensiven mot Farcgerillan. Men den militära logik med vilken han ofta hanterar även civila frågor ser nu ut att kunna undergräva hans chanser att ställa upp till omval 2010 genom en ändring i grundlagen. I stället har andra tänkbara kandidater, som försvarsminister Juan Manuel Santos, börjat inta positioner i startblocken.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN den 25/10 2008.

Just när vi fått stopp på droppandet och solen kikar fram bakom stackmolnen, passar Cristina på att förstatliga. Och det rejält.

Som vanligt i Argentina är det svårt att veta vad som egentligen ligger bakom åtgärden. Regeringens argument att de privata pensionsfonderna förlorat i värde det senaste året (liksom många andra fonder världen över) verkar få analytiker ta på allvar.

De flesta är i stället inne på att det har att göra med Kirchners behov av tillskott i statskassan. Dels för att kunna betala av på statsskulden, och dels för att kunna köpa sig politiskt stöd av guvernörerna ute i provinserna.

Kanske har Cristina K skjutit sig själv i foten även denna gång (höjningen av exportskatterna för jordbruket gick ju som det gick), för i Spanien (med stora företagsintressen i Argentina) talas det om ”tangoeffekt” och ”Cristinazo”, sedan såväl den spanska som den argentinska börsen tokrasat efter beskedet.

Själv undrar jag hur länge peson kan stå emot trycket (för närvarande ligger den peggad vid 3,24 per dollar). En vecka? Kanske två? Vill inte tänka på vad som händer med folks besparingar om Kirchners chansning inte går vägen.

I Bolivia förefaller Evo ha lyckats bättre, han har till och med fått högern med på båten. Det återstår att se om denna historiska kompromiss verkligen håller hela vägen. Men kanske, kanske, är Bolivia på väg att hitta ut ur den labyrint av våld och institutionell kris som plågat landet de senaste åren. Dessutom utan att Morales grundläggande mål går förlorade.

I kulisserna kan Unasur fira ännu en triumf som medlare. Lagarbetet funkar allt bättre.

Längre norrut visar samtidigt Sarah Palin prov på allt annat än utrikespolitisk fingertoppskänsla. Det lustiga är att Chávez inte svarat. Möjligen förstår han att en ordkrig med Palin antagligen bara skulle gynna, just det: Palin.

Men det kan också vara så att han har fullt upp med att grubbla över oljepriset, som rasat ned till den lägsta nivån på ett och ett halvt år. Det är dåliga nyheter för Venezuela, som ju är helt beroende av intäkterna från oljan.