SANTIAGO. Finns det något sätt för Haiti att resa sig efter denna katastrof? Med tanke på de senaste årens facit är det lätt att bara skaka på huvudet. Men såväl Haitis som andra länders historia visar på exempel hur denna sorts kriser kan vändas till något konstruktivt.
Det är lätt att tro att Haiti alltid har varit fattigt. Så är inte fallet.
Under 1600- och 1700-talen var denna del av ön Hispaniola en av de förmögnaste kolonierna på hela den amerikanska kontinenten.
Franska godsägare tjänade storkovan på socker- och kaffeodling. Men de gjorde det tack vare afrikanska slavar, som bokstavligen slet ihjäl sig på fälten.
1804 hände något unikt: slavarna gjorde uppror – och tog makten. Det kunde ha varit början på ett nytt, rikt och rättvist Haiti.
Men i stället isolerades den nya republiken av omvärlden. De franska och spanska kolonialherrarna ville sända en tydlig signal.
Slavuppror kunde inte tolereras. De fick med sig ledarna i USA, som inledde ett långvarigt handelsembargo mot Haiti.
Det var bara den första i den långa rad av amerikanska interventioner (vissa humanitära, andra militära) som varar ända fram till i dag.
Hade det fria Haiti fått en ordentlig chans i början på 1800-talet kunde mycket ha sett annorlunda ut i dag.
Men nu blev det inte så. Landet kastades i stället in i den destruktiva spiral som fortfarande pågår. De fria slavarnas församlingar ersattes av diktatorer, drömmen om självständighet blev en mardröm och landet drevs ned i djup misär.
Sedan demokratiseringen för tjugo år sedan har Haiti tvingats utstå såväl militärkupper mot demokratiskt valda ledare, som en aidsepidemi, förödande naturkatastrofer och gått igenom ett nyliberalt stålbad iscensatt av Internationella valutafonden, IMF.
Analfabetismen är fortsatt skyhög och fattigdomen så djup att man på landsbygden kan se folk äta bröd gjort på lera, salt, vatten och en gnutta mjöl.
Det råder ingen tvekan om att den lokala politiska eliten har vanskött landet å det grövsta.
Men det finns ändå hopp för Haiti. Det hoppet finns i de män och kvinnor som nu anmäler sig som frivilliga och gräver fram sina medmänniskor. De som organiserar sig för att dela matransonerna rättvist. De som – precis som de haitier som jag mötte efter de katastrofala orkanerna för drygt ett år sedan – kämpar på mot alla odds, utan att ge upp sin medmänsklighet.
I andra länder har sådant lett till politiska omvälvningar.
I Mexiko blev 1985 års stora jordbävning början på demokratiseringen av landet.
Kanske kan något sådant också ske i Haiti. För hjälpsändningar är inte nog – det krävs att haitierna själva får vara med och ställa saker och ting till rätta.
Erik de la Reguera
Publicerad i Dagens Nyheter den 15 januari 2009.
