MEXICO CITY. Sju månader efter statskuppen i Honduras har landet fått en ny president. Men den grundläggande motsättningen lever kvar: den mellan landets elit och de delar av befolkningen som vill se ett ökat demokratiskt deltagande och mer omfördelning av rikedomar.

”Vi kommer att återvända!” ropade Honduras avsatte president Manuel Zelaya när han och hans familj i onsdags steg ombord på det plan som tog dem ut ur landet. Denne omstridde man med sin karaktäristiska cowboyhatt bröt på så sätt sin fyra månader långa isolering på Brasiliens ambassad. Han väntas nu ta sin tillflykt till Mexiko.

Bakom sig lämnar Zelaya ett land i ruiner. Redan innan han sparkades ut av militär i juni förra året var Honduras det näst fattigaste landet i Latinamerika, bara Haiti var fattigare. Nu är landet, med den nytillträdde presidenten Porfirio Lobos ord, ”bankrutt”.

Världssamfundet fryste allt bistånd efter kuppen. Bara ett hårt kritiserat IMF-lån har hållit landet flytande, liksom inflödet av hårdvaluta från kokainsmugglingen, vilken ökat kraftigt (varför är något oklart).

Samtidigt har Honduras förvandlats till den radikala högerns fyrbåk i Latinamerika. Exilkubaner i Miami och en del hårdföra republikaner har applåderat kuppen och gör nu sitt bästa för att bryta Honduras isolering.

Vad var det då som Zelaya, en storgodsägare med rötterna i landets elit, hade gjort för att förtjäna allt detta?

Han allierade sig med vänsterregeringar i Sydamerika, i stället för med Honduras traditionella mentor USA.

Han ville utlysa val till en grundlagsförsamling, något som hotade de två stora högerpartierna och kunde ha gett det växande civila samhället en plats i politiken.

Det som följde var en ny sorts ”konstitutionell” statskupp. Först militärens aktion i klassisk stil och ”överlämnadet” av makten till talmannen Roberto Michelletti. Sedan undantagstillstånd, massarresteringar och en högsta domstol som låtsades som om allt gick lagligt till väga.

Till sist: ett av Zelayaanhängarna bojkottat val i vilket en ny representant för oligarkin utsågs (allt medan Michelletti blev parlamentsledamot på livstid och fick åtalsimmunitet).

När författningen så uppenbart använts som ett tillhygge snarare än som plattform för konfliktlösning blir offret demokratin.

Det är tveksamt om de som sympatiserade med Zelaya kan återfå tron på det system som nu så tydligt stött ut dem.

Samtidigt undergrävs demokratin även i övriga Latinamerika. De mest radikala av vänsterledarna lär få än mindre respekt för maktdelning och andra konstitutionella principer. Alltmedan högern hittat en ny modell för maktskiften.

Erik de la Reguera

Zelaya störtades i militärkupp

Den 28 juni 2009 stormades presidentpalatset i Tegucigalpa av militär. Honduras demokratiskt valde presidenten Manuel Zelaya greps och sattes på första bästa plan ut ur landet.

Ett enat världssamfund fördömde kuppen och krävde att Zelaya skulle återinsättas. Zelaya försökte vid två tillfällen förgäves återvända till Honduras. Slutligen lät han sig smugglas över gränsen och gavs en fristad på Brasiliens ambassad.

Den 29 november förra året hölls ett omstritt presidentval i vilket högerpolitikern Porfirio Lobo segrade. Valet bokjottades av Zelaya-anhängarna, men har erkänts av USA, Israel, Colombia och ytterligare några länder.

Publicerad i Dagens Nyheter den 30 januari 2010.