MEXICO CITY. Nya videobilder på de 33 nödställda gruvarbetarna i Chile visar dem vid gott mod i det lilla skyddsrum som de sitter fångna i. Men de står inför en enorm psykologisk utmaning: att behålla sans och vett i de fyra månader räddningsoperationen beräknas ta.

Bilderna kom från den lilla videokamera som firats ned genom det decimeterbreda hål som borrats till gruvarbetarnas skyddsrum, 700 meter under jord. De visar samtliga de 33 arbetarna vid liv.

För många anhöriga var det förs-ta gången de fick ett säkert livstecken från sina nära sedan raset för tre veckor sedan. Lättnaden var därför stor – inte minst eftersom gruvarbetarnas sinnesstämning förefaller vara relativt god.

– Vi håller möten varje dag och planerar och ber tillsammans… och vi ser till att alla 33 är överens om de beslut som tas”, hörs den arbetare säga som sköter kameran samtidigt som hans kamrater ler i halvdunklet på bilderna.

Då hade de ändå just fått reda på att det större hål som ska borras ned till skyddsrummet väntas ta minst 120 dagar att färdigställa. Visserligen har de en två kilometer lång gruvgång att röra sig i, men själva skyddsrummet är bara cirka 50 kvadratmeter stort.

Många av männen på bilderna hade tagit av sig kläderna på överkroppen på grund av hettan och deras magra kroppar och ringar under ögonen är talande för hur de senaste 22 dagarna varit för dem.

Fram till för bara några dagar sedan överlevde de enbart tack vare vattnet som droppar från taket i skyddsrummet. Räddningsledningen uppskattar att var och en av dem förlorat i genomsnitt tio kilo i vikt sedan raset.

Efter att kontakten återupprättades för några dagar sedan har arbetarna fått paket med vatten, mat och annat nedskickade till sig genom det lilla borrhålet. Men utöver att tillfredsställa dessa basala fysiska behov gör också räddningsledningen sitt bästa för att hålla dem vid någorlunda god hälsa mentalt. Att utbyta brev och videobilder med anhöriga är en del i det.

Lika viktigt som kontakten med ytan är dock att de 33 männen lyckas hålla sams och finner en daglig rutin som gör väntan uthärdlig.

På den 45 minuter långa videofilmen försöker arbetarna förklara hur de tänker lösa det.

– Här har vi hygienhörnan. Allt är ordentligt organiserat: alkohol, mediciner, deodoranter, tandkräm, berättar männen.

De säger sig även ha ordnat underhållning för varandra, trots de spartanska omständigheterna. En man har skapat ett slags ”kasino”, där de andra kan spela improviserade spel. En annan arbetare, Victor Segovia, har börjat skriva ned sina erfarenheter och förvandlats till något av gruppens krönikör.

Experter på denna typ av extrema situationer betonar att det är viktigt att separera utrymmen och skapa så mycket ordning det går. Arbetarna har också fått rådet att hålla ordning på tiden, så att skillnaden mellan dag och natt – åtminstone i teorin – finns kvar i deras medvetanden.

Erik de la Reguera

Instängda på 700 meters djup

Den 5 augusti inträffade ett stort ras i San Joségruvan nära staden Copiapó i norra Chile. 33 gruvarbetare rapporterades som saknade efter raset.

Räddningsoperationen komplicerades eftersom tunneln ned till det skyddsrum på nära 700 meters djup där man hoppades att arbetarna tagit skydd, var nedrasad på en rad ställen.

I stället började man borra små hål från ytan för att försöka etablera kontakt med skyddsrummet. Det lyckades till slut den 22 augusti, då en av borrarna kom upp med en lapp klistrad på sig som hade texten: ”Vi lever alla 33”.

Sedan dess har kommunikation upprättats med arbetarna och mat och vatten har skickats ned.

Nu borras ett större hål som arbetarna kan hissas upp genom. På grund av rasrisken går dock borrandet långsamt och beräknas inte vara klart förrän om cirka 120 dagar.

Publicerat i Dagens Nyheter den 28 augusti 2010.