PARIS. Klockan tickar: 23 månader, 18 dagar och några timmar. Så lång tid – om ens det – har Emmanuel Macron på sig för att få igenom sina utlovade reformer och se till att de börjar bära frukt.
Är arbetslösheten inte tydligt under dagens nivå och den franska ekonomin fortfarande går på sparlåga vid valet till Europaparlamentet 2019 har Macron ingenting att skylla på.
Söndagens andra omgång i det franska parlamentsvalet blev som väntat en stor framgång för president Emmanuel Macrons mittenparti La République en marche (LREM).
Att ett blott ett år gammalt parti vinner fler än 300 av de totalt 577 mandaten i Nationalförsamlingen – och därmed får egen majoritet – är inget annat än en dundrande politisk omvälvning, som kommer att få följder i åratal framöver.
Macron ser inte ens ut att bli beroende av samarbetspartiet MoDem och dess ledare, justitieminister François Bayrou, för att kunna få igenom sina lagförslag.
Något renodlat ”carte blanche” att göra som han vill får Macron dock inte – det var valdeltagandet sannolikt för lågt för. Men han kan i lugn och ro fokusera på att driva igenom sina redan utlovade reformer så snabbt och effektivt som möjligt.
Samtidigt innebär det också att nedräkningen har inletts.
I början av juni 2019 hålls val till Europaparlamentet – ett val som Nationella fronten rönte stora framgångar i senast det begav sig – och om inte president Macron fått ordning på den franska ekonomin riskerar hans parti att straffas hårt.
Macron vill sänka bolagsskatten, minska antalet statsanställda kraftigt och luckra upp den franska arbetsrätten, allt för att få fart på ekonomin och få ned arbetslösheten, som bitit sig fast vid 10-procentsstrecket och är betydligt högre bland ungdomar.
Men det är långtifrån okontroversiellt. Det lagpaket som förbereds lär mötas av strejker och protester av fackföreningar och olika vänstergrupper, och det kanske redan i sommar. Om Macron inte kan visa på tydliga resultat inom ett par år riskerar den beska medicinen att bli början på hans fall.
I nuläget är det dock helt andra politiker och partier som skakas av folkligt missnöje: i första hand Socialistpartiet, som gör ett katastrofval utan like, men också den traditionella högern i Republikanerna, som backar påtagligt.
Såväl presidentvalet som detta parlamentsval kan därför ses som ett underkännande av den professionalisering av politiken som präglat dessa båda statsbärande partier under Femte republiken.
Det understryks av att de båda partier som fört fram flest oprövade politiker på sina listor, LREM och det nya vänsterpartiet Det okuvade Frankrike, rönt avsevärda framgångar.
Vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon hade satt upp smått orealistiska mål för sitt nya parti, men det faktum att Det okuvade Frankrike ändå får fler än 15 mandat och nu kan skapa en partigrupp i parlamentet garanterar att partiet får ökat ekonomiskt stöd från staten och en stabilare tillvaro i fransk politik. Kanske kan partiet också på sikt hota Socialistpartiets roll som största vänsterkraft i Frankrike.
Mélenchon blev själv invald i Marseille och ställde genast in siktet mot presidenten: Han liknade valskolket vid en generalstrejk mot Macron och hela det politiska systemet. Hans vänsterparti lär också bli en sten i skon för regeringen när den ska försöka driva igenom den nya anti-terrorlagstiftning som i praktiken syftar till att permanenta undantagstillståndet.
Även på den yttersta högerflanken får Macron räkna med en arg opposition. Nationella frontens ledare Marine Le Pen blev invald i parlamentet på söndagen, och kommer att ta plats där tillsammans med sju partikamrater.
Att hon vann i sin valkrets kan ha säkrat Le Pens position som partiledare – men valet är ändå en stor besvikelse för Nationella fronten. Partiet hade hoppats på uppemot 50 platser när valrörelsen drog i gång, och när det hålls möte med partistyrelsen på tisdag väntar sannolikt en pinsam uppgörelse mellan Marine Le Pen och den förvisso uteslutna, men alltjämt närvarande, patriarken Jean-Marie Le Pen.
Samtidigt har resten av Frankrike nu att vänja sig vid ett politiskt landskap som inte längre präglas av två stora block; ett till höger och ett annat till vänster. I det nya parlamentet finns i stället 4-5 olika grupperingar, alla med olika intressen och inställningar till globaliseringen, EU, invandring, säkerhetsfrågor, sociala frågor och miljöpolitik – och där det i särklass största blocket återfinns i mitten och leds av den 39-årige presidenten Emmanuel Macron.
Erik de la Reguera
