MANCHESTER. Dagen efter terrordådet i Manchester börjar det oerhörda långsamt sjunka in: att en konsert som så många tonåringar och små barn sett fram emot med glädje i månader, på bara några sekunder förvandlades till ett blodbad. Chocken, oron och rädslan finns precis under ytan.
Lucy Capenhurst har svartmålade naglar, rosa kofta och ett lite smittande leende som blottar en tandställning.
Hon är 14 år gammal och kommer från Durham i norra England.
Och hon har just överlevt ett terrorattentat.
– Jag fick biljetten i julklapp av mamma, säger hon och nickar mot mamma Caren, som står en bit bort.
– Jag gillar verkligen Ariana Grande, för hon har så bra röst, säger Lucy, som är på besök i Manchester med sin familj.
När jag ber henne berätta vad som hände efter konsertens slut på måndagskvällen rör hon först lite blygt vid sin lugg. Sedan tar hon sats och berättar:
– Konserten var bra. När den var slut gick jag och min storebror Robin ut dit de säljer t-tröjor och andra saker. Då hör jag plötsligt en jättestor smäll. Jag vet inte varifrån den kommer, men det känns bakifrån. Så hör jag en säkerhetsvakt som skriker ”Spring! Spring!”, och jag känner hur min bror tar ett fast grepp om mig, medan folk springer i panik runt oss. Vi försöker gå snabbt i kaoset – det var inte så lätt, men ljuset var i alla fall på, säger Lucy Capenhurst.
Medan hon gick utåt såg hon en man som knuffades omkull, men som snabbt kom på fötter igen och sprang vidare.
– Allt gick så fort, det var svårt att få någon överblick. Men när vi var ute ställde jag mig i ett hörn och ringde mina vänner, för jag visste inte om de fanns kvar där inne eller inte. Men de var okej, säger hon.
Vi möts utanför St Ann’s Church, ett par kvarter från polisavspärrningarna. Lucy Capenhurst har just lagt ned en blomsterbukett utanför kyrkan tillsammans med sin mamma och storebror.
Minst 22 människor ska ha dödats i explosionen. Ett femtiotal är skadade.
– Det är så otäckt. Det var ju många i min ålder där, och en del som var ännu yngre. Jag förstår inte varför de gör så här. Framför oss i publiken stod några 10-åringar, och andra flickor var nog inte mer än 6 år gamla, säger Lucy.
– Jag vet inte hur nära det var för mig. Jag vet bara att vi kom ut. Att jag och min bror klarade oss, säger hon.
– Och nej, jag tänker inte låta mig skrämmas. Sånt här kan ju hända var som helst. Jag tänker gå på fler konserter, säger hon bestämt.
Fler och fler kommer och lägger ned blommor vid kyrkväggen, i en spontan gest av solidaritet med offren och deras anhöriga. En del unga konsertbesökare fick en fristad här och i andra kyrkor, som öppnat sina portar för de drabbade.
En av de som lägger ned en bukett utanför kyrkan på tisdagen är pensionären Stephen Wilson. När jag träffade honom för några timmar sedan, visste han ännu inte vad som hade hänt. Då förklarade jag i så försiktiga ordalag jag kunde – ”något otäckt har hänt, en explosion har ägt rum på en konsert” – väl medveten om att många i denna stad med cirka en halv miljon invånare kan ha förlorat närstående.
Nu står Stephen Wilson här vid kyrkväggen med barsk, sammanbiten min.
– Det är så sorgligt. Det är så många unga som drabbats. För mig är det här värre än IRA-bomben 1996, säger han.
1996 lät IRA detonera en enorm bilbomb mitt i centrala Manchester. Fler än 200 skadades. Ingen dödades dock, eftersom IRA hade ringt och varskott om bomben 90 minuter innan den exploderade.
Den här gången kom ingen varning.
Gärningsmannen eventuella politiska motiv är ännu inte säkerställda – men det är svårt att inte få intrycket av att målet var att döda så många som möjligt.
Efter dådet öppnade många Manchester-bor sina dörrar för strandsatta konsertbesökare. Och på tisdagen ligger rädslan precis under ytan i staden. Folk fortsätter med sina liv, går till jobbet, pratar oroligt med arbetskamrater vid kaffe- eller rökrasten.
Vid lunchtid rusar plötsligt hundratals människor ut ur shoppingcentrat Arndale. Polisen evakuerar köpcentrat under smått kaotiska former, människor gråter, skriker, och flera personer som DN talar med säger sig ha hört skott, eller ljud som liknar skott, i området vid restaurangerna i köpcentrat.
Flera är uppenbart chockade.
– De grep någon, och kort därefter hörde jag höga smällar, som lät väldigt mycket som skott, säger danske Daniel Lennö, som är på besök i Manchester.
Han är någorlunda sammanhållen, där han står och tittar bort mot blåljusen.
– Min väska blev kvar där inne. Jag har mitt pass där, säger han oroligt.
Någon timme senare får Daniel hämta sin väska. Polisen bekräftar att ett gripande gjorts i Arndale, men att den person som frihetsberövats sannolikt inte har koppling till måndagens misstänkta terrorattentat.
Strax därefter är normaliteten återställd igen – åtminstone på ytan. Människor går in och ut ur butikerna. De anställda är tillbaka vid diskarna.
Livet går vidare. Måste gå vidare. Men vardagen känns skör i Manchester den här dagen.
Publicerat i DN 2017-05-23.
