- ... för vem vet, sen kanske polisen kommer och griper oss också om de ser oss på tv.
Rädslan lyser i ansiktet på kvinnorna. San Salvador Atenco är präglat av det som hände här den 3-4 maj.
En konflikt mellan några blomförsäljare och delstatspolisen eskalerade den 3 maj till regelrätta kravaller i staden Texcoco, inte långt från Atenco. I samband med det greps bland andra Ignacio del Valle, ledaren för organisationen Frente de Pueblos en Defensa de la Tierra (FPDP), som gett sitt stöd till zapatisternas pågående politiska initiativ, den "andra kampanjen".
Gripandet av del Valle fick hans anhängare i Atenco att i protest blockera huvudvägen som leder in till Mexico City. Polis sattes in och kravaller utbröt, med minst ett femtiotal skadade, däribland många poliser. De upproriska slogs med machetes och kastade brandbomber mot ordningsmakten. En 14-årig pojke dödades av ett pistolskott.
När skymningen föll var samhället fortfarande i rebellernas händer och flera poliser hölls som gisslan.
I gryningen dagen efter, den 4 maj, omringade flera tusen tungt beväpnade poliser samhället. De cirka 15000-20000 människorna som bor i Atenco gömde sig i sina hus. Tårgas sköts in längs huvudgatorna för att skingra det fåtal ungdomar som försökte hindra polisen.
När samhället var "intaget" vid tiotiden på morgonen började kravallpoliserna gå från hus till hus och söka efter misstänkta personer och eventuella vapen. PRI-sympatisörer pekade ut hus som tillhörde misstänkta ledare för FPDT. Utan husrannsakan bröt sig polisen in i minst ett tjugotal hus, vandaliserade inredningar, stal värdesaker och pengar, misshandlade män och kvinnor och grep människor godtyckligt.
- Hörde du om den där 18-årige killen, Manuel? säger en gammal man på en cykel som stannar till bredvid mig.
Han vill inte säga sitt namn, men liksom många andra i Atenco verkar han ha ett stort behov av att berätta.
- Jag såg när Manuel råkade skratta till för att en hund hade fått en polis på fall. Då slog de ned honom för att han "hånade" dem, så sa de, och sen släpade de iväg honom också. Det är inte rättvist. Så får det inte gå till...
Under mina timmar i Atenco hör jag många berättelser. Alla vittnar om det totalt urskillningslösa våldet som polisen utövade. Äldre, handikappade och minderåriga... alla misshandlades. Många av dem greps.
Men allt talar man inte öppet om. Det värsta kryper fram, det värsta vill man helst inte tala om. Det skamliga som hände när de cirka 200 gripna skulle fraktas till fängelser i Mexico City.
De sexuella trakasserierna. Förnedringen. Våldtäkterna. Hittills har sju våldtäkter anmälts. Men av naturliga skäl är många av offren rädda för att gå till polisen. Även de fem utländska studenter som greps utsattes för liknande behandling.
- Förr brukade det vara mycket fester här. Nu vågar vi knappt gå ut. Jag kan inte sova och har inte vågat se till mina djur på flera dagar, säger en äldre dam till mig.
Plötsligt går ett rykte om att poliser finns i kvarteret där vi är. Man skyndar på stegen, går åt ett annat håll.
Det är nu 24 timmar sedan jag lämnade Atenco, men jag har fortfarande svårt att bli kvitt blickarna.
Bor hos R nu. Det känns bra. Att bo på hotell är så sterilt, så opersonligt. Om man inte gör som John Ross, det vill säga - inreder sitt hotellrum som man vill ha det och sedan bor där i 18 år.
I morse intervjuade jag i alla fall denne garvade gamle journalist, som genom sin bok The War Against Oblivion blivit något av en auktoritet på zapatisterna och konflikten i Chiapas, åtminstone i sitt hemland USA. För Ross´ fans kan jag avslöja att han just lagt sista handen vid manuset till en uppföljare som behandlar perioden 2001-2006.
