Det har gått en dryg månad sedan jag skrev här senast. Men nu är jag tillbaka, direkt från staden där apfelstrudels, tysk marschpop och schnitzlar regerar, där modet inte hunnit fram till 00-talet och där en allt äldre befolkning äter semmels och lättkokta ägg till frukost medan vinet växer på de smyggravida kullarna här runtomkring.
Den idylliska förorten Perchtoldsdorf (tog mig 2 veckor att lära mig uttala det) som jag bor i sedan två månader är en oas för bättre bemedlad medelklass och pensionärer som vill fly stressen i centrala Wien. Lummiga parker, tyrolerdisajnade Weinbaums, lekplatser för barnen och arkitektur som för tankarna till ett Tintinalbum, minns inte vilket, får söndagsflanörerna att se så där lagom tillbakalutat belåtna ut. Allt kretsar kring kyrkan i centrum förståts. Här är vi katoliker.
Hundarna också. Ibland skäller de på en, ibland lufsar de runt förnöjda i parken, men de lever gott de där hundarna, "bättre än många människor i Mexiko", som Stjärnan konstaterar krasst, allt medan tvååringen ropar "Wowohw" och pekar med hela handen.
Nej, det är inte vår tvååring, så mycket har inte hänt.
Men jag har hunnit få jobb på FN och den tysktalande framtiden verkar sträcka sig ut i en närmast oändlig rymd, lite som ett svart hål eller en supernova (notera stjärnmetaforerna), och långt bortom de "fem-sex veckor" som jag trodde att det först rörde sig om. Och det känns... bra!
Tyskan är fortfarande lika rörig som en mikrad apfelstrudel. Men Günther, som äger det lokala kaféet i grannförorten Rodaun, förstår ändå ett och annat av det jag säger. Igår hade jag ett samtal med honom som var sex-sju fraser långt. Dessutom handlade det om något så tekniskt som en fax. Nej, inte en tax. En fax.
Och okej, jag har förstått att bilder är efterfrågade. Därför kommer jag inom kort att inleda ett rätt ambitiöst dokumentärt fotoprojekt om mitt liv i förorten. För det här landet förtjänar en extra koll - jawohl!
