Ofta ger massmedier och hjälporganisationer en onödigt ensidig bild av atomiserade människor som handfallet sitter stilla i väntan på hjälp efter att ha förlorat allt i jordbävningen/orkanen/översvämningen.
Min erfarenhet är att människors förmåga att organisera sig och tillsammans ta tag i sina problem ofta är förvånande stor just under sådana extrema förhållanden.
Visst behövs mat, vatten, mediciner, vård och latriner - och det akut - i katastrofsituationer.
Men i Haiti (liksom tidigare på andra håll) mötte jag en massa människor med egna initiativ: pastorn som öppnat sin kyrkas portar för hundratals hemlösa, flyktingarna på en skola som organiserat sig och valt sina representanter, byborna som gett sig ut och lagat vägen själva när inte staten svarat på nödropen. Och så vidare.
Denna lokalsamhällets respons är värd mer plats i rapporteringen från naturkatastrofer. Jag försökte lyfta fram den i mina jobb från Haiti (även om det säkert kunde ha gjorts mer). För när jag ser mig omkring i medielandskapet är det svårt att inte slås av att den gängse bilden är 1) offret som passivt väntar på hjälp, 2) hjälporganisationen som gör vad den kan, men inte har tillräckligt med pengar.
Låt oss ta Mexiko som exempel. Där brukar man ofta tala om "födelsen" för landets civila samhälle i samband med den förödande jordbävningen 1985, då omkring 9 000 människor omkom och 100 000 lämnades hemlösa i Mexico City med omnejd. När hjälpen dröjde och den korrumperade statsapparaten inte kunde svara upp till behoven gick människor samman och inledde räddningsarbetet på egen hand. Det innebar början på slutet för PRI:s maktinnehav.
Vill man försöka vara optimistisk mitt i den enorma tragedi som Haiti är i dag, kan man därför fokusera på detta civila samhälle som försöker upprätthålla solidariteten och den mänskliga värdigheten mitt i kaoset.
Till sist en liten disclaimer: i dagens pappers-DN gick en något nedstruken text om årets mest omskrivna resväska. Den fullständiga texten finns här.
