Under hela 1980-talet var Latinamerika hett i svenska medier. Sandinisternas revolution i Nicaragua, inbördeskrigen i El Salvador och Guatemala och demokratirörelsernas envisa kamp mot militärregimerna i Sydamerika skapade rubriker och rörde upp känslor bland gräsrötter i Sverige. Solidaritetsrörelser växte fram, studieresor arrangerades och tiotusentals chilenare, argentinare och andra latinamerikaner gavs asyl.
Så kom 90-talet med kommunismens fall i Europa och fredsavtal och demokratiseringsprocesser i Latinamerika. Ett relativt lugn lade sig över kontintenten - trots att de sociala problemen och orättvisorna bestod - och många av de svenska mediernas bevakning avtog.
Från slutet på 90-talet och fram till mitten på 2000-talet hamnade Latinamerika i närmast total medieskugga i Sverige. SVT och en rad tidningar fanns bland dem som drog ned på bevakningen, och det trots att intresset hos många läsare inte nödvändigtvis hade avtagit.
Jag var själv en av de där frustrerade läsarna/tittarna/lyssnarna. När jag blev Dagens Nyheters korrespondent i Latinamerika 2007 ville jag därför försöka göra något åt saken.
Efter tre år som korrespondent kan jag konstatera att det generella medieintresset för kontinenten förefaller ha ökat. Och det ganska markant.
Det kan självklart fortfarande bli bättre. Men trenden har vänt.
Detta tilltagande intresse har en rad olika orsaker. Händelseutvecklingen i Latinamerika, med en ny stark vänstervåg i centrum, har naturligtvis spelat in.
Förhoppningsvis har jag också själv haft någon liten del i trendbrottet, tillsammans med mina korrespondentkollegor Lars Palmgren (SR), Henrik Brandão Jönsson (Sydsvenskan/GP), Claes Aronsson (TT), och utmärkta frilansjournalister som Magnus Linton, Julia Svanberg och Erik Halkjaer.
Men även de så kallade nya medierna har varit viktiga. De allt fler bloggande svenskarna på plats i Latinamerika bidrar till att höja ribban för vad som är acceptabelt från en korrespondents penna. Många specialintresserade söker numera sin information från dem eller från utländska medier på internet, vilket gör att den tid då korrespondenten fick stå oemotsagd som sin världsdels uttolkare definitivt är över (som tur är).
Under senare år har jag flera gånger hört svenska redaktörer förvånat konstatera att artiklar om Latinamerika ligger mycket högt i läsarfrekvens i nätupplagorna (där det är lättare att mäta sådant). Intresset är med andra ord fortsatt stort.
Detta märks också av genom att hybrider av bloggar och tidskrifter, som utmärkta Latinamerika.nu eller Fredsobservatörerna, har en trogen och växande publik. Steget från att skriva där till att arbeta professionellt som journalist är inte särskilt stort, vilket ökar kompetensen inom kåren.
Men ibland undrar jag vad som händer med alla svenska LA-bloggare som återvänder hem. Många av er som bloggat medan ni studerat vid en resande folkhögskolekurs eller arbetat som biståndsarbetare, fredsobservatörer eller inom den privata sektorn sitter på en så stor kunskapsbas att den borde utnyttjas bättre. Kanske någon typ av forum eller facebookgrupp (är själv inte medlem) kunde vara ett sätt? Tipsa mig gärna om det redan finns sådana forum.