För att förstå varför det är så problematiskt att ett parti som SD sprider memes och ”humor- och satirvideor” utan avsändare, men med tydligt politiskt innehåll och dåligt gjorda deepfakes måste man förstå vad som håller på att ske med desinformation och propaganda som fenomen.
När jag nyligen intervjuade den franska statsvetaren Asma Mhalla, som skrivit en bok om informationskrigföring, ”Technopolitique”, frågade jag bl.a om s.k. deepfakes. Då lyfte hon fram valet i Argentina, som Javier Milei vann. ”Det finns en intressant lärdom därifrån”, sa hon.
”I Argentina användes deepfakes på båda sidor, inte bara av Milei. De var ofta dåligt gjorda. Man såg att det var fejk. De var slarvigt, grovt gjorda. Men det hindrar inte att de användes massivt. Man kallar dem ”cheap fakes” i Argentina. Och varför är det intressant?”
”För i Europa pratar man mycket om den berömda regleringen av AI, om att folks data inte får manipuleras med onda syften, osv. Men det som är intressant i det argentinska fallet är att folk struntade fullständigt i vad som var falskt. Det som räknas är inte trovärdighet.”
”Det som räknas är att du känner att något plötsligt stöttar din ilska, din vilja att krossa fiendelägret, tillfoga dina fiender och motståndare skada. Man struntar helt i om det är trovärdigt, om läpparna rör sig rätt, om rösten låter rätt, etc. Det spelar ingen roll.”
”När man försöker avgöra vad som är sant och falskt – som är så vanligt i Europa och i väst – upptäcker man att folk skiter i det. Vi är på väg att hamna på efterkälken och missa något viktigt i informationskampen, i detta nya paradigm och syn på sant och falskt”, sa Asma Mhalla.
Det är här ”humorfilmer” och ”satir” utan tydliga avsändare kommer in. Det är en del i ett informationskrig, där f.ö statliga aktörer som Ryssland spelar ledande roller. Att ett parti med hjälp av skattepengar ägnar sig åt detta i hemlighet är ett demokratiskt problem av rang.
Ursprungligen publicerat den 14 maj som en tråd på X, Bluesky och Mastodon.
