Erik de la Reguera
Journalist och författare | Journalist and author | Periodista y escritor | Journaliste et écrivain

Här splittras de irländska byarna efter EU-utträdet

BELCOO/BLACKLION. Irlands regering kräver att framsteg görs i frågan om landets gräns till Nordirland innan EU tar nästa steg i Brexit-förhandlingarna med Storbritannien. På den gröna ön fruktar många att en ny ”hård” gräns kan leda till ekonomisk kris och att konflikten mellan republikaner och unionister blossar upp på nytt i Nordirland.

Bergsmassiv och rullande, gröna kullar omger de små samhällena Belcoo och Blacklion. De ligger på varsin sida av en flod som snirklar fram mellan skogsdungarna, och som just här råkar sammanfalla med gränsen mellan Nordirland och Irland.

Det enda som antyder att en gräns går här är annars att vägskyltarna anger avstånd med kilometer på ena sidan, och engelska miles på den andra. På bron över floden har en lokal konstnär lagt ut färggranna kuddar som virkats av kvinnor i trakten. Verkets namn: ”Mjuk gräns”.

– Jag förstår inte det här med Brexit. Måste vi skaffa pass nu? Det är ju inte klokt! säger 50-åriga städerskan Rose Moran när hon stannar till på huvudgatan i Belcoo.

Hon är uppvuxen på den irländska sidan och arbetar där än i dag – men sedan nästan 20 år bor hon i Belcoo, på den nordirländska sidan.

– Det har aldrig varit några problem, för jag flyttade ju hit efter fredsavtalet 1998. Men om det införs en gränspostering igen kommer spänningarna att öka. Så det är klart att vi är oroliga, säger Rose Moran.

Hennes arbetskamrat, 21-åriga Noeleen McGovern, nickar.

– Många kommer att dra sig för att korsa gränsen.

När Brexit-förhandlingarna mellan Storbritannien och EU återupptas på måndagen kommer denna del av den gröna ön att hamna i fokus.

Både den brittiska regeringen och EU har sagt att man vill ha kvar den osynliga gränsen mellan Nordirland och Irland, eftersom den varit en viktig del i det så kallade Långfredagsavtalet och bidragit till fred och försoning i regionen.

Frågan är bara hur det ska gå till.

För om ett par år går EU:s yttre gräns sannolikt här, och att lämna den helt obevakad – eller i händerna på britterna – är inget som tilltalar beslutsfattarna i Bryssel.

Storbritanniens regering har föreslagit ett system med synkroniserat tullsystem och smart teknologi vid gränsen, med vägkameror som automatiskt registrerar fordon från ”betrodda företag”.

Men EU:s förhandlare har reagerat skeptiskt och anklagat britterna för ”magiskt tänkande”.

Irlands premiärminister är oroad.

– Vi kommer inte att godkänna att förhandlingarna går vidare till nästa fas, så länge vi inte ser konkreta framsteg vad gäller situationen på Irland, sa premiärminister Leo Varadkar i helgen.

När fredsavtalet på Nordirland skrevs under 1998 fanns brittiska militärposteringar i bergen runt Belcoo och Blacklion. Men trots det utgjorde smuggling över den 50 mil långa gränsen länge en viktig inkomst för IRA och andra väpnade grupper.

– Jag vill inte tillbaka till en tid då jag kunde se en granne trycka upp en annan granne mot sin bil och hota honom till livet, säger lantbrukaren John Sheridan, när vi möts uppe i de berg där hans får betar.

De senaste åren har han med egna ögon sett hur ekonomin i Nordirland hämtat sig och hur spänningarna successivt minskat mellan katoliker (varav många av tradition vill återförenas med Irland) och protestanter (som ofta vill stanna i Storbritannien).

– Men det kan snabbt bli värre igen. Även om det bara blir några kameror som registrerar fordon, så kan någon ung kille få för sig att kasta sten på den. Då kommer det kanske polis för att skydda kamerorna – och så är det i gång igen, säger John Sheridan och skakar på huvudet.

Utöver oron för våldsamheter är han bekymrad över de ekonomiska konsekvenserna.

– Häromkring är vi många lantbrukare som får 85 procent av våra inkomster från EU:s jordbrukssubventioner. Den brittiska regeringen har visserligen lovat att behålla subventionerna fram till 2022. Men jag litar inte på dem, säger han.

För att minska sina egna ekonomiska risker har John Sheridan köpt en bit land vid början på en vandringsled. När DN möter honom står han och tar betalt fem pund per bil av turister som vill parkera på hans parkeringsplats, där det också finns ett litet kafé.

– Man måste anpassa sig. Till och med mjölken från korna kan ju snart att bli svår att sälja, säger han.

Omkring en fjärdedel av all mjölk som produceras i Nordirland exporteras i dag till övriga Irland. Det är bara ett exempel på hur integrerad ekonomin är på ön.

Ett annat är bolaget Diageo, som bland annat tillverkar ölen Guinness och likören Baileys. Merparten av tillverkningen finns i Dublin, men dryckerna tappas på fat och flaska i Belfast i Nordirland, och om varje leverans försenas en halvtimme av gräns- och tullkontroller skulle det ge en merkostnad på omkring 13 miljoner kronor per år, enligt bolaget.

”Smart teknologi” kanske kan undvika det. Men i Nordirland, där 56 procent röstade mot Brexit, inser många små lantbrukare att de knappast kan räknas med samma förmåner.

– Det är så idiotiskt. Om Boris Johnson var här skulle han få sig en omgång, utbrister John Sheridan.

Men det finns också de som ser möjligheter. I samhället Belcoo möter vi Peter Gallagher, som äger två lanthandlar – en här och en på den irländska sidan.

– Många från den irländska sidan kommer till Belcoo för att köpa kol, eftersom det är billigare här. Och från vår sida åker många till Blacklion för att handla diesel. Så om regleringar och tullar leder till ännu större skillnader efter Brexit kommer nog vår gränshandeln bara att öka, tror han.

Samtidigt finns en risk för att nya gränskontroller omöjliggör hans typ av gränshandel.

– Då kan vi i stället tvingas stänga helt, säger Peter Gallagher, som har 16 anställda i de båda butikerna.

Han hoppas på små eller inga förändringar, men säger också att han förstår EU:s skepsis.

– Nordirland kan ju bli en införselport till EU för till exempel billiga amerikanska varor. Eller omvänt: ett nytt Calais, dit migranter från andra länder vallfärdar för att komma in i Storbritannien. Så nej, de har verkligen ställt till det för sig med det här beslutet, säger Peter Gallagher.

Fakta. Långfredagsavtalet

Minst 3.500 människor dödades i politiskt våld i Nordirland 1969–1998.

1998 nåddes en fredsuppgörelse som kallas Långfredagsavtalet.

Fredsavtalet kräver att katoliker och protestanter regerar tillsammans, och befolkningen i Nordirland får själva bestämma om de ska tillhöra Storbritannien eller Irland.

Publicerat i DN.

You may also like...