Paris. Ungerns och Slovakiens försök att på juridisk väg stoppa omfördelningen av flyktingar inom EU ser ut att stöta på patrull i EU-domstolen. Nu förbereder EU-kommissionen rättsliga åtgärder mot tre länder som vägrat ta emot flyktingar – men vägen till ett permanent system för omfördelning är fortsatt lång.
Sommaren och hösten 2015 anlände hundratusentals flyende människor från framför allt krigen i Syrien, Irak och Afghanistan till Europa. På grund av Greklands och Italiens geografiska läge tog dessa båda länder emot merparten av de nyanlända – något som då gav upphov till begreppet ”flyktingkrisen”.
Efter förhandlingar fattade EU-länderna beslut om att omfördela upp till 160 000 asylsökande.
Men två år senare är resultatet nedslående: färre än 25 000 har hittills flyttats till andra delar av unionen. Många flyktingar lever fortfarande i provisoriska läger, och de som tröttnat på misären och i stället försöker ta sig vidare på egen hand möts ofta av kalla handen – i synnerhet om deras fingeravtryck registrerats i första ankomstlandet.
Tiotusentals människor fortsätter samtidigt att ta sig över Medelhavet varje år, något som nyligen fick Italien att hota med att stänga sina hamnar om inte EU ökar det ekonomiska stödet och ser till att omfördelningen av asylsökande tar fart på allvar.
EU-kommissionen meddelade i veckan att den förbereder rättsliga åtgärder mot Ungern, Polen och Tjeckien, tre länder som vägrat ta emot flyktingar inom ramen för omfördelningsprogrammet.
Men Ungerns premiärminister Viktor Orbán, som hävdar att han vill bevara landets ”etniska homogenitet”, har inlett en separat rättsprocess i EU-domstolen för att stoppa hela omfördelningsprogrammet. Ungern och Slovakien argumenterar, med stöd av Polen, för att formella fel begicks när beslutet om omfördelningen togs och att det är ett i grunden ineffektivt och felaktigt sätt att hantera flyktingströmmen till EU.
I går kom ett svar: Ungerns och Slovakiens yrkande bör avslås, menar EU-domstolens generaladvokat Yves Bot, som hävdar att en obligatorisk omfördelning av asylsökande är ”lämplig för att uppnå det mål som eftersträvas”.
Ett formellt domslut väntas inte förrän senare i höst, men domstolen följer för det mesta generaladvokatens rekommendation.
Därmed inte sagt att striden är över. De tvingande inslagen i EU:s omfördelningssystem – vilket bland annat Sverige vill göra permanent – möter så hårt motstånd från en del länder i Centraleuropa att människorättsaktivister hävdat att det vore bättre att tala om en ”mottagarkris” i stället för en ”flyktingkris”.
Paradoxalt nog kan en lösning på dödläget i EU kräva att situationen som gett upphov till diskussionen förändras. Just nu pågår fredsförhandlingar i Paris mellan Libyens FN-stödde premiärminister Fayaz al-Sarraj och den upproriske generalen Khalifa Haftar som ur det perspektivet är intressanta.
I tisdags nåddes en principuppgörelse om villkorad vapenvila och nyval i Libyen nästa vår, vilket på sikt kan ge EU en motpart att förhandla med – för första gången sedan Muammar Khadaffis fall 2011.
Men liksom i fallet med Turkiet kan ett flyktingavtal komma till ett högt pris.
EU stöder redan i dag den libyska kustbevakningen, som de senaste månaderna blivit ökänd för att överfalla och råna båtflyktingar på Medelhavet.
Människorättsorganisationer varnar för att situationen kan förvärras om EU:s samarbete med Libyen utökas.
Fakta.
EU-länderna enades i två beslut under sommaren och hösten 2015 om att omfördela totalt 160 000 asylsökande som anlänt till Grekland och Italien. Än så länge är det bara vårens EU-ordförande Malta samt Efta-länderna Norge och Liechtenstein som uppfyllt sina kvoter.
Polen, Ungern och Österrike har inte tagit emot någon av de omfördelade. Tjeckien har tagit emot 12 personer, motsvarande 0,4 procent av kvoten, men vägrar nu att delta. Sverige har hittills tagit emot 975 personer inom ramen för systemet, motsvarande 25,9 procent av kvoten.
