Missnöjet på landsbygden gynnar Le Pen

Nationella frontens Marine Le Pen är i knapp ledning inför söndagens rysarval i Frankrike. Le Pens popularitet blottar en klyfta mellan stad och landsbygd – men är också följden av en medveten strategi.

DN har besökt Champagneregionen i nordöstra Frankrike, där såväl vinodlare som arbetare numera röstar på Nationella fronten.

Några maskrosor kikar upp mellan tuvorna i grässlänten, där den ligger inklämd mellan några vinfält.

– Det här är 0,3 hektar. Jag har inte kunnat odla upp den här marken på flera år på grund av en konflikt mellan oss odlare och EU om en regel. Det har kostat mig tiotusentals euros i intäkter, säger Aurelien Defrance och slår ut med armarna.

Runt oss höjer sig bördiga kullar, vars vinrankor varje höst producerar de druvor som är råvaran i det bubblande guld som gjort Champagneregionen i östra Frankrike så berömd.

Men mitt i det idylliska landskapet växer nu också ett missnöje.

Sedan 2008 riktas EU:s jordbruksstöd i hög grad till vinodlare som vill marknadsföra sina viner utanför regionen. Men för små och medelstora producenter, som Aurelien Defrance, är Frankrike den viktigaste marknaden – och den andel han exporterar säljs inom EU.

– För mig och många andra här är EU numera ett betydligt större problem, än en tillgång, säger Aurelien Defrance, som är femte generationens champagnetillverkare.

Han har sympatiserat med Nationella fronten i mer än tio år, berättar han. Förr brukade han undvika att tala högt om det, för att slippa försvara sig.

Så är det inte längre.

– I förra valet röstade fler än 50 procent för Nationella fronten här i byn. Så det har verkligen skett en stor förändring, säger Aurelien Defrance, som nu hoppas att Marine Le Pen vinner presidentvalet och att hon uppfyller löftet om en folkomröstning om EU-medlemskapet.

Ändå är EU-motståndet bara en delförklaring till Nationella frontens uppsving här i Grand Est, den administrativa region som Champagne tillhör. Traditionellt har denna region varit en bastion för den traditionella högern i Frankrike. Men såväl bland vinodlarna på landsbygden som bland arbetarna i de krisande industristäderna i nordost, finns i dag en växande känsla av att det politiska och ekonomiska etablissemanget i Paris har lämnat folk här åt sitt öde.

– Sedan Marine Le Pen blev partiledare har hon ändrat Nationella frontens tilltal. Om du frågar mig är grundbudskapet detsamma som förut. Men de senaste åren har det förpackats smartare, och det har fått många här att börja se Nationella fronten som ett seriöst alternativ, säger Aurelien Defrance.

Marine Le Pen tog 2011 över partiledarposten från sin far, den ökände antisemiten Jean-Marie Le Pen. Genast inleddes ett arbete för att tvätta bort rasist- och fasciststämpeln och föra in Nationella fronten i den franska republikanska gemenskapen.

Som chefsstrateg anlitade hon Florian Philippot, en tidigare okänd och då knappt 30-årig teknokrat från Lille i norra Frankrike.

Philippot var blyg och lite tafatt, men han kom utifrån, hade studerat ekonomi på elituniversitetet HEC och såg saker med nya ögon i ett parti som länge fungerat som ett familjeföretag. Viktigast av allt: han delade Marine Le Pens vision för partiets framtid.

Philippot hade alltid avskytt EU, och vände sig instinktivt bort när han såg en EU-flagga på en offentlig byggnad i Frankrike. Han drömde sig tillbaka till landets storhetstid, och säger sig än i dag vara en stor beundrare av Charles de Gaulle – frihetshjälten och landsfadern som lade grunden för femte republiken.

Under Le Pens och Philippots ledning har betydligt mer betoning lagts på nationell suveränitet, EU-motståndet och en ekonomisk politik byggd på protektionism och stärkande av välfärdsstaten. Det är ett budskap som gått hem även i de krisdrabbade arbetarstäderna på landsbygden, där vänstern tidigare styrt.

I Grand Est är arbetslösheten 12,5 procent, drygt 2 procent över riksgenomsnittet. Och bland ungdomar är siffran betydligt högre än så.

Regionen är något av ett typexempel på det som geografen Christophe Guilluy kallar ”det perifera Frankrike”. I sin bästsäljande bok med samma namn beskriver Guilluy dagens stora motsättning som den mellan storstäder, å ena sidan, och små- och mellanstora städer, byar och övrig landsbygd, å den andra.

Enligt offentlig statistik lever i dag bara omkring 5 procent av Frankrikes befolkning på det som kallas landsbygden. Men när Guilluy räknar ut hur många som lever i det han kallar periferin i Frankrike, så blir siffran i stället 61 procent. Han beskriver denna del av befolkningen som globaliseringens förlorare, och spår att detta kommer att ändra fransk politik i grunden.

Teorin har fått kritik av en del akademiker, men på Nationella frontens kampanjhögkvarter är Guilluys bok något av en bibel.

Det är med andra ord fullt logiskt att Florian Philippot 2014 blev invald som EU-parlamentariker i just Grand Est-regionen, trots att han är från Lille. Året därpå blev han även invald i regionens lokala parlament, där han nu leder Nationella frontens partigrupp.

– Mina föräldrar har alltid röstat på Republikanerna. Men för ett par år sedan svängde min far. Och nu röstar även min mor på Nationella fronten, för hon gillar Philippot, säger Aurelien Defrance med ett leende.

Receptet som Marine Le Pen och Florian Philippot ordinerar för patienten Frankrike är desto mer traditionellt: stängda gränser, värnande av ”traditionellt franska” värderingar och traditioner (ofta godtyckligt definierade av partiets ledning), och – framför allt – mindre invandring.

– Här har vi inga invandrare, förutom en del säsongsarbetare som kommer hit när det är skördetid. Men vi har ju sett vad invandrare ställer till med i Paris, så vi vill inte ha några hit, säger Aurelien.

Under intervjun blir det tydligt att han får information främst genom Facebooksidor som ”TV Libertés”, vars öppet främlingsfientliga innehåll knappast kan ses som något annat än propaganda för Nationella fronten.

– Se bara vad som hänt i grannkommunen Bar-sur-Seine, dit de förlagt en flyktingförläggning. Massor av våld och ökad brottslighet! säger Aurelien Defrance.

När DN frågar ansvariga på myndigheter i Bar-sur-Seine om detta stämmer får vi bara förvånade miner till svar. Ingen som helst ökning av brottsligheten har skett sedan det tjugotalet flyktingarna anlände.

○○○

Samlingssalen i den lilla byn Arcis-sur-Aube, några mil norr om Aurelien Defrances vingård, är full. Tusen personer står tätt sammanträngda för att se Marine Le Pen, som valt att förlägga ett valmöte här, trots att det är slutspurt på valrörelsen.

Hennes kampanjarbetare intygar att platsen är noggrant vald.

– Det här är en av många byar som vi vill få att leva upp igen, säger Marie-Pierre Amilhau, som sitter i kommunfullmäktige i den närliggande staden Troyes, även det i Grand Est.

I publiken finns såväl vinodlare som arbetare från Troyes.

När Marine Le Pen kommer in på scenen möts hon av jubel och talkörer: ”On est chez nous” (ungefär: Vi är hemma hos oss).

Och när hon börjar tala är det med noga kalibrerad tunga. Det blir det vanliga budskapet om stängda gränser, kamp mot radikal islam och stopp för invandring. Men även en blinkning åt gamla vänsterväljare:

– En del kallar mig för vänster. Men den nationella solidariteten är varken vänster eller höger, den är bara väldigt fransk. Det viktiga är att vi inte lämnar de svaga bakom oss när vi går framåt, säger Marine Le Pen.

•••

En av åhörarna på Le Pens möte är 23-åriga Mathieu Noblet. När vi träffar honom nästa dag har adrenalinet från valmötet lagt sig. Han står uppgivet och suckar utanför ett bemanningsföretag i Troyes, medan han skannar av jobberbjudandena i skyltfönstret. Där finns inget kockjobb som han kan söka.

– Jag har haft ett vikariat på en restaurang i tre månader, men det tar slut på onsdag. Så det blir väl enstaka inhopp igen, säger Mathieu Noblet, som berättar att han ofta har svårt att få ihop till hyran.

– Det blir ofta pasta till mat, trots att jag bor med min syster. Men så är det ju för många i min ålder här, lägger han till.

Troyes är ett anrikt gammalt textilcentrum, och bland annat Lacoste har fortfarande tillverkning här. Men industrijobben blir allt färre, och de som söker sig serviceyrken, som Mathieu Noblet, har det inte mycket lättare.

När jag frågar varför han stöder Nationella fronten kommer svaret snabbt: invandringen.

– Jag hoppas att Marine Le Pens förslag om 10 procents straffskatt på de företag som har utländska anställda ska kunna skapa mer jobb för oss fransmän, säger han.

Här i Troyes har han dock inte stött på så många utländska anställda.

– Jag minns en rumän som diskade. Jag tror att han fick mindre betalt än vi andra. Men jag är inte säker, säger han.

Socialistpartiet är i kris i Frankrike, efter François Hollandes fem år vid makten. Misslyckandet att få ned arbetslösheten under 10 procent har gjort att socialisternas kandidat Benoit Hamon nu ser hopplöst avhängd ut i söndagens val.

Den enda vänsterkandidaten med möjlighet att utmana i valet är Jean-Luc Mélenchon. Han är skeptisk till EU, vill förhandla om EU-fördraget och förespråkar ett visst mått av protektionism.

När DN åker runt i Troyes och på landsbygden i Grand Est är det också enbart Mélenchons valaffischer som syns, vid sidan av Marine Le Pens.

Le Pen själv pekar gärna ut Emmanuel Macron som huvudmotståndare. Det är inte svårt att förstå varför, eftersom denne oberoende mittenkandidat är den ende som öppet bejakar globaliseringen och är en varm EU-anhängare.

Men Le Pen pressas också av den traditionella högerns kandidat François Fillon, som ligger hack i häl på henne och Le Pen.

Minsta lilla felsteg kan leda till att Nationella frontens kandidat hamnar utanför andra omgången, som hålls mellan ettan och tvåan den 7 maj. En oförsiktig kommentar, som när hon i förra veckan sade att Frankrike inte kan klandras för judeförföljelserna i Frankrike under andra världskriget, kan räcka för att förlora en viktig procentenhet.

Under valmötet i Arcis-sur-Aube märks denna balansakt tydligt. När en man några meter ifrån mig ställer sig på tårna och vrålar: ”Stäng moskéerna!”, hajar Le Pen till, som vi andra.

Hon småler lite, men fortsätter sedan enligt manus, inom gränsen för det tillåtna:

– Som ni vet är jag den enda som menar allvar vad gäller islamismen.

Svaret kommer genast från publiken.

”Frankrike åt fransmännen!”

Erik de la Reguera