Svenskar i London utsatta för trakasserier

LONDON. Efter Brexit-omröstningen i Storbritannien känner många EU-migranter i landet en växande otrygghet inför framtiden. Även svenskar märker av den hårdare attityden mot utlänningar, som även tar sig uttryck i diskriminering och hatbrott.

Mitten av oktober 2016. Det är rusningstid i Londons tunnelbana och 21-årige Emil Wilson är på väg hem från King’s College, där han studerar internationella relationer.

Tillsammans med en colombiansk väninna står han och gungar i en tätt sammanpackad vagn, nära stationen Monument.

– Helvete, vad trångt, svär Emil plötsligt till på svenska – inte alltför högt, men ändå så pass att de som står runt honom hör det.

Då ropar någon i andra änden av vagnen:

– This is the reason we voted you out!

Emil Wilson blir överrumplad. Han är inte den som brukar bli svarslös, men den här gången vet han inte vad han ska säga. Det är så mycket folk i vagnen att han inte är säker på vem det var som ropade.

När han stiger av tåget är det med en molande känsla av obehag.

– Det kändes väldigt jobbigt precis efter att det hänt. Jag var upprörd, men jag kontaktade inte ambassaden eller polisen eller så. Jag berättade bara för ett par vänner om det, och så fick det vara bra med det, säger Erik Wilson när DN möter honom på ett kafé i London.

Tre månader har då gått sedan händelsen. Om det hade hänt någon annanstans och under andra omständigheter hade Emil Wilson kanske inte tänkt mer på det. Men på senare tid har han mött andra som berättat om liknande upplevelser och läst om det ökade antalet trakasserierna mot EU-migranter i Storbritannien.

– Det var inte vad den där mannen sade som var det jobbigaste – utan att ingen annan i vagnen reagerade. Alla såg och hörde vad som hände, men ingen sade något. Det kändes som om jag inte hade rätt att klaga på att det var trångt på tunnelbanan, säger Erik Wilson.

Månaden efter folkomröstningen om Storbritanniens EU-medlemskap i juni förra året ökade antalet anmälda hatbrott i England och Wales med 41 procent jämfört med samma period året innan. Enligt en studie från brittiska Institute of Race Relations var ökningen till stor del kopplad till hur debatten såg ut inför och efter folkomröstningen. Mycket fokus har legat på invandring från andra EU-länder och de påstådda problem som den leder till.

Tidigare har debatten främst rört östeuropeiska EU-migranter, men i förra veckan fick plötsligt de omkring 100.000 svenskarna som lever i Storbritannien en oväntad framskjuten roll.

Tidningen The Guardian publicerade en intervju med Sveriges EU-minister Ann Linde (S), i vilken hon uttryckte ”chock” över svenskars situation i landet.

– Jag är förbluffad över vad jag har fått höra här, sade Linde, efter ett möte med ett tiotal slumpmässigt utvalda svenskar i London.

Bland de som var med på mötet fanns Emil Wilson och hans kurskamrat Christopher Lomax.

– Det kändes bra att prata med andra som utsatts för liknande saker. Det fanns en gemenskap i det. Jag tror inte alls att vi svenskar är värst drabbade av EU-migranterna, men vi kanske reagerar starkare när det händer för att det är något vi är så ovana vid, säger Emil Wilson.

Under hösten har hatbrottsstatistiken i England planat ut och närmat sig mer ”normala” nivåer. Men Sveriges ambassad i London uppger att man de senaste sju månaderna fått ett kraftigt ökat antal samtal från oroliga svenskar och att man märkt av en ökning av incidenter som skulle kunna kategoriseras som trakasserier eller hatbrott.

– Vi har blivit direkt informerade om ett tiotal fall där svenskar utsatts för glåpord och liknande. Vi misstänker också att det finns ett betydligt större antal fall som vi inte har informerats om. Vi vet att det finns en liknande situation när det gäller medborgare från andra EU-länder, säger ambassadör Torbjörn Sohlström.

Vad gör ni för att hantera detta?

– Det här är ett problem som vi ser allvarligt på. Vi har tagit upp det med företrädare för den brittiska regeringen och då påpekat att det är oacceptabelt. Vi har också fått intrycket att den brittiska regeringen tar det på allvar, bland annat genom den kampanj som lanserats för att motverka hatbrott, säger Sohlström.

Efter premiärminister Theresa Mays tal i förra veckan, då hon mer detaljerat gick in på hur hon ser på Storbritanniens utträde ur EU, har ovanligt många oroliga svenskar hört av sig till ambassaden.

På söndag hålls en informationsträff i Svenska kyrkans lokaler i London, där ambassadör Torbjörn Sohlström kommer att informera om situationen.

– Vi vill ge en bild av hur vi från svensk sida ser på förhandlingsprocessen, och hur vi arbetar med det hela. Vi kommer att säga något om det som gäller för tillstånd, men det handlar också om att bara lyssna till de som kommer dit och det de är oroliga för, säger han.

Vilka råd ger du till svenskar som vill bo kvar i Storbritannien?

– Framförallt att ha sina papper i sin ordning. Det kan exempelvis handla om hyres- och anställningskontrakt, för att kunna styrka att man bott i landet en längre tid, säger Sohlström

Bland svenskarna i Storbritannien finns många som gjort det i åratal, men som inte förrän nu har känt behov av att ansöka om ett permanent uppehållstillstånd.

En av dem är 27-åriga Ebba Wiberg, som bott och arbetat i London i åtta och ett halvt år. Hon har just börjat letat i lådorna efter gamla hyreskontrakt.

– Jag har alltid tyckt om London för att det är en så internationell stad. Så det här beslutet går emot allt det som jag tycker England står för. Det känns bittert, faktiskt, säger Ebba Wiberg.

Nyligen fick hon ett erbjudande om ett nytt jobb på ett litet bolag. När hon läste igenom anställningskontraktet reagerade hon på en paragraf.

–Där stod att kontraktet kunde sägas upp med omedelbar verkan och utan att jag omfattas av några rättigheter som uppsägningstid, om jag inte längre hade laglig rätt att bo kvar i landet. Det tyckte jag var lite märkligt och onödigt, säger Ebba Wiberg, som hade svårt att inte tolka det som en ”Brexit-paragraf”.

En sådan klausul är sannolikt inte laglig, eftersom Storbritannien fortfarande är med i EU och landet inte får diskriminera mot andra EU-medborgare.

Efter en diskussion med arbetsgivaren lyckades Ebba Wiberg dock förhandla bort den paragrafen, innan hon skrev under kontraktet.

– Det visar att man inte måste acceptera sånt. Jag rekommenderar andra att göra likadant, säger Ebba Wiberg.

Erik de la Reguera