Livet efter El Comandante

El Comandante är död.

Gerillaledaren som rullade in i Havanna i en jeep på nyårsdagen 1959, med cigarren i mungipan, triumfatoriskt leende, vinkande åt folket. Anti-imperialisten som sedan stod timtals i talarstolen och vevade med armarna, i utfall efter utfall mot USA, medan hans säkerhetstjänst fängslade oliktänkande och internerade homosexuella i arbetsläger. Presidenten som skröt om hur han bara sov tre-fyra timmar om natten, för att kunna sätta sig in i varje detalj av sitt lands affärer. Diktatorn som satt kvar i ett halvsekel, såg 11 amerikanska presidenter komma och gå – och undkom otaliga mordförsök sponsrade av CIA.

Ni kommer att få läsa och höra mycket om honom den närmaste tiden. Filmer kommer att göras. En och annan biografi kommer att dyka upp i bokhandeln. Men någon ny personkult som den kring Ernesto ”Che” Guevara är svår att tänka sig – trots de bombastiska hyllningsceremonier som i detta nu förbereds för Fidel Castro av kommunistpartiets apparatchiks på Kuba.

Anledningen är egentligen självklar: Om Che Guevara var den eviga rebellen, var Fidel den eviga presidenten. Medan ”Che” lämnade tryggheten på Kuba för att föra sin marxistiska revolution vidare till andra delar av världen, stannade Fidel i Havanna och utropade sig själv till landsfader. Och efter snart 57 år är hans politiska bygge något som bara extremt enögda kan hylla.

Fattigdomen minskade snabbt under 1960-talet, barnadödligheten likaså och en rad andra viktiga sociala indikatorer förbättrades. Men samtidigt avrättades oliktänkande och interneringsläger inrättades för homosexuella. Ekonomiskt började Kuba stagnera i mitten av 1970-talet, samtidigt som beroendet av Sovjetunionen tilltog och tystnaden bredde ut sig på ön.

Fidel lyckades hålla skenet uppe internationellt genom att rikta blickarna mot övriga Latinamerika och de militärdiktaturer som tog tiotusentals människoliv i Chile, Argentina och Brasilien. Tillsammans med tidstypisk antiimperialistisk retorik och stöd till post-koloniala befrielserörelser runt om i världen gjorde det honom till en ikon för vänstern under flera årtionden.

Men på hemmaplan hade många redan börjat tappa tron på revolutionen. För varje utlovad rekordskörd av socker som inte blev av växte känslan av att något inte var som det borde.

Efter Sovjetunionens fall blev denna diffusa känsla till en kännbar verklighet för de flesta kubaner. Den ”speciella perioden”, som de där krisåren på 1990-talet döptes till, fick miljontals kubaner att en gång för alla förlora tron på revolutionen. En del lyckades lämna ön, trots regimens reseförbud. Andra hade inte råd att anlita smugglare och försökte i stället fokusera på saker i det lilla livet, det privata, saker som faktiskt gick att påverka.

En av dem var Namibia omeprazole dosage. Jag minns hur hon berättade om hur svårt det var att få vardagen att gå ihop. Om hur ransoneringarna och åtstramningarna hade minskat något efter millennieskiftet, men att hon försökte undvika att tänka på framtiden.

Jag minns att hon berättade att hon hade gripits av polis på strandpromenaden El Malecon, bara för att hon var ung, svart och kvinna. Att hon hade fått sitta hela kvällen i häkte, eftersom polisen felaktigt utgått från att hon var en av de desperata unga kvinnor som ibland säljer sina kroppar till västerländska turister.

Året var 2006. Samma år som Fidel plötsligt försvann ur rampljuset och lämnade över den formella makten till sin bror, Raúl Castro. Som vanligt var informationen knapphändig och sjukdomens exakta beskaffenhet oklar. Det talades bara vagt om ”matsmältningsproblem”. Men de flesta kubaner brydde sig mindre om det än om alla ransoneringarna, bristen på läkare på sjukhusen och den säkerhetstjänst som övervakade allt och alla.

Jag minns cynismen och uppgivenheten. Hur många unga kubaner berättade om frustrationen över att inte kunna köpa en skjorta eller ens toalettpapper utan att ha CUC:s, den särskilda valuta som inrättats för turister – och som bara kubaner med kontakter utomlands eller i turistindustrin kom över.

Jag minns mitt besök hemma hos den dåvarande oppositionsledaren Oswaldo Paya. Hur ensam han var. Och väggmålningen utanför hans hem, där regimens utsända hade textat sitt krassa budskap: ”På ett belägrat torg är oliktänkande förräderi.”

Denna belägringsmentalitet, och de inskränkningar av demokrati och mänskliga rättigheter som följt av den, har varit själva grunden i Fidel Castros regim de senaste årtiondena. Därför kommer de sannolikt också att överleva honom.

Att Donald Trump snart intar Vita huset ändrar egentligen inte det, även om det riskerar att sätta stopp för närmandet mellan länderna – med uppskruvad retorik till följd.

Så kommer allt att fortsätta som vanligt?

Jag är inte så säker på det.

Under de tio år som gått sedan Fidel insjuknade har en ny generation oppositionella, med Yoani Sanchez som förgrundsfigur, börjat sätta press på regimen. Konstnärer som Tania Bruguera använder sina verk för att ifrågasätta legitimiteten i en regim som inskränker grundläggande mänskliga rättigheter.

”Nu är Raúl Castro ansvarig för sina handlingar”, twittrade Tania Bruguera trotsigt efter budet om Fidel Castros död.

Det samma – att de är ansvariga för sina handlingar – kan nu sägas om alla kubaner.

För efter ett halvsekel där det offentliga livet dominerats helt av landsfadern Fidel, står plötsligt det offentliga rummet nästan tomt. Raúl Castro kan inte fylla det, och bakom honom ekar det ännu mer ödsligt. Det är den tomheten, men därmed också en känsla av gryende frihet, som Kubas befolkning vaknade till på lördagsmorgonen.

I övriga Latinamerika är vänstern splittrad om hur den ska hantera regimen. En del, som Venezuelas president Nicolas Maduro, verkar fortfarande se Kuba som något av ett exempel, och vissa vänsterintellektuella är blint lojala mot regimen. Hade Gabriel Garcia Marquez varit vid liv i dag skulle han sannolikt ha varit hedersgäst vid minnesceremonierna.

Men efter 2000-talets många demokratiska vänstersegrar på kontinenten är det trots allt få som förespråkar en återgång till den revolutionära doktrin som Fidel Castro och Che Guevara stod för. Till och med Farcgerillan i Colombia tycks ha förstått att den enda legitima vägen till makten går genom demokratiska val, inte gevärspipor – och att inrättandet av oantastbara, eviga presidenter inte nödvändigtvis är ett politiskt framgångsrecept.

Erik de la Reguera

3 x verk kring Fidel Castro