AMATRICE. Förödelsen i den svårt jordbävningsdrabbade staden Amatrice i centrala Italien är närmast total. Hjälparbetare och poliser som DN talar med på plats fruktar att dödssiffran kan stiga dramatiskt de närmaste dygnen.
– Allt är förstört, allt… Och de döda finns överallt, de är så många… så många! säger räddningsarbetaren och skakar på huvudet, medan han tar ett bloss på sin cigarett.
Sedan är det dags för honom och de andra att ge sig in i rasmassorna igen. Det blir inte många minuters vila för de brandmän, militärer och frivilliga som arbetat intensivt dygnet runt sedan det förödande skalvet inträffade natten till onsdagen i området runt Amatrice.
Denna lilla stad med drygt 2.800 invånare ligger på nära tusen meters höjd, pittoreskt inramad av barrträdsklädda berg och dalgångar. Men sedan i onsdags morse är den friska bergsluften full av damm. Halsen blir snabbt torr när man närmar sig rasmassorna.
– Jo, jag har hört om den senaste officiella dödssiffran på drygt 240. Men vi som arbetar här fruktar att den kan stiga betydligt de närmaste dagarna, säger den lokala polisens taleskvinna Valentina Tamburini, medan en grävskopa häver undan bråte bakom henne.
Hon och de andra räddningsarbetarna hoppas fortfarande att någon ska kunna räddas ur rasmassorna.
Valentina Tamurini arbetar till vardags som trafikpolis i Rieti, en knapp timmes färd söderut. Men när hon kände skalvet natten till onsdagen förstod hon att hon snart skulle få order om att ge sig upp i bergen, där epicentrum var.
Amatrice är den största orten i detta bergiga område, men flera andra byar i trakten rapporteras också ha drabbats hårt.
– Någon säker dödssiffra kommer vi inte att ha förrän om omkring tio dagar, säger Valentina Tamurini till DN.
Hela staden har evakuerats, men någon säker siffra på hur många människor som överlevt skalvet finns inte.
– En del har tagits till ett härbärge, men många bor hos släkt och vänner i orter runtomkring, säger Valentina Tamurini.
Tysta och sammanbitna rader av räddningsarbetare går in och ut genom avspärrningarna runt staden. Ett fåtal anhöriga tillåts passera, för att kunna se på medan deras hus grävs ut. I övrigt är det påtagligt ödsligt, mycket få av invånarna syns till.
Jag möter en lärare i den lokala skolan. Han vill inte uppge sitt namn, men är synbart berörd.
– Jag vet inte vad som hänt med mina elever, säger han med brusten röst.
En liten senare kommer ett efterskalv rullande. Hela höjden sätts i rörelse. Men efter några sekunders anspänning lägger sig tystnaden på nytt över staden. Och letandet och grävandet fortsätter.
Erik de la Reguera
Publicerat i DN den 25 augusti 2016.
