Kvinnor världen över utsätts för diskriminering och trakasserier på arbetsplatsen – och ibland även inom facken. Arbetet har intervjuat tre kvinnliga fackombud i Colombia, Kenya och Indien om deras kamp för schyssta villkor och jämställdhet.
Jämställdhet mellan kvinnor och män är givetvis en rättvisefråga – men bristen på jämställdhet leder också till ett enormt resursslöseri. Enligt en ny rapport från McKinsey Institute skulle ökad jämställdhet i arbetslivet kunna öka världens totala BNP med osannolika 100 000 miljarder kronor (12 000 miljarder dollar) på tio år.
Men då krävs att kvinnor tar större plats i offentligheten – och inte minst i fackföreningsrörelsen. I många länder har patriarkala strukturer länge stängt vägen för kvinnor som vill bli förtroendevalda.
I takt med att fler kvinnor tagit steget ut på arbetsmarknaden har dock jämställdhet blivit en allt viktigare fråga i den globala fackföreningsrörelsen. Kvinnors inflytande över den formella ekonomin har vuxit – och så även kraven på ökad kvinnlig representation i fackförbundens ledningar.
Ett viktigt exempel: förra hösten antogs en resolution av IndustriAlls kvinnokonferens (Women World Conference), som kräver 40 procent kvinnor i samtliga styrelser i branschfederationen. I oktober i år ska i IndustriAll ta ställning till kravet på sin kongress i Rio de Janeiro. Men resolutionen har redan fått reellt genomslag: i början av februari beslutade det indonesiska metallindustrifacket FSPMI att ha minst 40 procent kvinnor i alla sina styrelser framöver – ett beslut som var helt banbrytande för Indonesien.
FSPMI:s kvinnokommitté hade drivit frågan hårt internt, bland annat genom att hänvisa till resolutionen från den globala kvinnokonferensen. Och i en officiell kommentar skriver fackförbundet: ”Att öka antalet kvinnor i vår fackliga struktur kommer att stärka oss och vårt arbete med att skydda arbetstagares rättigheter.”
Mycket talar för att fler fack i världen kommer att följa efter. Men som vittnesmålen här intill visar är det inte något som sker automatiskt.
Erik de la Reguera
”Kvinnor är 60 procent av de anställda”
Sofia Espinosa, ordförande för finansanställdas förbund UNEB i Colombia.
”Jag är den första kvinnan någonsin att bli vald till ordförande i mitt fackförbund. Och tro mig, det har varit en kamp. I Colombia har kvinnornas andel av den avlönade arbetskraften fördubblats från 30 till 60 procent på trettio år. Men det avspeglar sig inte i den fackliga rörelsen.
Att jag har kommit dit jag är i dag tror jag beror på att jag varken är gift eller har barn hop over to this website. Det har gjort det möjligt för mig att resa mycket och möta medlemmar på deras arbetsplatser runt om i landet. Men vi har en stor utmaning i att göra det möjligt för fler kvinnor att engagera sig fackligt. Jag arbetar medvetet för att rekrytera kvinnor till förtroendeuppdrag.
Även unga är kraftigt underrepresenterade i fackets ledning – men det beror också på andra saker. I Colombia har fackföreningsrörelsen stigmatiserats av regeringspropaganda, som utmålar oss som gerillakrigare och radikala bråkmakare.
Vi hymlar inte med att vi står till vänster på det politiska spektrat – men några gerillamedlemmar är vi verkligen inte! Fast för många unga som hör någon regeringstales-person anklaga oss för att vara Farc-gerillans förlängda arm är det kanske lätt att tro på det.
För oss innebär det en rent existentiell fara. Att Colombia under många år på 2000-talet varit det farligaste landet i världen för fackligt aktiva är en direkt följd av den polariserade situationen i landet. Därför stöder vi fredsprocessen som regeringen och gerillorna i landet inlett. Fred skulle innebära en större arbetsro och betydligt mer säkerhet för oss.”
”Först skrattade männen åt våra krav, men nu är vi med”
Sheela Naikwade, organisatör på transportfacket MSTKS i Indien.
”Jag har varit fackligt ombud sedan regeringen började kvotera in kvinnor som konduktörer på landsbygdsbussarna. Det är ett tufft jobb, för jag måste kuska runt dagarna i ända – men för våra kvinnliga konduktörer är det värre. Vägarna är usla, det saknas ofta toaletter och sexuella trakasserier är vanliga.
Låt mig ge dig några exempel. För inte så länge sedan klev ett ungdomsgäng ombord på en buss utan biljetter. När en av våra kvinnliga konduktörer skulle ta betalt, påstod de att de ”inte hade växel”. När hon insisterade på betalning blev de våldsamma och slog henne så illa att hon blev medvetslös. En annan dag: en av våra konduktörer är på väg hem när hon blir överfallen och våldtagen av chauffören i den buss som hon arbetar på. Varken chefen eller polisen vill veta av hennes anmälan.
Så ser vardagen ut för våra medlemmar. Risken för övergrepp är konstant – och de extremt skumpiga vägarna gör det lätt att ramla omkull. Det har lett till flera missfall. Ändå har det inte varit helt enkelt att få männen i vår mansdominerade fackförening att förstå det. Ett viktigt krav för oss har därför varit att få in två kvinnor i varje styrelse – på alla nivåer. Först skrattade de åt oss, men nu har de gått med på det!
Jag tror att de har märkt att vi kan mobilisera våra kvinnliga medlemmar – och med en regering i Indien som vill privatisera stora delar av offentlig sektor är det viktigt att få ut medlemmarna på gator och torg.
Mycket är kvar att göra, men vår organisering har lett till att vi förbättrat arbetsförhållandena för många av våra medlemmar – bland annat i form av fler toaletter.”
”Cheferna lät inte kvinnorna vara lediga efter att de fött barn”
Norah Nasimiyu, ombud i textilfacket TTWU, Kenya
”Jag jobbar på en stor textilfabrik i Kenyas huvudstad Nairobi och har varit fackligt aktiv sedan 2007. Vi syr bland annat kläder för Levi’s och H&M här. Av mina 2 500 arbetskamrater är två tredjedelar kvinnor. Det finns fackliga frågor som berör kvinnor mer än män, som sexuella trakasserier eller när arbetsgivaren inte respekterar den lagstadgade rätten till mammaledighet. Och det är inte minst då som det är viktigt att vi också har kvinnor bland ombuden.
Just rätten till mammaledighet var faktiskt en av de viktigaste orsakerna till att vi började organisera oss på fabriken 2007. Cheferna lät inte kvinnliga arbetare vara lediga efter att de fött barn. Dessutom krävde de ofta att vi skulle arbeta övertid utan ersättning.
I dag är alla med i facket på fabriken. Vi har slutit ett kollektivavtal – och inte bara fått den lagstadgade minimilönen på 10 954 shilling (910 kronor), utan faktiskt höjt den: 12 000-18 000 shilling per månad, beroende på arbetsuppgift. Vi har också fler semesterdagar än de lagstadgade. Och övertidsersättning. Nu undrar du kanske om det här har gjort oss impopulära hos arbetsgivaren? Svaret är nej, vi har en bra relation med den högsta ledningen. De respekterar oss nu och säger ofta att de tycker att arbetarna här gör ett bra jobb.
Så är det tyvärr inte överallt. Jag vet att det finns andra fabriker där arbetsgivaren stänger ute facket och där lönen är lägre än den lagstadgade minimilönen. Det rör sig ofta om mindre fabriker, för där är det är svårare att organisera de anställda. Men det visar bara hur viktigt det är att vi växer.”
Berättat för Erik de la Reguera
