Guatemalas högerpresident Otto Pérez Molina har i söndagens The Guardian (Observer) en debattartikel som lär gå till historien. Bland annat skriver han:

”Our proposal, as the Guatemalan government, is to abandon any ideological position (whether prohibition or liberalisation) and to foster a global intergovernmental dialogue based on a realistic approach – drug regulation. Drug consumption, production and trafficking should be subject to global regulations, which means that consumption and production should be legalised but within certain limits and conditions. And legalisation therefore does not mean liberalisation without controls.”

Budskapet kommer från en före detta general som anklagats för grova människorättsbrott under inbördeskriget i Guatemala, och vars främsta budskap i valrörelsen var hårda tag mot brottslingar. Så vad grundar då president Pérez Molina sitt radikala ställningstagande på? Konkreta erfarenheter och pragmatism, enligt honom själv.

”Twenty years ago, I became head of intelligence services in the Guatemalan army. In this capacity, I had to co-ordinate operations with several United States and Latin American agencies dealing with the fight against drug trafficking. […] Probably the most important victory on this front was our sophisticated and discreet intelligence operation that led to the arrest of a prominent Mexican drug lord, who was subsequently sent to Mexico for trial.

None the less, the drug lord stayed in jail only eight years, managing to escape from a high-security prison, something that in itself shows the corrupting tentacles of drug trafficking. Today, this capo is listed among the 10 richest men in Mexico, and one of the richest and most influential men on Earth according to Forbes magazine. Some analysts even consider him the most prominent drug trafficker in the world. His name is Joaquín, but he is better known for his nickname: ”Chapo” Guzman, head of the Sinaloa cartel.”

Erfarenheter som denna uppges ha lett honom till följande slutsats:

”We cannot eradicate global drug markets, but we can certainly regulate them as we have done with alcohol and tobacco markets. Drug abuse, alcoholism and tobacco should be treated as public health problems, not criminal justice issues.”

Säga vad man vill om Pérez Molina, men blyg är han inte. Ordet brandfackla är på sin plats, för det här inlägget lär inte gå obemärkt förbi i Washington. Nu återstår det att se om generalen också lyckas få upp frågan till diskussion på helgens stora toppmöte ”Summit of the Americas” i Cartagena. Då kan det här bli riktigt intressant.

PS. I senaste numret av DN Världen ger jag en bakgrund till den allt öppnare diskussionen om en legalisering av droger i Latinamerika. Läs också gärna Lasse Wierups och min bok Kokain: drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman.

MEXICO CITY. Den colombianska Farcgerillan frigav natten till tisdagen sex poliser och fyra soldater, som uppges vara de sista fångarna av denna typ i gerillans våld. Männen hade hållits frihetsberövade i djungeln i mellan 11 och 14 år.

”Vi har landat, hoppet har landat! De lever och är fria – och nu börjar sökandet efter fred!” twittrade ex-senatorn och medlaren Piedad Cordoba från den helikopter som förde de frigivna fångarna till staden Villavicencio i centrala Colombia.

Bilderna från landningsbanan visar tio trötta men lyckliga män i uniform. En av dem, sergeanten José Libardo Forero, hade fått tillstånd att ta med sig sitt husdjur från djungeln – en tapir.

Frigivandet innebär en stor lättnad för de anhöriga, men kan också vara början på slutet för en epok i Colombias historia. Sedan 1996 har Farc kidnappat soldater, poliser och politiker för att försöka tvinga fram en fångutväxling – något som inte har lyckats, men orsakat stort lidande. Mest känd bland gerillans offer är Ingrid Betancour, som fritogs 2008.

Nu har Farcs ledning, med ”Timochenko” i spetsen, lovat sluta upp med denna sorts frihetsberövanden. De tio männen som landade i Villavicencio natten mot tisdagen svensk tid var av allt att döma de sista fångarna av denna typ.

Men enligt organisationen Fundacion País Libre sitter fortfarande flera hundra civila fångna i gerillans läger i väntan på en lösensumma.

Kidnappningar i ekonomiskt utpressningssyfte har länge varit viktiga för gerillans ekonomi, men nu säger Farc att man ska upphöra även med dem.

Erik de la Reguera

Kidnappningar för politiska och ekonomiska syften

Farcgerillan har sedan 1996 kidnappat soldater, poliser och politiker för att tvinga fram en fångutväxling (gerillan anser att minst 500 av dess anhängare sitter fängslade av politiska skäl). Den svåra humanitära situationen i djungeln har dock lett till hård kritik mot Farc – och på senare år har gerillan successivt frigett fångar.
Kidnappningar är också en viktig inkomstkälla för Farc.

—

Publicerat i DN den 4 april 2012.

MEXICO CITY. I dag är det 30 år sedan starten på Falklandskriget, en konflikt som fick långtgående politiska konsekvenser för såväl Storbritannien som Argentina. Dispyten lever kvar – och handlar numera om olja – men kulorna har förbytts till ord.

– De vill få det till att det är vi som är ’de onda’ i den här historien. Men kom ihåg: nästa år är det 180 år sedan Storbritannien körde bort våra trupper från öarna, sade Argentinas president Cristina Kirchner nyligen.

Hon talade så klart om Falklandsöarna, eller Las Malvinas, som de kallas i Argentina. Själva namnskillnaden visar att konflikten sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden. Men nationalistiska hårklyverier om vem som satte sin fot först på öarna döljer en annan och mer krass verklighet.

Så var det också den 2 april 1982, då argentinska trupper landsteg på Falklandsöarna. Militärjuntan i Argentina talade om nationalism – men den egentliga avsikten var att avstyra kritik mot människorättsbrott och en allt sämre ekonomi.

Öarna ansågs sakna ekonomiskt värde, så juntan hoppades att britterna skulle släppa dem lättvindigt. Men Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher slog tillbaka militärt. Dokument som tidningen The Guardian tagit del av visar att USA:s regering fruktade att kriget kunde bli Thatchers fall. Men invasionsstyrkan besegrades och ett drygt år senare föll istället militärjuntan i Argentina, samtidigt som Thatchers position stärktes i England.

När minnet nu ska högtidlighållas är konflikten på väg att flamma upp igen. Olja har hittats vid provborrningar utanför Falklandsöarna, vilket fått den argentinska regeringens intresse att öka.

President Kirchners största problem är dock att de omkring 3000 invånarna på Falklandsöarna faktiskt vill tillhöra Storbritannien.

-Vi tänker stå upp för befolkningens rätt till självbestämmande, försäkrar Storbritanniens premiärminister David Cameron.

Argentina anklagar ändå britterna för kolonialism och hotar med en ekonomisk blockad – såväl vad gäller turism som fiske – något som de fått stöd för av en rad andra regeringar i Sydamerika.

Inte mycket tyder dock på att det ska urarta i krig. I dag är Argentinas regering demokratiskt vald – något man paradoxalt nog kan tacka Falklandskriget för.

Erik de la Reguera

Tvisten går tillbaka till 1700-talet

Falklandsöarna (eller Malvinerna) har omkring 3 000 invånare och är ett självstyrande brittiskt utomeuropeiskt territorium. Omkring 90 procent av invånarna är brittiska medborgare och en överväldigande majoritet vill tillhöra Storbritannien.

Tvisten går tillbaka till 1700-talet, då såväl franska som brittiska och spanska kolonisatörer anlände till öarna. Även Argentina gjorde anspråk på ögruppen 1832. Ett år senare återvände britterna.

Falklandsöarna ansågs länge sakna något större ekonomiskt värde. 2010 hittades dock olja i vattnen utanför Falklandsöarna, vilket fått Argentina att återuppta sina anspråk.

—

Publicerat i DN den 2 april 2012.

MEXICO CITY. Svenska hamnar används som en bakdörr för kokainets väg in i Europa. Det visar det åtal som i måndags väcktes mot åtta personer. Globalt sett är dock härvor av denna storlek långtifrån ovanliga – kokainsmuggling om­sätter hundratals miljarder kronor per år.

Natten till den 18 juli 2009 sitter en svensk ensamseglare och skriver ett upprört e-postmeddelande ombord på sin segelbåt, långt ute på havet i östra Karibien.

”Jag väntar till klockan 02.00, sedan [är det] färdigt. OCH jag kommer – om det så kostar mig allt, även mitt liv – att skjuta dessa personer… och deras familjer… någonstans ska de få betala detta.”

Han får snabbt svar av pseudonymen ”Paul Pott”, som polisen identifierar som den i dag 29-årige svensken ”A”:

”Du får bestämma. En mille extra om du ror i området tills [i morgon] kväll. De är där senast 24.00.”

Men ”A” är orolig. Han har inte fått några tydliga svar från sin colombianska kontakt. En timme senare ringer han därför till vännen ”J” i Barcelona och säger:

– Min tjej stannar en natt till och festar lite, men sen åker hon hem.

– Jaja, okej, svarar den 39-årige ”J”, som polisen pekar ut som huvudmannen i den svenska smugglarorganisationen.

Kodspråket i samtalet beror på att ”J” börjat misstänka att de är avlyssnade – vilket är helt korrekt. Svensk polis har följt dem i flera månader. Men nu går något på tok i Karibien. Ensamseglaren ligger kvar ute på öppet vatten och spanar förgäves efter den motorbåt från Vene­zuela som skulle ha mött honom med omkring ett ton kokain i lasten. Till slut ger han upp. Senare visar det sig att lasten beslagtagits av militär. Men då är orkansäsongen redan på väg och ensamseglaren har återvänt till sitt hem i Göteborgstrakten.

I juni 2010 är han tillbaka i karibiska farvatten – och den här gången går överlämningen av kokainet enligt planerna. Han inleder seglatsen över Atlanten mot Göteborg. Efter bara några timmar blir han dock stoppad av polis i närheten av den västindiska ön Martinique. Cirka 1,4 ton kokain påträffas i segelbåten, vilket hade kunnat säljas för omkring 375 miljoner kronor i grossistledet.

Den kokainhärva som sedan har rullats upp och som DN skrev om i måndagstidningen är bland de största i Sveriges historia, men internationellt sett är smuggling av det här slaget närmast vardagsmat. Inte ens själva tillvägagångssättet är särskilt originellt.

Ett stort antal segelbåtar stoppas varje år med kokain i lasten, inte minst i Karibien. Men än vanligare är att partier på ett ton eller mer packas i containrar, som sedan skickas med stora fraktfartyg. Antalet containrar som lastas av i Europas hamnar är så stort att tullmyndigheterna omöjligt kan inspektera alla.

En annan vanlig, om än mer småskalig, metod är att skicka kurirer som sväljer små ballonger med kokain och sedan bajsar ut dem i mottagarlandet. Det räcker med att en av ballongerna spricker för att kuriren ska dö av kokainförgiftning. Ofta är det därför fattiga människor som tar anställning som kurirer –och till en lön som sällan är högre än några tusenlappar.

De stora vinsterna hamnar i stället i ett fåtal händer. Kokainsmuggling är rå kapitalism, där cynisk exploatering och mord på konkurrenter är vardagsmat. Och beloppen som omsätts är enorma: 500–700 miljarder per år, enligt FN-organet UNODC.

Mycket av dessa pengar går till att muta politiker och köpa vapen. I Colombia har fyra miljoner människor drivits på flykt i ett kokainfinansierat inbördeskrig. I Mexiko – där världens mäktigaste kokainmaffior är baserade i dag – har över 50 000 människor dödats i maffiavåld sedan 2006.

Så vilken roll har då Sverige på denna underjordiska marknad? En växande sådan, av allt att döma. Konsumtionen har stigit snabbt de senaste åren, liksom i övriga Europa. Sedan år 2000 har antalet kokainanvändare fördubblats inom EU. I Sverige beräknas den årliga kokainförbrukningen ligga på mellan 500 kilo och ett ton.

Men det säger sig självt att partier så stora som det på 1,4 ton som beslagtogs utanför Martinique, inte enbart kan ha Sverige som marknad. I stället tyder allt på att svenska hamnar har blivit ett slags bakdörr för kokainet på dess väg in i Europa.

De senaste åren har en rad stora beslag gjorts i Göteborg och Helsingborg. Det passar också in i ett europeiskt mönster, där beslagen i de traditionella länderna för införsel – Spanien, Portugal, Belgien och Holland – minskat något de senaste åren.

I stället ökar smugglingen från Östeuropa, inte minst via Balkan. Samtidigt förefaller hamnar i andra delar av EU – inte minst i Skandinavien, bli allt populärare. I Sveriges fall hänger det ihop med att Öresundsbron gör det lätt att nå de stora marknaderna på kontinenten.

Erik de la Reguera

Marknaden omsätter 500–700 miljarder kronor per år

• Ett kilo rent kokain kostar 15 000 kronor i Colombia, Peru eller Bolivia. Den som lyckas smuggla det till USA kan få 225 000 kronor för samma kilo – en vinst på 1 400 procent.

• Enda sättet att göra en bättre affär är att frakta kokainet till Europa, där ett kilo kokain kostar omkring 270 000 kronor i grossistledet.

• Den svenska ligan som försökte smuggla 1,4 ton kokain hade därför kunnat göra en vinst på cirka 350 miljoner kronor.

• I distributionsledet späs kokainet slutligen ut med upp till 80 procent andra tillsatser och säljs för omkring 1 000 kronor per gram. Globalt sett är kokainmarknaden värd 500–700 miljarder kronor per år.

—

Publicerat i DN den 29 mars 2012 (länk).

Går inte att sammanfatta den här underbara tjugomiljonersstaden, men Luis Mandoki gör ett snyggt försök. // Välkomna hit!

Nu är chatten avklarad. Tack till alla er som ställde frågor! Roligt att se att intresset och engagemanget är så stort. Kontrasten mot tystnaden och det totala ointresset bland svenska politiker och opinionsbildare är verkligen slående.

Som vanligt handlade många av frågorna om hur en legalisering eller avkriminalisering av droger skulle kunna påverka maffiavåldet, respektive folkhälsan. Eftersom inget land i världen har legaliserat kokain fullt ut, är det svårt att svara på. Men det är givetvis en intressant diskussion, som också förs i stora delar av Latinamerika. Att tro att det skulle vara en mirakelfix att exempelvis legalisera cannabis, är dock en smula naivt.

I Sverige ges ofta intrycket av att det bara finns två lägen: total legalisering/avkriminalisering eller totalt förbud. Det är en missuppfattning. På samma sätt som försäljning och bruk av alkohol eller tobak styrs på olika vis (cigaretter säljs dygnet runt i kvartersbutiker, medan försäljning av starksprit är hårdare reglerad) kan naturligtvis varje enskild drog regleras på olika sätt. I slutändan handlar det om att väga kostnader mot varandra: lidande i form av försämrad folkhälsa gentemot lidande orsakat av organiserad brottslighet och förbudets begränsning av individens frihet.

Många debattörer som vill se en avkriminalisering av små innehav (dvs för eget bruk), kan på samma gång ställa sig negativa till en fullständig legalisering av produktion, transport och försäljning. Självklart kan det finnas goda skäl till en sådan inställning – individens frihet, humanitära orsaker etc – men det är svårt att hävda att enbart en avkriminalisering av små innehav skulle försvaga maffian i länder som Colombia eller Mexiko. Om man sedan utgår från att de flesta brukare inte blir missbrukare, är frågan om det inte finns skäl att i stället kritisera (och straffbelägga) dem som genom sina kokainköp stöder maffian ekonomiskt.

Samtidigt får man inte glömma att illegal droghandel är en del av en större problematik. I själva verket rör det sig om ett slags skuggsida av globaliseringen. Fattigdom, korruption och frågor om global inkomst- och maktfördelning bör därmed tas med i beräkningen av den som på allvar vill närma sig en lösning på problemen med maffior och illegal droghandel. Mer om allt det här finns i min och Lasse Wierups bok ”Kokain: drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman”.

Chatten finns att läsa här i sin helhet. Och artikeln om kokainhandeln som gick i DN i dag finns här.