MEXICO CITY. Det har gått nära tre månader sedan de 33 gruvarbetarna i San Joségruvan i Chile fick återse dagens ljus. Men fortfarande lider många av dem av mardrömmar. Oro finns för att katastrofen ska inträffa på nytt. DN har talat med Mario Gómez, den äldste av gruvarbetarna.
Jul- och nyårshelgerna har varit lugna för Mario Gómez, som med sina 64 år är åldermannen i det numera världsberömda arbetslaget. Efter vedermödorna i San Joségruvan och de intensiva veckorna efter räddningen har han nu fått vila ut lite hemma hos sin familj i staden Copiapó, inte långt från platsen där det ödesdigra raset inträffade den 5 augusti förra året.
Ärren från upplevelsen i underjorden sitter kvar.
– Jag drömmer ofta mardrömmar om det som hände. Som nu i natt till exempel, då var jag tillbaka i gruvan igen. Allt var svart och jag hörde hur berget rasade runt omkring mig, jag hörde skriken från mina kamrater, hur det dånade, krasade i väggarna. Precis som det var där nere efter raset. Berget fortsatte att låta in i det sista, det var en oerhörd psykisk press vi levde under och det kommer nog att ta tid att hämta sig helt, säger Mario Gómez till DN.
Mardrömmarna har han gemensamma med många av de andra gruvarbetarna. De har visserligen kunnat dra nytta av uppmärksamheten kring dramat och blivit bjudna på resor till Europa och USA, men rättstvisten med det privata bolag som drev gruvan är ännu inte avgjord och de flesta av arbetarna lever därför fortfarande under spartanska förhållanden.
Mario Gómez hoppas och tror att de till slut ska få skadestånd.
– Jag påtalade personligen bristerna i säkerheten för gruvledningen vid flera tillfällen. Men de bara skakade på huvudet och sa att allt var under kontroll, berättar han.
Resultatet av detta ointresse är väl känt. Först den 13 oktober kunde de 33 männen räddas ur rasmassorna.
Då hade de levt instängda på nära 700 meters djup i 67 dagar – och i nära 40-gradig värme.
Vad var det svåraste under tiden i gruvan?
– Det var dagarna efter raset, då allt var svart och vi inte visste om det fanns någon chans att överleva. Det dröjde ju över två veckor innan de fick kontakt med oss och under den tiden hade vi bara smutsigt vatten att dricka. Vi samlade in det som rann från väggarna och lyckades tända en liten eld som vi kokade det över. Så höll vi oss vid liv, säger Mario Gómez.
Sedan vill han inte berätta mer. En bok är under produktion och enligt Mario Gómez är förhandlingarna med en stor Hollywoodstudio i praktiken i hamn.
– Det är bara en tidsfråga innan det offentliggörs. Vi hoppas så klart att filmrättigheterna ska ge oss möjlighet att leva relativt väl, säger Mario Gómez.
– Men lika viktigt är om vår historia kan göra människor medvetna om de risker som många gruvarbetare tvingas utstå. Inte bara i Chile, utan i hela världen.
Erik de la Reguera
Skärpt säkerhet - men bara i Chile
MEXICO CITY. Varje år dör tusentals arbetare runt om i världen till följd av olyckor i de gruvor där man utvinner råmaterialet till konsumtionsvaror som tas för givna av den globala medelklassen. Dramat i San José-gruvan vände strålkastarljuset mot denna mörka verklighet – men bara för en kort stund.
Koppar är Chiles främsta exportvara. Metallen återfinns bland annat i kablar och olika sorters hemelektronik – många svenskar har troligen chilensk koppar i sina mobiltelefoner.
Det var också koppar som (tillsammans med guld) utvanns i San Joségruvan i norra Chile före raset den 5 augusti.
Verksamheten var lukrativ för ägarna, men trots det var säkerheten kraftigt eftersatt, åtminstone att döma av gruvarbetarnas vittnesmål.
Sedan de 33 männen räddats ur gruvan har de blivit utnämnda till ”årets lag” av brittiska The Times, en påkostad Hollywoodproduktion är på gång om deras öden och i slutet av januari är de inbjudna till Disneyland i USA.
Men vilket facit gruvdramat får för gruvindustrin är fortfarande oklart.
Den chilenska regeringen har skärpt bestämmelserna och lovat att säkerheten i de små privata gruvorna från och med nu ska hålla samma standard som i det statliga bolaget Codelco.
Korruption och mäktiga intressen har satt käppar i hjulen för sådana satsningar förr. Men skillnaden är nu att president Sebastian Piñera satsat mycket av sin prestige i frågan om gruvsäkerheten. Ett tjugotal gruvor har redan stängts och situationen för gruvarbetarna i Chile är av allt att döma på väg att förbättras.
I övriga Latinamerika – för att inte tala om Kina, där tusentals gruvarbetare dör varje år – har dramat i San José-gruvan långt ifrån fått samma genomslag.
Rekordmånga människor världen över såg räddningen på tv, men fokus hamnade på enskilda arbetares privatliv snarare än på strukturella problem i gruvindustrin.
När Mario Gómez och de andra överlevarna hoppas att deras historia ska tjäna som avskräckande exempel för regeringar och bolag runt om i världen är risken därför stor att de misstar sig.
Möjligen kan deras bok och film väcka opinion och sätta ytterligare press på politiska och ekonomiska makthavare i Chile – men att de ska lyckas med det på global nivå är nog att hoppas på för mycket.
Erik de la Reguera
Dramat som följdes av en hel värld
5 augusti Stora mängder sten rasar ned på olika nivåer i San Joségruvan, där guld och koppar utvinns. 33 gruvarbetare rapporteras saknade.
22 augusti En sonderingsborr kommer upp med en lapp där det står: ”Vi lever och mår bra alla 33, här i skyddsrummet.” Det visar sig att gruvarbetarna tagit skydd på 688 meters djup och under drygt två veckors tid lyckats överleva på små reservransoner och vatten som rinner längs väggarna.
9 oktober En av de tre borrmaskiner som arbetat med att borra evakueringsschakt blir klar. Jubel utbryter bland anhöriga, som tältat i två månader utanför gruvan.
11 oktober Efter att ha förstärkts med 56 meter stålrör anses evakueringsschaktet redo att användas. Hissburen ”Fenix” gör flera framgångsrika testkörningar.
13 oktober Klockan 05.10 svensk tid kommer den första gruvarbetaren, tvåbarnspappan Florencio Avalas, 31, upp ur gruvhålet. Samtliga 33 arbetare räddas. Dramat följs av en miljard människor världen över.
Publicerat i Dagens Nyheter den 2 januari 2011.
