MEXICO CITY. Nästan alla de 33 gruvarbetarna i Chile har nu fått lämna sjukhuset. De är fortsatt förtegna om vad som försiggått i underjorden, men riktar hård kritik mot de privata gruvföretag som de menar struntar i säkerheten.
– Måste det gå så här långt? Måste det hända något sådant här för att saker ska börja förändras? sade Edison Peña, en av de 33 arbetarna, i en tv-intervju.
Den retoriska frågan hade udden riktad mot de privata gruvföretagen i Chile och övriga Latinamerika, som Peña och hans 32 kamrater menar struntar i arbetarnas säkerhet för att maximera sina vinster.
Några timmar före intervjun hade ännu en olycka inträffat, denna gång i landet Ecuador. Fyra arbetare har där blivit instängda på 150 meters djup efter ett ras i en gruva nära staden Portovelo. Ännu på lördagen var det osäkert om det gick att rädda männen.
Händelsen är en högst konkret påminnelse om att upplösningen på dramat i San José-gruvan långt ifrån är representativ, utan snarare en ljuspunkt i ett annars kompakt mörker.
Enbart i Chile dör i genomsnitt 34 gruvarbetare varje år i olyckor. De privatägda gruvorna i norra delen av landet har länge varit ökända för sin dåliga säkerhet.
President Sebastian Piñera har därför lovat en rejäl översyn av lagstiftningen och skärpta säkerhetsbestämmelser. Med tanke på de senaste veckornas uppståndelse lär det bli svårt för de mer konservativa delarna av kongressen att säga nej.
Samtidigt försöker de 33 gruvarbetarna återgå till sina vanliga liv. Trettio av dem har fått återvända hem från sjukhuset och läkarna säger att de är vid häpnadsväckande god hälsa med tanke på att de just tillbringat 69 dagar i 40-gradig hetta under jord.
Under de första veckorna av isolering ransonerades maten till bara en sked tonfisk per man och dag. Samtliga har därför gått ner rejält i vikt.
Men i övrigt är detaljerna från tiden i berget skissartade. De 33 vill dela på intäkterna från böcker och filmer, och i intervjuer talar de bara allmänt om privata erfarenheter. Andra mer kontroversiella detaljer sparar de av allt att döma tills de kan skriva sin berättelse gemensamt.
Erik de la Reguera
Publicerat i Dagens Nyheter den 17 oktober 2010.
