João Tristão Camargo är 67 år gammal och medlem i de jordlösas rörelse, MST. Han har deltagit i många jordockupationer och hoppas nu få laglig rätt till jorden som han byggt sitt lilla hus på. Foto: Dado Galdieri

På väg bort från makten. Lula da Silva kan inte väljas om till Brasiliens president.

Löften på skam. Han lovade mark till de jordlösa men krocken med storjordbruket får missnöjet att växa.

Vinden susar i eukalyptusträdens kronor, solljuset strilar genom lövverket och oräkneliga trädstammar står i spikraka led på de bördiga slättlanden i São Paulo-provinsen i sydöstra Brasilien.

Inga djur syns till i den här skogen. Inget fågelkvitter hörs. Det är inte en vanlig skog. Den är skapad av mänsklig hand.

I denna enorma eukalyptusodling växer skotten till fullvuxna träd på bara sex år och deras enda syfte är att tillverka cellulosa. Det är lätt att få svindel när man blickar in i en av korridorerna av trädrader.

Men storjordbrukens enformighet bryts plötsligt av. Någon har röjt ett par hektar mark, och i gläntan har ett litet hus byggts av virket. En leende kvinna i gummistövlar kommer gående mot oss mellan stubbarna.

– Välkomna. Vi kom hit i december förra året, tack vare de jordlösas rörelse MST. Som ni ser har vi ju kommit i gång rätt bra, säger Neidi de Freitas och bjuder in oss på kaffe kokat på vatten från den nygrävda brunnen.

Medan pannan värms på visar hon stolt runt bland hönsen och grönsaks- och fruktodlingarna på den lilla gården.

– Allt är ekologiskt odlat. Vi använder inga kemikalier alls, säger hon.

Äldste sonen Alan, 14, står och snickrar på ett dass en bit bort i skogsbrynet. Han verkar inte så förtjust över flytten. ”Det är tråkigt här”, säger han.

Men mamma Neidi är nöjd.

– Tidigare bodde vi trångt i en favela i São Paulo och jag var hela tiden orolig för att Alan skulle dras in i droger och brottslighet. Här känns det lugnare. Och så vet jag att vi får mat på bordet, säger hon.

Neidi de Freitas historia är långt ifrån unik. Den organisation hon tillhör, Movimento dos Trabalhadores Rurais Sem Terra (MST), de jordlösas rörelse, har cirka 400 000 familjer som medlemmar och många av dem kommer just från fattiga kåkstäder.

Andra är jordlösa lantarbetare som velat slippa arbeta för patron. Gemensamt har de drömmen om en egen bit jord att odla.

– Jag känner mig faktiskt fri här, säger Neidi de Freitas och ser ut över sin mark.

Runt omkring höjer sig eukalyptusträden som en påminnelse om att hennes ekologiska odling bara är en ö i ett hav av storskaligt och kapitalintensivt jordbruk.

En mer symbolisk bild av dagens Brasilien är svår att tänka sig. För detta är ett land där två utvecklingsmodeller i praktiken är på väg att kollidera.

Å ena sidan den dominerande utvecklingsmodellen med exportinriktad jordbruksindustri. Å den andra de jordlösas och småbondeorganisationernas försök med småskalig, lokal och ekologisk produktion.

Krocken märks ännu inte av så tydligt, eftersom en av huvudaktörerna, de jordlösas rörelse, håller låg profil inför presidentvalet den 3 oktober. Men i det tysta växer ett uppror som kan bli nästa brasilianska presidents stora huvudvärk.

När de jordlösas rörelse började ockupera jord 1984 ägde en procent av bönderna omkring hälften av marken i Brasilien. I dag är fördelningen nästan lika skev. Men den ockupationsstrategi som till en början var en succé, eftersom enorma arealer faktiskt låg oanvända och ineffektiviteten i jordbruket var utbredd på 80- och 90-talen, har det senaste decenniet lett till en allt bittrare strid.

I presidentvalet 2002 stödde de jordlösas rörelse Lula da Silvas kandidatur. Den förre fabriksarbetaren segrade och lovade en storskalig jordreform.

Men åtta år senare står det klart att jordreformen aldrig blev av. Visserligen har Lulas regering bromsat en del polisinsatser mot jordlösa, räddat 30 000 människor ur ”slavliknande” förhållanden på storgods och delat ut mark till 600 000 familjer.

Men enligt rörelsen har mycket av den nya marken funnits i periferin, det vill säga i Amazonas regnskog. Och många av de 600 000 familjerna hade redan eget land – de flyttades bara längre bort.

Samtidigt har Lula fokuserat på något annat: så kallad agro-business.

I en artikel i tidskriften The Economist hyllades nyligen Brasiliens jordbrukspolitik och dess satsningar på storskalig, högteknologisk produktion. Det statliga jordbruksverket Embrapa har varit en nyckel i denna utveckling.

Forskning har bidragit till en kraftig ökning av den odlade arealen och förbättrad effektivitet och produktivitet.

De traditionella storgodsen ersätts snabbt av industrier ägda av multinationella företag som fokuserar på enskilda produkter som sockerrör (för bland annat etanoltillverkning), soja-bönor (för biodiesel och foder) och eukalyptus (för cellulosa).

Brasiliens ekonomi växer med omkring 7 procent i år och exportintäkterna från jordbruksindustrins olika grenar har en betydande del i det. Ökade skatteintäkter har också gett reformutrymme: stödprogram har kommit de fattigaste till del, inte minst på landsbygden. Miljontals brasilianer har på så sätt lyfts ur den värsta misären.

Men kritiker menar att mekaniseringen av jordbruket också lett till att tusentals lantarbetare förlorat sitt jobb och hamnat i städernas slumområden – eller i Amazonas utkanter.

Lulas tidigare miljöminister Marina Silva avgick 2008 i protest mot att miljön kommit i andra hand när tillväxten i ekonomin prioriterats.

De jordlösas rörelse ifrågasätter också att Embrapas stöd går nästan uteslutande till industrin när småjordbruken står för huvuddelen av Brasiliens livsmedelsförsörjning.

På det som tidigare var residenset på ett storgods har rörelsens folkhögskola ”Rosa Luxemburgo” sitt säte. Där möter vi Maisa Adrielle da Silva.

– Problemet är att de stora jord-ägarnas lobby är enormt mäktig i kongressen. Det är det som stoppat Lula. Han har böjt sig för dem, helt enkelt, säger Maisa Adrielle da Silva, som studerar agronomi och är andra generationens aktivist för den jordlösa rörelsen.

Hennes tro på den socialdemokratiska väg som Lula står för har fått sig en törn.

– Vi måste bygga socialismen underifrån. Det är enda vägen framåt, säger Maisa Adrielle da Silva.

Bakom henne breder storjordbruket ut sig runt skolan. Inte minst företaget Cutrales apelsinodlingar, som producerar en tredjedel av all apelsinjuice i världen.

För ett år sedan tog sig en grupp jordlösa ockupanter in där på odlingarna, högg ned träd och röjde upp mark. Det utlöste ett mediedrev och fick såväl företagareliten som många politiker att gå i taket. Till och med president Lula kallade dem vandaler.

Den jordlösa rörelsens metoder, som tidigare setts som moraliskt rättfärdigade av stora delar av medelklassen, framställs nu allt oftare som skadegörelse.

Mycket tyder på att denna eskalering av konflikten med de multinationella företagen kommer att fortsätta och förvärras snabbt, trots att Lulas handplockade efterträdare Dilma Rousseff ser ut att gå mot en seger i presidentvalet.

Rousseff har inte samma folkrörelsebakgrund som den gamle fackföreningsaktivisten Lula och många inom den jordlösa rörelsen ser därför skeptiskt på henne. Flera aktivister som DN talar med säger att en ny ockupation av apelsinodlingarna är under planering.

I botten på denna konflikt finns en idé om frihet och utveckling som dessa småbönder inte vill kompromissa om.

Många av dem ser sig inte heller ha något val.

67-årige João Tristão Camargo bär en stock på axeln på väg till sitt hus i ett av de jordlösas rörelses läger. Han kan varken läsa eller skriva och har jobbat hela sitt liv för ett av de stora bolagen som odlar eukalyptusträd. När han fyllde 50 fick han veta att han inte längre var önskvärd som grovarbetare.

För honom är det här sista chansen.

– Om Gud vill kan jag få laglig rätt till jorden där jag byggt mitt lilla hus. Det är vad jag hoppas, så att jag och min fru kan få lite ro på ålderns höst. Mycket slit är det, men ändå betydligt bättre än att leva som utfattig, hungrig och gammal i staden, säger João Tristão Camargo och vandrar vidare längs grusvägen.

Erik de la Reguera

Jordlösa ockuperar för att få mark

Brasilianska staten kan dela ut jord till ockupanter som börjat bruka oanvänd jordbruksmark. n De jordlösa aktivisterna i Movimento dos Trabalhadores Rurais Sem Terra går in på oanvänd jord och försöker bita sig fast trots att landägarna ofta protesterar.

I dag väntar 90 000 familjer i rörelsen i tillfälliga läger på laglig rätt till jorden. 300 000 familjer har redan fått jord.

Brasilien har världens största regnskog

Huvudstad: Brasilia

Yta: 8 511 965 kvadratkilometer (världens femte största land).

Folkmängd: 192 miljoner. Omkring 80 procent bor i städerna.

Statsskick: Republik.

Språk: Portugisiska (officiellt språk) och en rad indianspråk.

Religion: 74 procent katoliker, 15 procent protestanter, resten ateister, agnostiker eller övriga religioner.Miljö: Brasilien har ett i huvudsak tropiskt klimat. I väster finns världens största kvarvarande regnskog Amazonas, vars yta dock minskar. Amazonas rymmer en enorm biologisk mångfald och är den artrikaste regionen i världen.

Exporten av kött och socker växer

Jordfördelningen på den brasilianska landsbygden är fortfarande ojämn – 1,6 procent av landägarna äger 46 procent av all brukbar jord – men de traditionella godsen ersätts alltmer av storjordbruk styrda av multinationella företag.

Mellan 1996 och 2006 ökade värdet av landets jordbruksproduktion från 90 till 430 miljarder kronor. Nötköttexporten har tiodubblats och Brasilien har blivit världens största exportör. Landet är också världsledande vad gäller export av socker och etanol. Produktion av sojabönor har ökat från 15 miljoner ton till 60 miljoner ton sedan 1990.

Kritiken mot denna storskaliga modell riktas ofta mot följderna för Amazonas regnskog. Det är dock omstritt hur stora effekterna varit.

Från fabriksarbetare till president

Luiz Inácio Lula da Silva, ofta bara kallad Lula, valdes till Brasiliens president 2002 och blev omvald 2006. I valet i nästa vecka är han av författningen hindrad att ställa upp.

Lula föddes den 6 oktober 1945 i staden Caetés i nordöstra Brasilien. Där växte han upp i en fattig familj som senare flyttade till São Paulo.

Som fabriksarbetare blev han fackligt förtroendevald och 1980 var han med och grundade arbetarpartiet PT. Han var den förste fackligt aktive industriarbetare som blev statschef i ett land Latinamerika. Han lovade då att göra allt för att ”utrota hungern” i Brasilien.

Publicerat i Dagens Nyheter den 26 september 2010.