MEXICO CITY. Farcgerillans näst högste ledare Jorge Briceño, alias Mono Jojoy, är död. Gerillarörelsen har därmed lidit ännu ett svårt nederlag, samtidigt som en av de största bromsklossarna för allvarligt menade fredsförhandlingar försvunnit.
Minst 30 stridsflygplan och 27 helikoptrar deltog enligt den colombianska armén i den massiva attacken mot den betongbunker i södra Colombia där Jorge Briceño befann sig.
Efter tre anfallsvågor med fjärrstyrda bomber raserades bunkern och inte ens flyktvägarna till grottorna i bergen intill kunde rädda honom.
Den 57-årige Briceños kropp visades senare upp för medier i huvudstaden Bogotá. Han räknades som nummer två i Farcs interna struktur, bara Alfonso Cano var överställd honom. Ytterligare minst ett tjugotal gerillasoldater dödades i attacken.
Frågan är vad som nu väntar i Colombia. De senaste veckorna har en rad gerillaattacker krävt ett fyrtiotal soldaters och polisers liv.
President Juan Manuel Santos stod under hård press att slå tillbaka – något som han nu alltså lyckats med.
Briceño var operativ ledare för mycket av Farcs dagliga verksamhet, och det är sannolikt att gerillan därför väljer att beordra en taktisk reträtt.
Inte minst som militären säger sig ha funnit datorer och usb-minnen i bunkern, vilka så klart kan innehålla känslig information.
Kriget är långt ifrån slut. Farc har fortfarande 8 000–11 000 man i vapen.
Men Jorge Briceño anses ha varit den mest hårdföre i Farcs ledarskikt. Han var fruktad för sin brutalitet såväl bland fiender som hos sina egna. Vittnesmålen är många om hur han låtit avrätta dussintals av desertörer och misstänkta infiltratörer.
En viss ironi kan skönjas i att det av allt att döma var en avhoppad Farcsoldat som ledde militären på rätt spår.
Briceño kan sägas ha varit samma typ av gerillakrigare som Farcs långvarige ledare Manuel Marulanda: född fattig småbonde, gerillasoldat från barnsben, mer lagd åt maktspråk än för ideologiska diskussioner, inga skrupler vad gäller kidnappningar och med en tendens att se kriget som normaltillstånd.
Alfonso Cano och de andra som nu är kvar i Farcs högsta ledning är inte nödvändigtvis mindre brutala, men i allmänhet välutbildade och ideologiskt skolade marxister från städerna.
På sikt kan det öppna för någon typ av dialog. Dels för att de inte ser ett egenvärde i att hålla sig kvar i bergen. Dels för att regeringen aldrig skulle ha gått med på att sätta sig ned och förhandla med Jorge Briceño.
Men hoppet om fred är verkligen inte stort. Det är det sällan i Colombia.
Erik de la Reguera
Publicerad i Dagens Nyheter den 25 september 2010.
