MEXICO CITY. 52 samvetsfångar ska friges på Kuba de närmaste månaderna. Det har landets katolske ärkebiskop låtit meddela, efter en längre tids dialog med Castroregimen. Beskedet möts av viss vantro och försiktig hoppfullhet bland dissidenterna på ön.
– Jag blir naturligtvis väldigt rörd och hoppfull av det här, säger aktivisten Alida Viso efter att ha fått beskedet att hennes make, journalisten Ricardo González, och ytterligare 51 samvetsfångar ska släppas.
DN når henne på telefon i Havanna, där hon är aktiv i den oppositionella gruppen Damas de blanco, De vita damerna. Under flera år har de varje söndag genomfört en tyst manifestation utanför en kyrka i staden, med krav på att deras anhöriga – samtliga politiska fångar – ska friges.
För det har Alida Viso och de andra kvinnorna förföljts: de har blivit utfrysta socialt och ekonomiskt och tvingats utstå offentlig förnedring i form av ”Actos de repudio”, ett slags stora mobbar med statligt stöd.
På senare tid har förtrycket tilltagit, framför allt efter det att samvetsfången Orlando Zapata avled till följd av en hungerstrejk i februari i år. Beskedet om frigivningarna väcker därför både glädje och misstro bland de anhöriga.
Ärkebiskopen Jaime Ortega träffade i onsdags president Raúl Castro, utrikesminister Bruno Rodriguez och Spaniens utrikesminister Miguel Angel Moratinos i Havanna. Efter mötet förklarade biskopen att fem fångar skulle friges omedelbart och ytterligare 47 under de närmaste tre till fyra månaderna.
Något officiellt uttalande lämnades inte, men att de hårt censurerade statliga medierna lät publicera kyrkans kommuniké uppfattas på Kuba som ett slags bekräftelse.
Bakgrunden är den dialog som pågått mellan Castro och katolska kyrkan de senaste månaderna. Den har handlat om att förbättra situationen för samvetsfångarna, 167 till antalet. Men fram till i onsdags hade den bara resulterat i två frigivningar och i att ett tiotal fångar förflyttats till fängelser som ligger närmare deras hem.
Enligt katolska kyrkan tillhör de 52 som nu väntas släppas den grupp av 75 dissidenter som greps 2003 i samband med ett stort tillslag. Sedan tidigare har ett tjugotal av dem av hälsoskäl fått tillstånd att avtjäna sitt straff i hemmet.
Men minst lika viktig som kyrkans medling har de internationella påtryckningarna varit. Kuba är i dag i stort behov av utländskt ekonomiskt stöd – och inte minst i form av investeringar från EU.
– Spanien är villigt att ta emot dessa före detta politiska fångar, sa den spanske utrikesministern Miguel Angel Moratinos.
Han har de senaste åren varit en stark anhängare av att göra EU:s politik mindre inriktad på utfrysning och mer på en ”jämbördig dialog” med kommunistregimen.
Kritiker pekar på att de kommande frigivningarna sannolikt bara är ett slags utvisningar – vilket i så fall inte kommer att leda till någon förändring på Kuba.
Den kubanske dissidenten och ekonomen Oscar Espinosa Chepe höjer också ett varningens finger när DN når honom i Havanna:
– Dessa frigivningar är en bra början. Men de måste följas av demokratiska och juridiska reformer. Annars finns risken att fler grips. Och då kan vi ha det mångdubbla antalet samvetsfångar här om bara något år.
Erik de la Reguera
Valet mellan piska och morot dilemma för EU
MEXICO CITY. Att Castroregimen beslutar att frige en del av de politiska fångarna på ön bara någon månad innan EU-länderna ska utvärdera sin gemensamma Kubapolitik är ingen slump. Men dilemmat som EU:s ledare nu ställs inför är om piska eller morot är bästa sättet att främja en demokratisering.
Sedan 1996 har EU en så kallad gemensam ståndpunkt angående Kuba, vilken gör gällande att nya handels- och biståndsavtal ska gå hand i hand med mer av demokrati och mänskliga rättigheter på ön.
Spanien, vars historiska band till Kuba gör att landet har stora ekonomiska intressen där, vill att denna ståndpunkt skrotas, så att Castroregimen kan behandlas som vilken regering som helst i regionen.
Men Tyskland, Sverige och en rad andra EU-länder stretar emot, trots de ekonomiska vinster som är förknippade med förbättrade diplomatiska relationer.
När den gemensamma EU-politiken mot Kuba ska utvärderas i augusti-september väntar därför en politisk strid i Bryssel.
Spanien kommer att finnas bland dem som lockas av de senaste årens oljefynd på kubanska vatten, för att inte tala om de intäkter som skulle komma inom turistindustrin på Kuba efter ett möjligt hävande av USA:s reseförbud.
Båda sidor i konflikten är medvetna om att Kuba är inne i en djup ekonomisk kris, vilket gör bröderna Castro ovanligt mottagliga för utländska påtryckningar.
Men kubanerna kommer inte att göra några eftergifter om det inte sker i utbyte mot något – som till exempel ett politiskt erkännande i form av ett slopande av den gemensamma ståndpunkten.
Frågan som många inom EU ställer sig är dock om kommunistregimen verkligen har kommit till en punkt då den på allvar är beredd att inleda en demokratisering. Om inte så är fallet, riskerar ett slopande av den gemensamma EU-politiken att i stället cementera förtrycket.
Erik de la Reguera
Publicerat i Dagens Nyheter den 9 juli 2010.
