CIUDAD JUARÉZ. Mördarna kom fram klockan halv tolv på lördagskvällen. De var maskerade, svartklädda och beväpnade med maskingevär. Med sina sju stadsjeepar blockerade de först infarterna till den lilla sidogatan i Ciudad Juárez – förorten Villas de Salvarcar. Sedan steg de ur bilarna och gick mot det hus där det verkade pågå en fest.
– Jag hade precis varit på besök på festen och hälsat på min dotterdotter. Det var en lugn tillställning. Men i samma stund som jag kom hem och stängde dörren bakom mig började skottlossningen. Jag kastade mig ner på golvet, säger Manuel, en man i 60-årsåldern som går med på att svara på frågor under förutsättning att hans riktiga namn inte sätts ut i tidningen.
De beväpnade männen avlossade salva efter salva med sina automatvapen. Musiken tystnade. Skrik hördes för en stund. Tills även de tystnade.
– Mitt 15-åriga barnbarn träffades av en kula i magen. Hon överlevde som genom ett under. Men hennes 18-årige pojkvän klarade sig inte, säger Manuel sammanbitet.
Mördarna tog sig sedan in i två angränsande hus, där dödandet fortsatte. När de kom ut igen gick männen lugnt och sansat tillbaka mot bilarna. Allt medan blodet rann från husen och bildade stora pölar på gatan.
– Alla här är rädda för att de ska komma tillbaka. Att de ska döda oss som överlevde. Sex av grannfamiljerna har redan lämnat staden. Vi är många som funderar på att följa deras exempel, säger Manuel.
Sexton människor dödades den där kvällen. Tretton av dem var tonåringar. Ytterligare sju personer skadades svårt.
Massakern ägde rum den 30 januari i år och hade kunnat bli ännu ett i raden av grymma – och ouppklarade – våldsdåd i Ciudad Juárez. Men i stället har den förvandlats till en oväntat svårhanterad fråga för Mexikos regering.
Inrikesminister Fernando Gómez Mont avfärdade snabbt händelsen som en ”gänguppgörelse”. Men lokala tidningar konstaterade att offren inte hade någonting alls med organiserad brottslighet att göra.
Den enda rimliga förklaringen till dådet föreföll vara att några av festdeltagarna (som bjudit in sina vänner via Facebook) spelat amerikansk fotboll i ett lag som tillhörde serien ”AA”. Det är samma förkortning som det kriminella gänget Artistas Asesinos (mördarartisterna) använder sig av.
– Kanske trodde mördarna att våra ungdomar tillhörde det gänget. Jag vet inte. Det är svårt att veta vad man ska tro, säger Manuel.
Andra omständigheter – som att polisen tog 45 minuter på sig för att anlända – fick en del människorättsaktivister att varna för att mördarna kan ha tillhört en paramilitär dödspatrull på jakt efter gängmedlemmar. Det avfärdades dock av regeringen.
President Felipe Calderón har sedan dess varit på besök i Ciudad Juárez vid tre tillfällen, senast nu i veckan, och lovat stora satsningar på sociala projekt. Men för många Juárezbor är det alldeles för lite och för sent.
– Fler parker och skolor låter så klart bra. Men det folk vill ha här är rättvisa, säger prästen Oscar Henriquez, som är ordförande för männi-skorättsorganisationen Paso del Norte.
4 600 människor har dödats i Ciudad Juárez sedan början på 2008. Mycket få av brotten klaras upp. Och allt fler civila drabbas.
Utvecklingen är en del i det krig som rasar i den undre världen i hela Mexiko och som i första hand handlar om kampen om olika smugglingsrutter. Kokain men också marijuana, heroin och metamfetamin till ett värde av mellan 15 och 25 miljarder dollar (100–200 miljarder kronor) smugglas varje år till USA. Fler miljarder står på spel när en viss del av drogerna smugglas vidare till Europa.
Ingenstans är kriget så våldsamt som här i Ciudad Juárez. Rutten över till El Paso i USA, ett stenkast norrut, är extremt lukrativ. Det är skälet till att Sinaloakartellen och Juárezkartellen utkämpar en tvekamp här sedan flera år tillbaka.
De som tjänar stora pengar på droghandel syns sällan till på själva slagfältet. Lokala gäng, som Aztecas, Artistas Asesinos och Mexicles sköter det mesta av dödandet. Ofta för bara 600 kronor per mord.
I stadsdelen Municipio Libre har ett av dessa mord precis ägt rum. Det är tidig eftermiddag och små grupper av människor har samlats vid avspärrningarna. Ägaren till en spritbutik har skjutits till döds. Hans hantlangare är svårt skadad.
– Några killar från ett av gängen krävde ”cuota”, beskyddarpengar. Ägaren vägrade helt enkelt betala, säger Sandra, som bor granne med butiken och av rädsla inte vill uppge sitt efternamn.
Enligt handelskammaren i Ciudad Juárez har omkring 10 000 affärsidkare lämnat staden till följd av denna sorts utpressning. Sandra är dock mest upprörd över polisens agerande.
– Jag såg en polisbil på en tvärgata bara någon minut efter mordet. Men när jag och några andra försökte stoppa den körde poliserna i väg. Sedan tog det 40 minuter innan det kom någon annan polis- eller militärbil till platsen, säger hon bittert.
Det var just sådant som president Calderón ville få slut på när han överlät mycket av polisarbetet i staden till militären i mars 2008. Numera patrulleras därför gatorna av omkring 8 000 soldater och 3 000 federala poliser.
Men antalet mord har bara fortsatt att öka. Människorättsorganisationer som Amnesty International har riktat hård kritik mot militärens agerande, som ofta präglats av godtyckliga gripanden, tortyr och framtvingade erkännanden. Samtidigt har gripandena av höga maffiabossar lyst med sin frånvaro.
Nyligen riktade också USA:s säkerhetsminister Janet Napolitano indirekt kritik mot Mexikos regering när hon slog fast att rättsstaten ”inte längre existerar i Ciudad Juárez”.
På senare tid har dessutom rapporter om ”försvinnanden” börjat förekomma – berättelserna är som tagna från militärdiktaturerna i Sydamerika på 1970-talet. Ibland misstänks det vara personer som avlidit av militärens tortyr och vars kroppar dumpats på okänd plats. Tecken finns också på att människor förts till underjordiska fängelser.
Maria Alvarado är en av dem som letar efter sina anhöriga.
– Vi såg hur soldaterna grep min syster Nitza Paola, min kusin José Angel och en annan släkting, Rocío, den 29 december förra året. Men när vi sedan har försökt ta reda på vad som hänt dem har militären förnekat att de har dem i sitt våld, säger hon.
Både systern och kusinen är rörelsehindrade. Rocío, å sin sida, är bara 18 år gammal och arbetade som butiksbiträde.
– Vi har ingen aning om varför de greps. Men jag tror att de lever – åtminstone min syster. För den 3 februari ringde hon till en gammal barndomsvän. Det var det enda nummer hon kunde utantill. Vännen hörde henne säga: ”glöm inte bort mig, jag lever, hjälp mig härifrån”, innan en mansröst i bakgrunden röt ”fan, den där jävla kärringen…” och så bröts samtalet, berättar Maria Alvarado.
När DN möter henne har hon just lyckats spåra samtalet till en telefon i Mexico City med hjälp av en människorättsadvokat. Men hon har ingen adress. Och hon vet att hon tar en stor risk som fortsätter att leta.
Innan vi skiljs åt säger hon:
– Militärerna har kommit förbi och sökt mig på min gamla adress. Så nu gömmer jag mig på olika platser här i staden. Det är klart att man blir rädd. Men jag kan inte sluta leta efter min syster.
Erik de la Reguera
Över 18 000 döda i kriget på tre år
Det odlas inte några kokabuskar i Mexiko. Trots det har de sex–sju stora drogsyndikaten i landet blivit dominerande på kokainmarknaden i hela Amerika de senaste åren – och nu gör de också framstötar i Europa.
Detta beror på att mexikanerna sedan länge kontrollerar de strategiska gränsövergångarna till USA. Dessutom har de specialiserat sig på att sköta transporten av kokainet till konsumentländerna. På vägen norrut mångdubblas priset på det vita pulvret. Vinsten kan hamna på omkring 1 400 procent.
Konkurrensen om dessa pengar har utlöst ett blodigt krig i Mexiko som krävt 18 000 människoliv på bara tre år. De två största och mäktigaste kartellerna – som också är varandras dödsfiender – är Sinaloakartellen (vars ledare Joaquín ”El
Chapo” Guzman tros ha en privat förmögenhet på minst 7 miljarder kronor) och Zetas (som bildades av före detta elitsoldater).
De övriga stora kartellerna är Golfkartellen, Juárezkartellen, Beltran Leyva-familjen, La Familia Michoacana och Tijuanakartellen.
ERIK DE LA REGUERA
Publicerad i Dagens Nyheter den 21 mars 2010.
