COCHABAMBA. Den eskalerande konflikten i Honduras handlar om betydligt mer än bara en statskupp i en ”bananrepublik”. I potten finns demokratins utveckling i hela Latinamerika och möjligheten att föra en politik som utmanar mäktiga eliters intressen.
Fyra dygn efter Manuel Zelayas oväntade men spektakulära återkomst till Honduras sitter han fortfarande instängd på Brasiliens ambassad – trots att han är landets demokratiskt valde president. Runt ambassadbyggnaden står en mur av kravallpoliser och militärer som fått tydliga order av den nya regimen att gripa honom om han kommer ut.
Samtidigt har Zelayas anhängare gång på gång trotsat utegångsförbudet, vattenkanonerna, tårgasen och gummikulorna för att kräva att Michellettiregimen ska lämna ifrån sig makten. Men tre månader efter statskuppen i Honduras verkar läget mer låst än någonsin.
En lösning försvåras av att båda sidor ser sig själva som bärare av universella värden. Redan den 28 juni, då Zelaya greps av militär och sattes på första bästa plan ut ur landet, deklarerades att det här handlade om ”frihet” och ”demokrati”. Inte bara i Honduras, utan i hela Latinamerika.
Roberto Michelletti, som under kaotiska former utsågs till ny president efter kuppen, hävdar att han och hans allierade i katolska kyrkan och företagareliten i själva verket räddat Honduras från en diktatur. Beviset är, menar han, att Zelaya allierat sig med Venezuelas socialistiske president Hugo Chávez och ville ändra konstitutionen för att kunna sitta kvar vid makten.
Omvärlden övertygas dock inte av dessa förklaringar och kraven på ett återinsättande av Zelaya har varit enhälliga. Natten till torsdagen meddelade FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon att världsorganisationen drar in sitt stöd till det planerade presidentvalet den 29 november eftersom läget i landet är för ”instabilt”.
Men Michelletti vet att det finns andra, mer informella nätverk som stöder honom. Radikala högerkrafter i såväl Nord- som Sydamerika (bland dem flera ledande republikaner i USA) ser sedan länge Hugo Chávez som diktator och inte som den demokratiskt valde ledare, om än med vissa auktoritära tendenser, som han faktiskt är. Även i Honduras, som var USA:s bastion i Centralamerika under kalla kriget, förväxlas denna nya variant av demokratisk socialism ofta med ”kommunism”.
Manuel Zelaya var inte någon radikal företrädare för Chávez vänsterströmning, utan snarare en socialliberal president som av pragmatiska skäl accepterade subventionerad olja från Venezuela. Han har heller inte sagt sig vilja bli omvald.
Däremot ville han utlysa en folkomröstning om bildandet av en grundlagsförsamling, som skulle ge sociala rörelser utanför det etablerade politiska etablissemanget möjlighet att påverka Honduras författning.
I ett land, där drygt hälften av befolkningen lever i djup fattigdom och där det enligt tradition endast varit den rika eliten som haft tillgång till maktens korridorer, var det ett provocerande förslag. Men ändå så logiskt: sedan orkanen ”Mitchs” härjningar 1998 har Honduras civila samhälle växt i omfattning och börjat kräva en plats i politiken.
Dessa gräsrotsorganisationer utgör en del av en trend på kontinenten, där vänsterledare kommit till makten på en våg av folkligt missNöje som kanaliserats av folkrörelser.
Alltifrån den socialdemokratiske Lula da Silva i Brasilien (tidigare fackföreningsledare) till socialisten Evo Morales i Bolivia (tidigare ledare för kokaodlarna i Chapare) ser därför det som hänt i Honduras som ett hot. De fruktar att kuppen ska ge inspiration till radikala högerkrafter på andra håll i Latinamerika.
Erik de la Reguera
Bakgrund: Ett fattigt land
Honduras har sju miljoner invånare, är ett av Latinamerikas fattigaste länder och gränsar till El Salvador och Nicaragua. Under kalla kriget gjorde detta geografiska läge att Honduras blev en viktig allierad i USA:s ansträngningar för att bekämpa sandinistregimen i Nicaragua och FMLN-gerillan i El Salvador.
En lång rad av de militärer som deltog i statskuppen den 28 juni har under årens lopp fått träning vid den militära utbildningsanstalten School of Americas i USA, och flera av dem deltog på 80-talet i förföljelser av vänsteroppositionella. Den mest ökände av dessa militärer är Billy Joya, som ledde en dödsskvad-ron vid namn ”Bataljon 3-16” och som nu är säkerhetsrådgivare till Roberto Michelletti.
Publicerad i Dagens Nyheter den 25 september 2009.
