MEXICO CITY. Colombias president Álvaro Uribe har fått grönt ljus att kalla till folkomröstning om en grundlagsändring som ger honom rätt att väljas om. Trenden med presidenter i Latinamerika som inte vill lämna sina poster ser därmed ut att sprida sig utanför Hugo Chávez socialistiska läger.
Få länder i världen har en så skandalomsusad, omstridd och – paradoxalt nog – ändå så populär president som Colombia.
Den 57-årige Álvaro Uribe har sedan han kom till makten 2002 blivit något av en antites till grannlandet Venezuelas socialistiske ledare Hugo Chávez. Bråken mellan de båda har avlöst varandra och för närvarande är relationerna djupfrysta eftersom Colombia erbjudit USA tillgång till sju militärbaser, ”en provokation”, enligt Chávez.
Men trots de ideologiska skillnaderna står det nu klart att de båda ledarna har åtminstone en sak gemensam: oviljan att lämna ifrån sig makten.
Med två rösters marginal godkände ledamöterna i Colombias kongress i tisdags en grundlagsändring som ger Uribe rätt att ställa upp till omval i nästa års presidentval. Fortfarande krävs att författningsdomstolen godkänner förslaget och att väljarna röstar ja i en folkomröstning nästa år. Men det mesta tyder just nu på att Uribe är på väg mot sin tredje mandatperiod.
Såväl Alberto Fujimori i Peru som Carlos Menem i Argentina lyckades med samma trick på 1990-talet – och båda gångerna med rejäla kraschlandningar som följd.
Kritiker på såväl höger- som vänsterkanten har därför varnat för att presidenter i Latinamerika som fått för stark kontroll över parlament och domstolar historiskt sett ofta har förvandlats till korrupta envåldshärskare.
Álvaro Uribe, å sin sida, vill inte ta ställning till ett eventuellt omval förrän folkomröstningen har hållits, men han har antytt att han behöver ”mer tid” för att kunna avsluta sitt värv som Farc-gerillans baneman.
En USA-stödd militäroffensiv mot gerillorna i landet har gjort Uribe populär i den urbana medelklassen, eftersom de stora vägarna åter blivit farbara, antalet kidnappningar minskat och en viss statlig kontroll – om än bara i form av militär närvaro – återställts i de områden på landsbygden som styrts av gerillan i åratal.
Men Uribes år vid makten har också kantats av skandaler.
Det finns indicier som tyder på att han gick maffiabossen Pablo Escobars ärenden under sin tid som statstjänsteman i Medellin på 80-talet, han var bevisligen med och byggde upp den blodbesudlade paramilitära gruppen Convivir på 90-talet, och hans stödpartiers kopplingar till andra paramilitära grupper – ansvariga för tiotusentals mord det senaste decenniet – har lett till den så kallade Parapolitica-skandalen i vilken minst ett 70-tal kongressledamöter nu utreds för samröre med paramilitärer.
Fler än 1 000 människor tros ha avrättats av militärer de senaste åren, falskeligen anklagade för att vara gerillasoldater, och för några månader sedan avslöjades det att säkerhetstjänsten DAS avlyssnat mängder av Uribes politiska motståndare.
Inte nog med det. Samma säkerhetstjänst utreds också för inblandning i narkotikasmuggling, en sidosyssla som Uribe ska ha varit medveten om, enligt en före detta DAS-anställd.
Erik de la Reguera
Bakgrund: Välbekant latinamerikansk strategi
Latinamerikas republiker har en lång och mörk historia av starka män, så kallade caudillos, som klamrat sig fast vid makten i årtionden. Därför har många länder i regionen infört begränsningar för hur många mandatperioder en president kan sitta.
De senaste åren har dock vänstervågen i Latinamerika fört med sig ett ifrågasättande av denna princip.
I februari i år röstade Venezuela ja till ett fullständigt slopande av gränsen för antalet omval, vilket är det radikalaste steget hittills.
Men även i Ecuador och Bolivia har grundlagsändringar förlängt vänsterledarnas tid vid makten.
I Nicaragua talar president Daniel Ortega om att genomföra en folkomröstning nästa år. Och vissa av brasilianske presidenten Lula da Silvas anhängare skulle gärna se att han blir kvar vid makten efter 2010.
Álvaro Uribe är den förste konservativa presidenten i Latinamerika som flirtat med omvalstankar sedan mitten på 90-talet.
Publicerad i Dagens Nyheter den 7 september 2009.
