- Bara hjulen på hans limo är nog mer värda än hela min årslön... Och polisinsatsen sen - vilket slöseri med pengar! Jag menar, om de inte dödat honom än i USA, så lär de ju inte döda honom här, muttrar taxichauffören medan jag försöker finna mig till rätta i baksätet bland sittdynor, täcken och andra stora mjuka paket, allt inslaget i plast som gnider mot ansiktet.
- Tror du inte att det gör nån skillnad att han kommer hit? får jag ur mig medan jag spanar ut genom vindrutan för att försäkra mig om att vi verkligen är på väg till min adress (taxiresor kvällstid är rysare här - på gott och ont, men mest ont).
- Nej, det är bara en show alltihop, blir det buttra svaret.
Det är inte en helt ovanlig åsikt i ett land dit nyvalda amerikanska presidenter har för vana att komma och lova guld och gröna skogar.
Barack Obama har ändå fått en hel del cred för att han erkänt att kriget mellan kokainkartellerna lika mycket är ett amerikanskt problem som ett mexikanskt: USA står för pengarna, vapnen och efterfrågan. Mexiko för dödsoffren (cirka 7.000 de senaste tolv månaderna).
God vilja var det heller ingen brist på vid presidentmötet, men de konkreta åtgärderna var lätträknade. Det återstår att se om FBI nu kan frysa en del av Sinaloakartellens, Zetas och La Familias tillgångar sedan dessa karteller hamnat på en ny svart lista.
Eftersom jag oftast befinner mig i södra delen av stan märkte jag inte så mycket av avspärrningarna och de tusentals poliserna som häckade i ambassad- och regeringskvarteren. Och i morgon flygs The Beast till Trinidad och Tobago för "Summit of the Americas", så det hemvana kaoset kan återvända till DF.
