...är det närmsta man kommer en nationalrätt i Venezuela. Rekommenderas.
Men trots god mat är jag lite sliten efter några intensiva dagar i Caracas. I helgen kommer ett par jobb i DN om Hugo Chávez, mina turer till universiteten och besök i fattiga förorter.
För det är nämligen folkomröstning här på söndag. Chávez vill slopa gränsen för omval för att kunna sitta kvar som president efter 2012.
Ja-kampanjen hade stor avslutningsfest på Bolívaravenyn i går kväll. Det var mycket rött, rött, rött i folkhavet och där ovanför stod en president som sin vana trogen varvade socialistiskt brandtal med anekdoter från barndomen och våldsamma utfall mot oppositionen med hyllningar av husgudarna Bolivar och Jesus.
Ja, och så lite sång, så klart.
Sedan flera år har Chávez utvecklat en alldeles egen talarkonst, som blivit ämne för en rad diskursanalyser på universitet runt om i världen. Utan att vara någon retorikexpert måste jag nog ändå säga att jag får intrycket av att han har börjat upprepa sig.
Kanske skulle Chávez anhängare föredra ett mer ärligt rannsakande av de problem som de möter i vardagen: korrupta lokalpolitiker i socialistpartiet PSUV, ineffektiv byråkrati, återkommande brist på basvaror i butikerna, etc.
Därmed inte sagt att "2000-talets socialism" inte har nått framgångar - det har den, och det kan ni läsa om i DN.
Men om man vill fylla folk med hopp inför framtiden krävs det nog mer än det Chávez avslutade sitt tal med:
- På söndag klockan tre på morgonen kommer jag att finnas på plats i varje vallokal och vänta på din röst! Det är inte någon allegori - det är rena rama sanningen!
- Jag tillhör inte mig själv längre, jag tillhör folket!
Ledaren med stort L som är ett med folket. Har vi hört den förr?
