BUENOS AIRES. För första gången sedan kalla krigets slut är nu en kubansk president på statsbesök i Ryssland. Den 77-årige Raúl Castros ankomst till landet beskrivs av båda regeringarna som ”historisk” och väntas leda till ett avsevärt fördjupat samarbete mellan de forna allierade.

Inte sedan Sovjetunionens fall har relationerna mellan Kuba och Ryssland varit så goda som nu. Länderna har på bara drygt ett halvår gått från att ha artiga men något frostiga förbindelser till att drömskt tala om den strategiska allians som varade till Berlinmurens fall.

Det var också med öppna armar som president Dmitrij Medvedev tog emot Raúl Castro på sitt lantställe utanför Moskva på torsdagen.

– Vi hoppas kunna stärka och konsolidera vad som redan har uppnåtts och ta ännu ett steg i rätt riktning, sade Castro till nyhetsbyrån Itar-Tass.

Statsbesöket varar i sex dagar och är det första sedan 1987, då Fidel Castro reste till Moskva för att närvara vid 70-årsjubileet av ryska revolutionen.

Dåvarande Sovjetunionen var under många år Kubas i särklass största handelspartner, så när stormakten föll ihop och den nya ryska regeringen satte stopp för mycket av handeln och bröt försändelserna av subventionerad olja gick Kuba in i en djup ekonomisk kris.

Lågvattenmärket för relationerna kom 2001, då Vladimir Putin beslutade stänga radar- och signalspaningsanläggningen Lourdes på Kuba, som misstänktes kunna avlyssna stora delar av sydöstra USA.

Nu tycks dock allt gammalt groll vara glömt. Vändpunkten kom med Georgienkrisen förra året, då regimen på Kuba gav sitt stöd till Ryssland. Det uppskattades i Kreml, som samtidigt såg en möjlighet att irritera USA genom ett oväntat geopolitiskt schackdrag: att på nytt etablera sig på Kuba, stormaktens själva ”bakgård”.

Medvedev besökte Kuba i november förra året och strax därefter lade en grupp ryska stridsfartyg till i Havannas hamn. Men den ryska militära närvaron i Karibien, liksom de allt närmare relationerna med Hugo Chávez i Venezuela, har hittills bagatelliserats av USA:s utrikesdepartement.

Nu väntar både Kuba och Ryssland på signaler från Barack Obama om tydliga förändringar i den amerikanska utrikespolitiken. Båda ländernas ledare betonar att de vill se en ”multipolär värld”.

Inför Castros besök har Ryssland betonat de avtal om utvinning av olja och nickel som väntas skrivas under. Raúl Castro, å sin sida, är säkert intresserad av att utnyttja det fördelaktiga miljardlån som Medvedev lovat honom för inköp av vapen och luftvärnssystem.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 30 januari 2008.

BUENOS AIRES. Medan många av världens ekonomiska makthavare samlats i Davos för World Economic Forum valde i stället flera av Latinamerikas vänsterpresidenter att åka till ett stort alternativmöte, World Social Forum, i staden Belém i norra Brasilien.

Omkring 100.000 gräsrotsaktivister från folkrörelser runt hela världen har samlats i denna stad vid porten till Amazonas, för att delta i seminarier och knyta kontakter.

– I Davos möts den värld som är på väg att dö, men här möts den nya värld som är på väg att födas, sade Venezuelas president Hugo Chávez när han talade vid mötet på torsdagen.

Även hans presidentkolleger från Ecuador, Bolivia och Paraguay var inbjudna och riktade i sina tal långa angrepp på “rovkapitalismen”, allt medan Brasiliens president Lula da Silva, som enligt arrangörerna är allt för “nyliberal”, bara fick vara med på nåder.

– World Social Forum måste bli mer offensivt och gå vidare efter de första årens motståndsverksamhet, manade Chávez.

– Låt oss hoppas att alternativen kan komma härifrån, fyllde Ecuadors president Rafael Correa i.

Erik de la Reguera

DN 2009-01-30

finns här.

BUENOS AIRES. Det blev en klar seger för Evo Morales ja-linje i helgens folkomröstning om en ny grundlag i Bolivia. Men redan innan rösterna var sluträknade stod det klart att den politiska splittringen i landet består – och kanske rent av kommer att förvärras.

62 procent ja, 38 procent nej. Det kan låta som en stor segermarginal. Men så enkel är nu inte den politiska matematiken i Bolivia.

För när landets väljare gick till valurnorna i söndags för att ta ställning till en ny grundlag rörde det sig inte om vilken omröstning som helst. Den var kulmen på en två och ett halvt år lång politisk process med ett lika ambitiöst som kontroversiellt syfte: att stöpa om landet i grunden och komma till rätta med diskriminering och “historiska orättvisor”.

Den nya grundlagens främste tillskyndare, president Evo Morales, har sedan han blev första indian att inta presidentposten 2006 prioriterat att ge den del av befolkningen som tillhör något av de 36 ursprungsfolken mer makt och inflytande. Något som nu – efter många turer och en allt mer polariserad konflikt – ser ut att bli verklighet.

Efter söndagens ja kommer urbefolkningarna att få ökad representation i kongressen, rätt till begränsat självstyre och en rad andra kollektiva rättigheter.

Samtidigt har dock högeroppositionen, som domineras av den minoritet av spanskättlingar och mestiser som under fem sekler innehaft det mesta av den ekonomiska och politiska makten, blivit allt mer fientligt inställd till Morales och hans blandning av etnonationalism och socialism.

Högeroppositionen har därför valt att alliera sig med de konservativa krafterna i de låglänta, rikare regionerna i östra delen av landet som sedan gammalt kräver ökad autonomi.
Och det är här den politiska matematiken kommer in i bilden.

För trots att det blev ett klart ja till grundlagen i landet som helhet röstade en lika tydlig majoritet nej i de fyra ostliga provinser som i folkmun kallas för “halvmånen” (Santa Cruz, Tarijá, Pando och Bení).

Ledaren för Comité Cívico i Santa Cruz, Branco Marinkovic, menar att det i själva verket blev oavgjort, 1-1 mellan öst och väst, och att grundlagen därför bör förhandlas om.

“Vi måste nå en nationell pakt och skapa en konfederation mellan våra två olika system”, skrev Marinkovic i ett öppet brev till regeringen i La Paz.

Evo Morales avvisade snabbt alla tankar på en omförhandling av själva grundlagstexten, men har sagt sig vara villig att föra samtal om hur den nya regionala autonomin ska sättas i verket.

Konflikten lever med andra ord vidare. Och när nu Bolivia går mot nyval i december hänger mycket på vilken väg oppositionen väljer.
Antingen kan den besluta sig för att respektera de nya institutionella ramarna, ställa upp i valet och hoppas att effekterna av den globala finanskrisen sätter käppar i hjulen för MAS valmaskineri. Eller så underkänner man grundlagen och bryter med centralregeringen.

Sker det senare är Bolivia tillbaka på ruta ett och risken för inbördeskrig inte på något sätt obetydlig.

Erik de la Reguera

DN 2009-01-29

BUENOS AIRES. Katastroftillstånd har utlysts i Argentina efter den värsta torkan på fyrtio år. Bönderna tvingas vanmäktigt se på när deras skördar går förlorade, hundratusentals nötkreatur har dött och president Cristina Kirchner får det allt svårare att avvärja en ekonomisk kollaps.

Sommarmånaderna på det södra halvklotet har i år varit ovanligt heta i Argentina. De senaste veckorna har inte en droppe regn fallit över de vidsträckta slätterna norr om huvudstaden Buenos Aires och termometerns kvicksilver har bara vid undantagsfall sjunkit under 30-gradersstrecket.

I de provinser som drabbats värst av hettan, Santa Fé och Entre Ríos, har de annars så bördiga åkrarna och betesmarkerna förvandlats till sandiga, spruckna ökenlandskap där dammoln drar fram över högar av kadaver.

Inte sedan 1971 har Argentina varit så illa utsatt av torka. Omkring 800.000 nötkreatur uppges ha dött av törst, minst en femtedel av sojaskörden har gått förlorad och den sammanlagda notan för lantbrukarna uppskattas hamna på 12 miljarder kronor i uteblivna intäkter.

Argentinas president Cristina Kirchner deklarerade därför katastroftillstånd i hela landet i måndags. I sitt tevetal lovade hon omfattande skattelättnader för de drabbade bönderna.

– De slipper betala skatt under hela nästa år. Det innebär en stor uppoffring av alla argentinare, för ingen annan sektor i vår ekonomi kan räkna med denna sorts stöd, sade Kirchner.

Skattelättnaderna tolkas av många bedömare som en utsträckt hand till de bönder som under förra året ledde massiva protester mot Kirchners regering.

Men trots att lantbrukarna det senaste decenniet gjort stora vinster var reaktionen från flera av bondeorganisationerna avvisande.

– Det här är inte ens i närheten av vad som krävs för att lösa situationen, sade Eduardo Buzzi, ordförande för Argentinska lantbrukarfederationen (FAA).

Krisen i jordbruket kommer utan tvekan att gröpa ett stort hål i statskassan i Argentina, ett land som normalt sett räknas bland de fem största kornbodarna i världen.

Cristina Kirchner ser därför ut att gå ett hårt år till mötes. Under 2009 går löptiden ut för flera stora lån i mångmiljardklassen, och oberoende ekonomer varnar för att Argentina kan få svårt att klara av att sina avbetalningar på lånen.

I värsta fall kan det leda till en ekonomisk kollaps, liknande den som drabbade landet 2001 och som befolkningen just har börjat återhämta sig från. Regeringen förnekar detta skräckscenario, hävdar att ekonomin är stabil och påpekar att Argentinas tillväxt förra året var sju procent.

Men de senaste årens tillväxt har drivits av en “sojaboom” inom jordbrukssektorn, som dragit fördel av brant stigande världsmarknadspriser på sojabönor, kött och andra exportvaror. Sedan den globala finanskrisen detonerade har dock priserna på dessa jordbruksprodukter fallit snabbt.

I oktober förra året meddelade Cristina Kirchner att privata pensionsfonder till ett värde av 225 miljarder kronor ska återföras i statlig regi, officiellt för att skydda pensionärernas pengar från en möjlig börskollaps, men troligen också för att få ett välbehövligt tillskott i statskassan. Många i Argentina undrar nu om det räcker.

Erik de la Reguera

DN 2009-01-28

BUENOS AIRES. Argentinas regering deklarerade på måndagskvällen katastroftillstånd i hela landet till följd av den värsta torkan på 40 år.

Beskedet gavs av president Cristina Kirchner i ett tevesänt tal i vilket hon också lovade skattelättnader för de drabbade bönderna.

– Detta innebär en stor uppoffring av alla argentinare, för ingen annan sektor i vår ekonomi kan räkna med denna sorts stöd, sade Kirchner.

Skördar för miljardbelopp och omkring 800.000 nötkreatur uppges ha förlorats till följd av torkan.

Skattelättnaderna tolkas av många analytiker som en utsträckt hand till de bönder som under Kirchners första år vid makten ledde massiva protester mot hennes regering.

Men den omedelbara reaktionen från bondeorganisationerna var avvisande.

– Det här är inte ens i närheten av vad som krävs för att lösa situationen, sade Eduardo Buzzi, ordförande för Argentinska lantbrukarfederationen (FAA).

Erik de la Reguera

DN 2009-01-27

Evo Morales, hans MAS och det myller av rörelser som stöder partiet ser återigen ut att gå mot en historisk triumf i Bolivia. Jag hade gärna varit på plats, men det gick tyvärr inte denna gång (kan dock reka detta rep av Jon Pelling och Felipe Morales i konkurrenten).

I stället för att resa till Bolivia har jag blivit lätt illamående – av att skriva den här storyn. Inte minst eftersom “El Pozolero” (“soppkokaren”) greps på en väg längs kusten som jag brukar åka varje gång jag ska besöka svärfamiljen.

300 döda. Det blir nästan för abstrakt.

Men om man tänker sig ett enda mord och sedan hur mördarna långsamt fräter sönder kroppen i syra, och sedan ett mord till, och sedan ett till… och ett till… Då, kanske, börjar man ana omfattningen.

Mina bekanta i Tijuana säger för övrigt att de inte längre vågar gå ut om kvällarna, att det finns mängder av vapen i omlopp och att grundregeln är: ser du en större ansamling poliser, spring för livet! (skottlossning väntar)

Pozole är, denna frånstötande historia till trots, en utsökt mexikansk soppa som ni bara inte får missa om ni besöker landet. Skivad avocado, chili och pressad citron är obligatoriska tillbehör. Och gärna också en smarrig tostada. ¡Buen provecho!

BUENOS AIRES. Han kallas för “soppkokaren” och säger sig ha löst upp minst 300 mördade människors kroppar i flytande natriumhydroxid för maffians räkning. Nu kräver anhöriga till de många “försvunna” i Tijuana att de sönderfrätta kropparnas identitet fastställs.

När Santiago Meza greps av mexikansk militär utanför Tijuana i helgen erkände han snabbt att han arbetade för den lokala maffiabossen Teodoro “Teo” García, en utmanare till Arrellano Felix-familjen, och att hans specialitet var att sudda ut spår efter mördade människor.

Han förklarade att han kallades för “soppkokaren” (“el pozolero” på spanska, vilket anspelar på en soppa vid namn pozole), eftersom han brukade göra sig av med kropparna genom att dumpa dem i flytande natriumhydroxid, också känt som lut eller – i sin fasta form – kaustiksoda.

För sitt groteska arbete fick Meza 600 dollar i veckan av maffian. Han påstår sig ha utfört arbetet under tio års tid, och polisen tror honom, för vid flera tillfällen har de hittat tunnor med sönderfrätta, misstänkta rester från människor.

De flesta av de 300 offren som Meza “tagit hand om” ska ha dödats på grund av obetalda skulder eller i uppgörelser mellan kartellerna.

– Jag vill be de anhöriga om ursäkt, mumlade Santiago Meza inför tevekamerorna efter gripandet.

Någon förlåtelse kan han nog inte räkna med. Men däremot kräver nu många av de anhöriga till de omkring 450 personer som försvunnit spårlöst i Tijuana de senaste åtta åren att offren identifieras med hjälp av tandkort och dna-test.

– Jag skulle få frid om jag åtminstone fick veta vart min sons kropp blev av, sade Fernando Oseguera, en representant för de anhöriga, vid en presskonferens på söndagen.

Förra året rapporterades drygt 700 människor ha dödats i maffiarelaterat våld i Tijuana. Många av offren tillhörde någon av de karteller som strider om kontrollen över denna strategiskt belägna gränsstad, men allt fler civila har också drabbats i takt med att våldet blivit mer urskillningslöst.

Erik de la Reguera

DN 2009-01-26

BUENOS AIRES. Enligt de första vallokalsundersökningarna efter söndagens folkomröstning i Bolivia blev det ett klart ja till den nya författning som president Evo Morales vill driva igenom.

Tevekanalerna PAT, Unitel och Red Uno presenterade på söndagskvällen flera av varandra oberoende vallokalsundersökningar som alla tydde på att ja-sidan segrat med omkring 60 procent av rösterna.

Nej-sidan fick i dessa undersökningar omkring 40 procent av rösterna. I en separat folkomröstning föreföll samtidigt omkring 80 procent av väljarna ha röstat för en maxgräns för jordegendomar på 5.000 hektar.

Om dessa preliminära resultat står sig är det en stor framgång för Evo Morales, som själv är aymaraindian och som hade en ny författning som ett av sina viktigaste vallöften när han kom till makten 2006. Turerna har varit många och en allt värre konflikt med högeroppositionen, som bland annat ledde till våldsamma gatuprotester, var nära att sätta stopp för grundlagsändringarna.

Men som den första indianen i Bolivias historia att nå presidentposten har Morales envist hållit fast vid att det är nödvändigt att ge de olika ursprungsfolken större lokalt självstyre och mer representation i parlamentet, något som han nu alltså förefaller ha fått folkets stöd för.

Hans belackare i högeroppositionen, vars främsta stöd finns bland den minoritet av mestiser och spanskättlingar som främst bor i östra Bolivia, hävdar dock att den nya grundlagen ger regeringen “totalitär makt” och allt för stora befogenheter att gripa in i ekonomin. Enligt de preliminära resultaten segrade också nej-sidan stort i de ostliga provinserna Santa Cruz, Beni och Pando.

Erik de la Reguera

DN 2009-01-26

BUENOS AIRES. Inför folkomröstningen om Bolivias nya författning i dag, söndag, har president Evo Morales valt att utmana USA med anklagelser om konspirationer och en oväntad nationalisering av ett utländskt oljebolag. Det höjer insatserna i en redan laddad omröstning.

För den majoritet av Bolivias befolkning som tillhör de olika ursprungsfolken står mycket på spel när landet går till folkomröstning. I den nya grundlag som väljarna ska ta ställning till ges indianerna rätt till större inflytande och självbestämmande än tidigare, något som var ett av Evo Morales viktigaste vallöften när han kom till makten 2006.

Morales, själv aymaraindian och uttalad socialist, är dock medveten om att risken för oroligheter är överhängande i de fyra upproriska provinserna i östra Bolivia, där mestiser och vita är i majoritet.

Trots att opinionsmätningarna ger jasidan en ledning med cirka 60 procent, kan det räcka med att nejsidan segrar stort i högeroppositionens bastion Santa Cruz för att ännu en politisk kris ska bryta ut.

De senaste dagarna har Evo Morales därför valt att rikta in sig mot USA, som han hävdar har underblåst konflikten under de år han suttit vid makten.

– Enda skälet till att det aldrig ägt rum en statskupp i USA är att det inte funnits någon amerikansk ambassadör i landet, sade han syrligt i ett tal i kongressen i torsdags.

Det fick Kris Urs, USA:s högste diplomat i Bolivia sedan ambassadör Goldberg utvisades i september, att storma ut ur kongressbyggnaden och irriterat förneka ”de falska och ogrundade anklagelserna”.

Några entydiga bevis finns heller inte, även om ambassadören hade omvittnat nära kontakter med högeroppositionen och dokument visar att biståndsorganet USAID organiserat workshopar med radikala grupper i Santa Cruz.

Den amerikanska irritationen lär knappast ha minskat när Morales i fredags lät nationalisera oljebolaget Chaco, efter vad som beskrevs som en ”misslyckad förhandling” med de utländska ägarna i Pan American Energy.

Erik de la Reguera

Guide: Nya grundlagen

– Bolivia blir en statsbildning av många ”nationer”.

– Provinser, regioner och så kallade indianterritorier får rätt till begränsat självstyre.

– Katolicismen förlora r sin status som statsreligion.

– Ursprungsfolkens egna rättsskipning godkänns som lag.

– Stora lantegendomar förbjuds (i en separat omröstning avgörs om gränsen går vid 5 000 eller 10 000 hektar).

– Ett antal platser i kongressens underhus reserveras för indianfolken.

Publicerad i Dagens Nyheter den 25 januari 2009.