BUENOS AIRES. Ledaren för en av världens mäktigaste maffiakarteller, Eduardo Arellano-Félix, greps i helgen i Mexiko. Men landet sjunker allt djupare ned i ett träsk av korruption och laglöshet, vilket beror på att Mexiko har övertagit Colombias roll som kokainhandelns epicentrum.
Det dramatiska gripandet av Eduardo Arellano-Félix, alias "El Doctor", ägde rum i Tijuana sent på lördagskvällen lokal tid. Den lokala och federala polisen hade hållits ovetande in i det sista eftersom de visat sig vara djupt infiltrerade av maffian, och det var därför enbart militärer som deltog i operationen.
Efter att ha förskansat sig i sitt hem och skjutit mot militären med automatvapen i flera timmar överlämnade sig "El Doctor" till slut tillsammans med sin elvaåriga dotter.
Därmed är en epok över i Mexikos undre värld. Arellano-Félix-familjen hade i nära två decennier varit närmast oinskränkta härskare i Tijuana genom mord, mutor och terror. Men nu har samtliga bröder i familjen fängslats eller dödats, samtidigt som deras organisation splittrats i två stridande falanger.
Men Arellano-Félix-familjens historia är också den om hur Latinamerikas undre värld förändrats sedan Pablo Escobars död i Colombia för femton år sedan.
Ingen maffiaboss har sedan dess kommit i närheten av att matcha den extravagante Escobar, som vid ett tillfälle till och med erbjöd sig att betala hela Colombias statsskuld för att slippa fängelse. Han var en medial figur av stora mått och har inte bara tjänat som inspiration till en rad böcker och två kommande Hollywoodfilmer, utan också och kanske framför allt som ett varnande exempel för de nya ledarna i den latinamerikanska undre världen.
När Escobars Medellínkartell föll ihop efter hans död 1993 tog hans ärkerivaler i Calikartellen snabbt över den luktrativa kokainexporten till USA. Men även Calikartellen föll snabbt samman när polisen grep dess ledare.
Efter det inleddes en decentralisering av kartellerna i Colombia. Mindre grupper började samarbeta i komplicerade nätverk, utan tydliga ledarskikt, för att undvika att drabbas av samma öde som Medellín- och Calikartellerna.
Det gynnade paramilitärerna i AUC och vänstergerillan Farc, som kunde börja ta ut mer skatter på sådden och förädlingen av kokaplantorna i de områden de kontrollerade.
Samtidigt klev flera av de mexikanska kartellerna fram som viktiga aktörer i transportledet i slutet av 1990-talet. I frånvaron av en stor hierarkisk colombiansk organisation kunde mexikanerna erbjuda relativt säker transport i motorbåtar och miniubåtar från Colombias kuster via Centralamerika och sedan markvägen in i USA från Mexiko.
Nyckeln var just kontrollen av gränsövergångarna till USA, och Arellano-Félix-familjen såg sig snart sitta på en guldgruva. Med åren kom deras och de andra mexikanska kartellernas makt att överskugga deras colombianska kollegers.
Mexikanska namn som Joaquín "El Chapo" Guzmán och Heriberto "El Lazca" Lazcano har fått status av legender, trots att dessa ledare sällan eller aldrig syns på bild eller gör några uttalanden. Men liksom i Colombia har nu Mexikos myndigheter börjat reagera.
Sedan president Felipe Calderón kom till makten 2006 har han fört ett regelrätt krig mot kartellerna, vilket i sin tur har utlöst en våldsam kamp mellan dem, för när en kartell faller som nu i Tijuana försöker genast andra fylla tomrummet.
Bara i år har omkring 4.000 människor dödats i olika uppgörelse mellan två stora allianser av karteller. Dessa allianser är dock löst sammanhållna nätverk, inte sällan organiserade som moderna holdingbolag, och splittringar och förräderi är vanligt.
Erik de la Reguera
DN 2008-10-28
