GONAIVES. Vissa ifrågasätter om Haiti över huvud taget kan kallas en stat. Den senaste tidens stormar och orkaner är ytterligare ett slag mot Latinamerikas fattigaste nation. DN rapporterar från ett land på gränsen till sammanbrott.
I solnedgången syns små fladdrande ljus på taket till gymnasieskolan i Gonaives, när hundratals människor står och kokar mat över eldar som får sitt bränsle från sönderslagna skolbänkar.
De är några av de många som har tagit sin tillflykt till offentliga byggnader för att komma undan de vatten- och lermassor som begravt deras hem.
Någon har kommit över en säck ris, en annan några grönsaker, en tredje en flaska matolja. Tillsammans försöker de dela maten rättvist. Men det råder brist på allt.
- I förra veckan kom en organisation och gav oss lite mat. Men den räckte bara ett par dagar, säger Paul Renét, som valts till representant för skolans nya invånare.
I salarna ligger mängder av halvslumrande människor på bänkar och golv. Och ingen verkar veta hur länge de kommer att bli kvar här.
Omkring 80 procent av Gonaives 300.000 invånare tros ha förlorat sina hem i den senaste månadens stormar och orkaner. De som har tagit sig till skolan är lyckligt lottade jämfört med de tiotusentals som fortfarande sitter på hustak mitt ute i den enorma insjö som bildats i stadens södra delar. Till dem når nästan inte någon hjälp fram alls.
- När våra mobila läkarteam rör sig i de områdena överväldigas de av mängden patienter. I stället för att behandla 20-30 patienter per team har de blivit tvungna att behandla fem eller sex gånger så många, säger Loris De Filippi, som leder Läkare utan gränsers insats i Gonaives, till DN.
Hittills tros omkring 500 människor ha dött i spåren av ovädren "Fay", "Gustav", "Hanna" och "Ike". Uppemot 800.000 sägs vara hemlösa.
De bruna och smutsiga vattenmassor som täcker Gonaives luktar illa av avföring och räcker ibland ända upp till bröstet när man vadar genom dem. Men många har inget annat val än att dricka av vattnet, eftersom det är den enda vätska som finns att tillgå.
- Risken för epidemier växer, det råder det ingen tvekan om, säger Loris De Filippi.
Om man lyfter blicken bär bergen ovanför staden vittnesmål om vad som har skapat denna humanitära kris. Vita ärr skär genom de gröna bergen på oräkneliga ställen, där tonvis med grus och lera slitits loss från bergsidorna av regnvattnet.
Inte många träd syns till på dessa sluttningar. Den tidigare tropiska regnskogen har under årens lopp omvandlats till träkol, det i särklass populäraste bränslet på Haiti. I dag återstår bara 2 procent av det ursprungliga skogsbeståndet.
Följderna blir dramatiska. När inte trädens rötter längre håller fast jorden, sköljs den lätt bort av de piskande regn som följer i de tropiska stormarnas spår.
Forskare varnar samtidigt för att den globala uppvärmningen skapar kraftfullare orkaner än tidigare. Minst tre omfattande studier stödjer denna hypotes, vilket är illavarslande för Haiti, som ofta får ta första smällen på orkanernas väg genom Karibien.
Det räcker dock med att jämföra med grannländerna för att det ska stå klart att Haitis utsatthet inte bara kan ha med miljön att göra.
- I det här landet tar inte alla sitt ansvar. Regeringen gör inte vad den borde, säger prästen Joshua Auguste sammanbitet.
Han sitter ute på bakgården till den lilla kyrka där han och hans kollega, pastor Robert Ilveste, har skapat en fristad för 285 hemlösa efter orkanen. De har inte någon mat att erbjuda dem, men säger att familjerna gärna får sova på träbänkarna i kyrkan.
En av dem som fått härbärgera sig i den lilla kyrkan är Mariana Josephe. Hon står och vaggar sin nyfödda dotter Jamaica i armarna och ser bedrövad ut.
- Jamaica föddes samma natt som orkanen kom. Jag låg i värkar medan min man var på väg hem från sitt jobb som lastbilschaufför. Men vattnet tog allt. Min man överraskades och dödades där på vägen. Och allt i vårt hus gick förlorat i vattenmassorna, berättar hon.
I dag har Mariana Josephe inte ätit något, och det trots att det är sen eftermiddag och hennes nyfödda dotter ständigt vill ha mat.
Varken hon eller någon annan i den lilla kyrkan säger sig ha fått någon hjälp från FN eller någon av de frivilligorganisationer som verkar i staden. Än mindre av regeringen.
En dryg vecka efter att denna stad av Malmös storlek ställts under vatten finns inga ambulanser, polisbilar, brandbilar eller nationella räddningshelikoptrar på plats. Bara väldigt mycket vatten. Och en påtaglig frånvaro från myndigheternas sida.
- Hjälpen kommer inte fram, konstaterar prästen Joshua Auguste med frustration i rösten.
- Ingen ur regeringen har ens varit här! lägger han till ilsket.
Den sittande presidenten Réne Préval har all anledning att lyssna till dessa ord. Allt sedan självständighetsrörelsen för drygt 200 år sedan har de flesta revolter i Haitis historia inletts i norra delen av landet, där Gonaives ligger.
Senast var det 2004, då dåvarande presidenten Jean-Bertrand Aristide drevs i landsflykt efter ett väpnat uppror som förenade drogbaroner med militärer, och som då började i Gonaives. Den socialt engagerade men också korruptionsanklagade Aristide påstod senare att USA hade orkestrerat upproret, vilket tillbakavisas av Bushadministrationen.
På Haiti är det dock främst Aristides kritik av Internationella valutafonden som lever vidare i samhällsdebatten.
- De privatiseringsreformer som genomfördes på 1990-talet skedde helt och hållet efter IMF:s önskemål. Det var inte i Haitis intresse, säger Pierre Esperance, som är ordförande för ett nätverk av människorättsorganisationer och en av landets tyngsta debattörer till DN.
- Problemet i dag är att varken presidenten eller FN litar på institutionerna på Haiti. Visst finns problem med korruption och straff-
frihet, men lösningen är knappast att gå runt dem helt, säger han.
Haiti är närmast en väktarstat, där väktarna utgörs av omkring 9.000 FN-soldater som ska garantera lag och ordning. I stort sett all samhällsservice, som sjukvård och utbildning, är privatfinansierad, medan grundläggande infrastruktur, som vägar och elnät, fungerar undermåligt.
En västdiplomat som DN talat med uttrycker det så här: "Det är tveksamt om Haiti över huvud taget kan kallas för en stat." Detta förklarar också varför så få åtgärder vidtas för att hindra katastrofer av det slag som nu drabbat Haiti.
Efter åratal av dåliga erfarenheter av den haitiska byråkratin föredrar många biståndsgivare att ge sina pengar direkt till mindre, oberoende organisationer. Det skapar en ond cirkel, där statens förmåga att ge service till sina medborgare undergrävs, vilket i sin tur leder till ökad misstro och i förlängningen också en risk för ett abrupt slut för landets sköra demokrati.
I bakgrunden finns starka intressen som gärna vill fortsätta ha en svag, korrumperad och lättkontrollerad statsapparat. Bland annat den maffia som kontrollerar narkotikasmugglingen till USA.
Erik de la Reguera
DN 2008-09-19
