Monthly Archive: april 2008

Ett blekt gryningsljus faller in genom vardagsrumsfönstren. På gatan nedanför bullrar bussarna förbi fyllda med morgontrötta pendlare.

Det var en stjärnklar natt och när nu solen långsamt häver sig upp över Buenos Aires takåsar blir himlen först blekgrå, sen generat röd och till sist skimrande ljust blå.

Medan ögonen vänjer sig vid ljuset funderar jag på om jag ska sätta på kaffet eller vänta lite. Bestämmer mig för att avvakta.

Jag är uppe tidigt. Det var dags att vrida till dygnsrytmen, sedan både ni och vi ändrat tid.

Nu är det fem timmars skillnad, mot tidigare tre. Och det kommer att bli mer. Resor västerut är under planering. Ut i det okända på nytt, skulle Gulliver ha sagt.

Om han nu inte rent av hade dragit till med:

”I am not a little pleased that this work of mine can possibly meet with no censurers: for what objection can be made against a writer who relates only plain facts that happened in such distant countries, where we have not the least interest with respect either to trade or negotiations?”

Det är nu sju månader sedan jag flyttade till Argentina och drygt 18 månader sedan jag lämnade Sverige. Det är inte utan att det sätter sina spår.

Läsare av den här bloggen har kanske inte hunnit lägga märke till mer än den sprudlande glädjen över att hitta gravad lax nyligen.

Men jag börjar misstänka att jag håller på att förvandlas till en utlandssvensk.

Ni vet, en sån där som lyssnar på Spanarna i P1 via webbradio i exilen (japp, gjorde det i morse), drömmer om sill och nubbe i gröngräset och äter sushi eller ceviche som substitut (fast det nog snarare är sillen som är att betrakta som ett substitut), och som i hemlighet längtar till ambassadens Luciafirande.

När jag numera ser en svensk barnfamilj storögt vandra omkring i San Telmo är det inte utan att mitt hjärta fylls av ömhet inför dessa människor som jag i ärlighetens namn inte har en aning om vilka de är.

Det är med andra ord dags att skärpa till sig. Och köpa biljetter.

Nån som har bra kontakter i Bolivia?

BUENOS AIRES. Buenos Aires hemsöks den här tiden på året av vålnader vars anhöriga ställer krav på rättvisa, allt medan bödlarna hukar i skuggorna i stadens finare kvarter.

Trettiotvå år efter statskuppen den 24 mars 1976 och 25 år efter juntans fall 1983 går de flesta av de militärer som torterade och dödade omkring 30.000 argentinare fortfarande fria på stadens gator.

En del av dem är taxichaufförer, andra poliser eller militärer, medan de mer upphöjda inte sällan njuter goda pensioner i någon av de mer ståndsmässiga villorna i stadens förorter.
Annons:

Som boende i Buenos Aires har jag snabbt blivit van vid att undvika samtal om juntaåren, om jag inte med säkerhet vet vilken bakgrund den andre har. Men ibland uppstår kusliga situationer, som när en taxichaufför höll ett fascistiskt brandtal när han hörde att jag var på väg till ett bokkafé som drivs av anhöriga till diktaturens offer.

– De där som dog var bara en massa terrorister och kommunister, hävdade chauffören.

Men han har fel. De som dumpades i massgravarna runt tortyrcentralerna och fick kalk strödda över sina kroppar hade i de flesta fall bara begått ”brottet” att stå i någons adressbok.

En rad lägre officerare har dömts till fängelsestraff sedan 2003, då förre presidenten Néstor Kirchner avskaffade en amnestilag som skyddade militärerna. Men det är inte förrän helt nyligen som några av de högst ansvariga börjat ställas inför rätta.

I samband med det har mörkret från det förflutna åter börjat falla över miljonstaden Buenos Aires. Vittnen i rättegångarna har utsatts för dödshot och förföljelser av anonyma män, som säger att tortyroffren inte kommer att komma undan lika lätt ”den här gången”.

För ett och ett halvt år sedan ”försvann” Julio López, ett nyckelvittne i en av rättegångarna. Det var det första försvinnandet av det slaget sedan diktaturens fall 1983.

Två mystiska dödsfall har också drabbat före detta militärer, i det ena fallet till följd av en förgiftning och i det andra genom ett ifrågasatt ”självmord”. Båda hade före sin död gått med på att vittna mot sina överordnade.

Erik de la Reguera

DN 2008-03-25