BUENOS AIRES. Fyra colombianska kongressledamöter som suttit fängslade i Farcgerillans djungelläger i upp till sex år frigavs på onsdagen. Räddningsoperationen leddes från Caracas av Hugo Chávez, i vad som förefaller vara ännu ett försök att gjuta liv i den strandade fredsprocessen i Colombia.

Frigivandet kom efter veckor av hemlighetsmakeri och överläggningar mellan Farc-gerillan och Venezuelas regering.

Operationen var in i det sista i fara eftersom intensiva trupprörelser oroade rebellerna, samtidigt som Colombias regering hävdade att den listat ut var de kidnappade befann sig.

Men på onsdagsmorgonen lokal tid fick de båda helikoptrarna i staden San José del Guaviere i sydöstra Colombia grönt ljus för att lyfta. Ombord fanns bland andra den colombianska senatorn Piedad Córdoba och Venezuelas inrikesminister.

Med rätt koordinater kunde de sedan flyga ut i de otillgängliga djungelområdena och hämta upp de kidnappade: Gloria Polanco, Orlando Cuéllar, Eladio Pérez och Jorge Eduardo Gechem.

Den sistnämnde uppgavs lida av svag hälsa, men inte värre än att han orkade med färden till Venezuela, där president Hugo Chávez väntades ta emot med buller och bång senare på onsdagskvällen.

Frigivandet är det andra utan motprestation (i form av pengar eller annat) i marxistiska Farcs historia. Det första kom för bara en och en halv månad sedan, då politikerna Clara Rojas och Conzuelo Gonzalez släpptes efter nära sex år i fångenskap.

Farc och den tidigare medlaren i konflikten, Hugo Chávez, vill med dessa frigivanden sätta press på Colombias president Álvaro Uribe, för att få till stånd en fångutväxling. En sådan utväxling skulle kunna leda till de första fredsförhandlingarna sedan 2002.

Gerillan håller ett fyrtiotal högt uppsatta militärer eller politiker i sina läger, som den vill utväxla mot omkring 500 fängslade gerillamedlemmar. Colombias president Álvaro Uribe har inte avvisat tanken, men parterna har haft svårt att komma överens om formerna för fångutbytet.

Medan Farc hoppas att en fångutväxling ska ge gerillan politiskt och militärt andrum, är Álvaro Uribes regering mån om att inte tappa det militära initiativet i kampen mot gerillan.

Erik de la Reguera

DN 2008-02-28

BUENOS AIRES. Den 76-årige Raúl Castro valdes på söndagen till Kubas nya president av landets parlament, nationalförsamlingen. Han var ensam nominerad och efterträder nu sin fem år äldre bror, Fidel Castro, på posten. Beskedet var väntat, men överraskningar bland de övriga medlemmarna i regeringen gör Kubas framtid oviss.

Så fick han då äntligen kliva fram ur skuggan. Raúl Castro har varit sin fem år äldre bror Fidel trogen ända sedan de båda började konspirera mot Fulgencio Bastistas regim i början av 1950-talet. Men till skillnad från sin karismatiske storebror har Raúl alltid hållit sig i bakgrunden och räknats som en grå om än kompetent byråkrat.

Bröderna stred tillsammans i gerillan, där Raúl snabbt gjorde sig känd som en god administratör av de områden som erövrades. Kort tid efter maktövertagandet utnämnde Fidel sin bror till sin efterträdare.

Redan då undrade en och annan om det inte rörde sig om ett fall av nepotism, men Fidel avfärdade det med att Raúls strålande insatser för revolutionen var det enda skälet till utnämningen.

Efter maktövertagandet blev Raúl Castro försvarsminister och gav sig genast i kast med att bygga upp vad som skulle bli ett av kontinentens mäktigaste krigsmaskinerier. På så sätt var det delvis hans förtjänst att Fidels kommande militära äventyr i Afrika kunde genomföras så framgångsrikt.

På 1990-talet fokuserade Raúl i stället på att låta militären ge sig in i den civila ekonomin, som låg i spillror efter Sovjetunionens kollaps. I dag kontrollerar militären – och indirekt alltså Raúls män – en tredjedel av de statliga företagen och en betydligt större andel av den lönsamma turistindustrin.

Nu frågar sig alla om den Raúl kommer att genomföra de ekonomiska reformer som det ryktats om det senaste året på Kuba. På 1950-talet var han en av gerillans få övertygade kommunister, men de senaste åren sägs han ha studerat omvandlingarna i Kina och Vietnam noga.

Många analytiker har förutspått att han med den yngre vicepresidentens Carlos Lages stöd skulle genomföra liknande reformer vid maktövertagandet.

Men den oväntade utnämningen av partiveteranen José Ramón Machado som förste vicepresident gör det svårt att spå framtiden. Machado får i praktiken samma uppgifter som en premiärminister och han anses tillhöra den gamla skolans kommunister.

Carlos Lage, som under Fidel Castros ett och ett halvt år långa sjukfrånvaro agerat tillförordnad förste vicepresident, får av allt att döma behålla sin ursprungliga post som andre vicepresident.

Lage var mannen bakom de ekonomiska reformer som bland annat öppnade turistindustrin för utländska investeringar på 1990-talet. Han anses vara den främste företrädaren i partitoppen för den falang som internt förespråkar ekonomiska reformer liknande dem som Kina och Vietnam drev igenom på 1990-talet.

Reaktionen på Havannas gator rapporterades vara lugnt avvaktande. Många följde TV-sändningen från landets parlament, nationalförsamlingen, men de flesta kubaner verkar ta maktskiftet med ro.

– Det här maktöverlämnandet har förberetts i flera år nu. Och då menar jag inte bara att Raúl blir president, utan också sammansättningen av gruppen som omger honom och de ekonomiska reformer som väntar, säger den brasilianske statsvetarprofessorn Luis Alberto Moniz Bandeira, en av världens ledande Kuba-experter, till DN.

Han är övertygad om att Kuba går mot en “Vietnam-modell”, trots Machados utnämning.

Andra analytiker är dock inte lika säkra på det. Fidel Castro är fortfarande ordförande i kommunistpartiet och kommer att så länge han är vid sina sinnens fulla bruk att utöva ett ansenligt inflytande över det mesta som den nya regeringen företar sig.

Det bekräftades också av Raúl Castro, som efter att ha blivit vald lovade nationalförsamlingen att han även i framtiden kommer att konsultera Fidel i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.

Trettioen platser i den nya regeringen fördelades av nationalförsamlingen på söndagen. Bland annat fick den 43-årige utrikesministern Felipe Pérez Roque förnyat förtroende. Han och Carlos Lage anses av många analytiker vara två av de främsta kandidaterna till att efterträda Raúl Castro.

De båda representerar olika delar av partietablissemanget, helt i linje med Raúl Castros mer konsensusinriktade ledarestil. Om Fidel varit närmast en envåldshärskare, har Raúl Castro under sina 19 månader som tillförordnad president visat sig använda sig av mer delegering i beslutsfattandet.

Inte många förväntar sig dock en öppning vad det gäller mänskliga rättigheter i landet. Den lilla inhemska, underjordiska och i vissa fall USA-finansierade oppositionen ställer visserligen krav på mer yttrandefrihet och demokrati. Men hittills har inte Raúl Castro visat några tydliga ansatser till att gå dem till mötes.

Erik de la Reguera

DN 2008-02-24

BUENOS AIRES. På söndagen ska Fidel Castros efterträdare på presidentposten på Kuba utses. Storfavorit är hans fem år yngre bror, 76-årige Raúl Castro. I bakgrunden pågår dock en maktkamp mellan reformister och traditionalister som kan avgöra Kubas framtid.

Om någon till äventyrs hade trott att Fidel Castro skulle dra sig tillbaka och börja odla penséer efter tisdagens besked om att han inte ställer upp till omval som president på Kuba, skingrades de idéerna redan i fredags.

Då publicerades ännu ett brev från den 81-årige Fidel i regeringsorganet Granma, i vilket han svarade på USA:s och EU:s uppmaningar om större ekonomisk och politisk frihet på ön: “Ja till förändring! Men i USA!”, löd det karaktäristiskt utmanande svaret.

Den var en tydlig och medveten markering, inte bara till omvärlden utan också till de yngre ledare som nu väntar otåligt på att få ta över: Fidel Castro är fortfarande ordförande i kommunistpartiet och revolutionens moraliske ledare. Han tänker inte släppa kontrollen helt.

Trots det är söndagens val av ny president och regering på Kuba historiskt. För första gången sedan revolutionen 1959 kommer landets parlament, nationalförsamlingen, att tilldela regeringens högsta ämbete till en annan person än Fidel Castro.

Den givne favoriten är hans fem år yngre bror Raúl Castro, som Fidel utsåg till sin ersättare redan några månader efter revolutionen.

Raúl Castro har varit ställföreträdande president under Fidels ett och ett halvt år långa sjukfrånvaro och har under den tiden flyttat fram sina positioner, inte minst genom att låta ett visst folkligt missnöje pysa ut i form av lokala “rådslag” med kommunistpartiets medlemmar.

I dessa rådslag, som ägde rum i augusti-september förra året, deltog fem miljoner kubaner och sammanlagt 1,2 miljoner skriftliga förslag om reformer samlades in. Många av förslagen var ovanligt frispråkiga och handlade om en legalisering av den stora svarta marknaden för privata tjänster, slopat reseförbud och en ändring av systemet med dubbla valutor.

När jag nyligen besökte Kuba var många av de kubaner jag träffade starkt kritiska till framväxten av en ny överklass, som har tillgång till hårdvalutan CUC. Samtidigt skrämdes de av tanken på en ekonomisk reformprocess, om den skulle hota den fria sjukvården och utbildningen.

Inför söndagens maktöverlämning har taket höjts märkbart också i det offentliga samtalet på Kuba: den legendariske och annars regimtrogne singer-songwritern Silvio Rodriguez kritiserade nyligen systemet med två valutor och att kubaner inte får bo på turisthotellen på ön. Och i en videoinspelning som spreds på internet korsförhördes nationalförsamlingens talman Ricardo Alarcón av en grupp studenter.

Frågan är varför dessa ovanliga yttringar släppts igenom censuren. En förklaring kan vara att missnöjet bland gräsrötterna ger vind i seglen till den del i partiets toppskikt som förespråkar ekonomiska reformer.

Till dem hör den nuvarande vicepresidenten Carlos Lage och troligen också Raúl Castro själv, även om han också måste hålla sig väl med partiets hårdföra traditionalister, dit tunga politbyråmedlemmar som José Ramón Machado hör.

I slutändan är det viktigaste för Castro-bröderna att maktöverlämnandet sker på ett lugnt och ordnat sätt. De är medvetna om att landet står inför flera akuta problem, inte minst en hotande livsmedelsbrist. Det senaste årets kraftiga ökning av världsmarknadspriserna på baslivsmedel gör en effektivisering av jordbruket – oavsett hur det sker – till den nya regeringens första uppgift.

Och då får inte partiet verka splittrat.

Erik de la Reguera

DN 2008-02-23

Blev väckt halv fem av telefonen och en upphetsad redaktör som ropade:
– Castro avgår!

Så började en lång tisdag. Det blev snabbanalyser och snabbartiklar till nätet och sen längre artikel till papperstidningen.

Och när det var över gick en het natt och en ännu hetare dag, fulla av reaktioner och analyser i världens medier (fast egentligen visste ju ingen utom partitoppen på Kuba vad som skulle komma), och så blev det kväll med en pava vit San Felipe från klassiska Mendoza på balkongen. Och månen blev röd som rödaste sammet.

Som en förvarning om en röd framtid?

Kanske det. För trots att Fidel lämnar scenen (okej, inte helt, men ändå), är inte vänstern död i Latinamerika. Tvärtom. På tio år har en rad vänsterpresidenter kommit till makten på kontinenten: Chávez i Venezuela 1998, Lula i Brasilien 2002, Kirchner i Argentina 2003, Vázquez i Uruguay 2004, Morales i Bolivia 2005, Bachelet i Chile 2006 och Ortega i Nicaragua 2007.

Vågen kan fortsätta i vår, om den radikale biskopen Fernando Lugo segrar i presidentvalet i Paraguay.

Det är en heterogen grupp herrar och damer, mer eller mindre understödda av sociala rörelser och mer eller mindre “radikala”. Men det de har gemensamt är att de kommit till makten på demokratisk väg, att de på olika sätt försöker omdistribuera rikedomen i länderna de lever i och att de gärna spelar på nationalistiska strängar.

Rör det sig om ett i grunden nytt ekonomisk-politiskt projekt, som kan inspirera en “ny” vänster i Europa? Det får jag be att återkomma om, det är en komplex fråga, många länder, många olika reformer (även om hel del är återvunna keynesianska pris- och kapitalregleringar som är minst sagt riskabla i en globaliserad värld).

Det som står klart är att tankar om hållbar utveckling och feminism har en svagare ställning inom den nya latinamerikanska vänstern än det klassiska omfördelnings- och tillväxtfokuset.

I dag, fredag, möts Lula, Kirchner och Morales här i Buenos Aires för att tala om en satsning på gasinvesteringar i Bolivia och ett möjligt kärnenergisamarbete mellan Brasilien och Argentina (vilket på sikt kan betyda nya kärnkraftverk).

Samtidigt går anmärkningsvärt lite av de nya röda regeringarnas resurser till forskning om alternativa energikällor, och abortfrågan är ständigt långt ned på dagordningen.

Men. Månen är röd. Och stjärnan bredvid mig glimrar än starkare.

BUENOS AIRES. Den 81-årige Fidel Castro meddelade på tisdagen att han avgår som Kubas president och högste militäre befälhavare. Därmed går landet mot det första verkliga maktskiftet på nära 50 år. I Havanna mottogs beskedet med ett avvaktande lugn på tisdagen.

Efter månader av rykten bland Kubas politruker och tvetydiga formuleringar i de statliga medierna kom slutligen beskedet som alla väntat på.

I vargtimmen på tisdagsmorgonen, strax efter att de första exemplaren av regeringsorganet Granma hade lämnat tryckpressarna i Havanna, flög nyheten över världen: “Fidel Castro avgår.”

De magiska orden fanns i ett öppet brev publicerat i Granma:

“Jag meddelar härmed att jag inte har för avsikt att söka, och inte heller kommer att tacka ja – jag upprepar – att jag inte har för avsikt att söka, och inte heller kommer att tacka ja till posten som president och överbefälhavarare”, skrev Fidel Castro.

Beskedet kom i sista stund. Nu på söndag sammanträder den nyligen valda nationalförsamlingen på Kuba för att utse landets kommande regering och president. Fidel abonnerar sedan 1976 på presidentposten, men från och med på söndag kommer han av allt att döma att få en efterträdare.

Beskedet mottogs lugnt på gatorna i Havanna på tisdagen. Många Havannabor hade inte fått reda på nyheten, då de statliga medierna på Kuba spelade ned Castros besked trots att det var huvudnyhet i de flesta internationella medier.

I den splittrade och i vissa fall USA-finansierade inhemska oppositionen var reaktionerna desto starkare.

–  Nu krävs ändrade lagar för att få till stånd respekt för mänskliga rättigheter, fria och rättvisa val, och ett frigivande av de politiska fångarna! sade den underjordiske oppositionsledaren Oswaldo Paya när DN ringde och meddelade honom nyheten tidigt på tisdagsmorgonen.

Många oppositionella ser beskedet som en vattendelare som kanske öppnar för mer yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Men några stora manifestationer på gator och torg förefaller osannolika, då oppositionsgrupperna är små och motsättningarna dem emellan är många och stora. Risken för ett brutalt gensvar från säkerhetsstyrkorna är också överhängande om det blir gatuprotester.

Sveriges ambassadör på Kuba, Christer Elm, tror snarare att förändringarna kommer att komma uppifrån.

–  Regimen verkar övertygad om att den har tillräcklig kontroll för att ro det här i land. Raúl Castro kommer sannolikt att börja genomföra ekonomiska reformer, men det är oklart hur långt han är villig att gå, säger Christer Elm.

Mycket talar för att det blir Fidel Castros fem år yngre bror Raúl som axlar manteln som landets president. Han har varit ställföreträdande president sedan storebror Castro blev sjuk i juli 2006 och har en bakgrund som landets försvarsminister.

Raúl Castro har gjort sig känd för att vara en hårdför, men skicklig administratör. Militären har under hans ledning förvandlats till ett di-sciplinerat och väloljat krigsmaskineri, och de senaste åren har den även tagit över stora ekonomiska intressen.

Han sägs ha studerat den ekonomiska liberaliseringen av Kinas och Vietnams ekonomier noggrant, men ingen utanför den innersta cirkeln i kommunistpartiet vet om han har några planer på att tillämpa de recepten.

De senaste månaderna har dock löst tal om en “effektivisering” av jordbruket, slopat reseförbud för kubaner och en monetär reform blivit allt vanligare från regeringens sida.

Fidel Castro har under det senaste halvseklet, med god hjälp av statens propagandamaskin, förvandlat sig själv till själva reinkarnationen av revolutionen på Kuba.

Den idealiserade bilden av Fidel har dock falnat lite på sistone.

När jag nyligen var i Havanna förklarade många kubaner för mig att “Fidel är bara människa, alla ska vi dö nån gång”.

Tanken på att han inte skulle komma tillbaka till makten verkade inte skrämma någon, men däremot de politiska och ekonomiska förändringar som kan komma när han en gång dör.

Erik de la Reguera

DN 2008-02-19

BUENOS AIRES. Den underjordiske oppositionsledaren Oswaldo Paya säger till DN från Havanna att Fidel Castros avgång är en historisk händelse som bör leda till demokratireformer och mänskliga rättigheter på Kuba.

Klockan är fyra på morgonen lokal tid när DN framför nyheten om Fidel Castros avgång på telefon till Oswaldo Paya, den kanske främste oppositionsledaren på Kuba. Paya lyssnar uppmärksamt och säger:

– Det här är en historisk händelse som bör ge upphov till en ny epok på Kuba. Tronföljaren bör bli det kubanska folket, ingen annan, säger han.

Paya ledde det så kallade “Varela-projektet”, som samlade in tiotusentals namnunderskrifter med krav på demokrati och mänskliga rättigheter. Projektet fick ett abrupt slut när den politiska polisen grep och fängslade 75 dissidenter 2003.

Paya fängslades inte, men hans hus i Havannas utkanter övervakas dygnet runt av underrättelsetjänsten och han har ingen möjlighet att uttala sig i de statligt kontrollerade medierna.

– Nu krävs ändrade lagar för att få till stånd respekt för mänskliga rättigheter, fria och rättvisa val, och ett frigivande av de politiska fångarna, säger Paya.

Till skillnad från de mer militanta exil-kubanska organisationer i Miami, förespråkar Payas anhängare en gradvis övergång till demokrati på Kuba. De vänder sig mot USA:s handelsembargo och avvisar tanken på ett våldsamt maktövertagande.

De senaste veckorna har tecken kommit på att ledningen på Kuba funderar på att lätta på censuren och förföljelserna av oliktänkande.
Artister som Silvio Rodriguez, universitetsstudenter och personer med starka band till kommunistpartiet har framfört försiktig offentlig kritik mot det styrande skiktet, något som hade varit närmast otänkbart för bara något år sedan.

Fyra politiska fångar frigavs också i helgen, sedan Spanien erbjudit sig att ta emot dem som flyktingar.

Erik de la Reguera

DN 2008-02-19

Varför kommer beskedet just nu?

Fidel Castro har varit sjukskriven sedan i juli 2006, då han insjuknade i en magåkomma vars exakta diagnos än i dag är en kubansk statshemlighet. Han har sedan dess genomgått flera mer eller mindre lyckosamma operationer.

På senare tid förefaller hans hälsa ha förbättrats märkbart, åtminstone att döma av de framträdanden på bild och videoinspelningar som regeringen offentliggjort.

Trots det kommer alltså beskedet om avgången nu. Det beror främst på Kubas inneboende politiska cykel: landets parlament, nationalförsamlingen, ska mötas på söndag för att utse ny regering och president (den senare är ordförande – eller “president” – i regeringen) för de kommande åren och partiledningen verkar ha dragit slutsatsen att det var en lämplig tid för ett formellt maktskifte.

Vem tar över?

Den mest sannolike efterträdaren är Fidel Castros fem år yngre bror Raúl, som agerat ställföreträdande president sedan 2006. Bröderna slogs tillsammans i gerillan och har ömsesidig respekt för varandra, även om de inte alltid tyckt lika.

I bakgrunden finns dock flera andra kandidater till presidentposten: Carlos Lage, landets tillförordnade vicepresident, är favorit bland dem inom kommunistpartiet som tror att landet behöver mer av ekonomiska reformer.

Den mer traditionella fallangen, som Fidel själv tillhör, håller dock i många fall på den unge utrikesministern Felipe Pérez Roque.
En kompromisskandidat kan bli nationalförsamlingens talman Ricardo Alarcón.

Vad ska Fidel Castro göra nu?

Det är oklart, men inte mycket talar för att han kommer att dra sig tillbaka från det offentliga samtalet. De senaste månaderna har han skrivit en rad “reflektioner” i den regeringskontrollerade dagstidningen Granma och i sitt avskedsbrev skriver Fidel att han kommer att fortsätta med det. I dessa texter analyserar han sin omvärld, berättar om sina erfarenheter och erbjuder sina “råd” till den yngre generationen ledare – råd som kommer att bli svåra att tacka nej till, då Fidel kommer att fortsätta vara revolutionens moraliska ledare även efter det att han avgått som president.

BUENOS AIRES. Fyra kubanska politiska fångar kunde på måndagen pusta ut med sina familjer i Spanien efter att ha frigivits på Kuba i helgen. Frigivandet kom till stånd efter påtryckningar från Spaniens regering.

Dissidenterna Omar Pernet, José Gabriel Ramón Castillo, Pedro Álvarez y Alejandro González Raga var utmattade men lyckliga när de landade i Madrid.
De fyra tillhör den grupp med 75 oliktänkande som fängslades 2003 efter anklagelser om samröre med amerikansk underrättelsetjänst. Människorättsorganisationer har upprepade gånger kritiserat massgripandet och de därpå följande skenrättegångarna.
Helgens frigivning ses av diplomater som en gest av god vilja från Castrobrödernas regim inför det formella maktskifte som kan komma när nationalförsamlingen möts för att utse ny regering på söndag.
Den sjuklige Fidel Castro har vid flera tillfällen de senaste månaderna antytt att han inte kommer att ställa upp till omval på presidentposten. Det skulle i så fall öppna för ett maktövertagande av hans fem år yngre bror Raúl eller någon annan i den högsta partiledningen.

Erik de la Reguera

DN 2008-02-18

Varför finns det inte nåt vettigt översättarverktyg för svenska-till-engelska på nätet? Ta min senaste blogg till exempel, den blir så här i ett av de publika verktyg som utger sig för hålla “hög kvalitet”:

days is a gråmulen Feb. in Buenos Aires , which importance that sun is detects of mist and that heat really is bearable. Bakery in bottenvåningen had opened behind holiday , so self hazard down there in flip flops and am buying two medialunas ( creature söta croissanter ) and a aberrant on Dane danish pastry. Dangerous thing. Sheep cycle late. Should sets me and hack strawberry to frukostjogurten now , but self is tired and tough and land before datorn instead. Do mine usual double , collapse tens – fifteen major media in Latinamerika , am reading mejl from readers , colleague un a and other friend. Fix wide a item on BBC if that the American oljebolaget Exxon cravings that twelve milliard dollar of the royal venezuelanska oljebolagets money ska freeze. Am thinking that that tin be present , maybe a bit by an major thing. And late initiates self write this bloggen. yawn Now ska self hack strawberry.

“Now ska self hack strawberry”? “Sheep cykle late”.

Nej, nån idealist får ta och programmera ihop en bra översättarkod. Inte jag. Nån annan.

BUENOS AIRES. Hugo Chávez hotade på söndagen USA med “öppet ekonomiskt krig” och indragna oljeleveranser om inte den rättsprocess stoppas som ett av världens största oljebolag, amerikanska Exxon, inlett mot Venezuela. Mångmiljardbelopp står på spel och i slutändan riskerar hela Chávez socialistiska projekt att rämna.

När Exxons koncernledning i förra veckan förklarade att man fått grönt ljus från domstolar i Storbritannien, Nederländerna, USA och Nederländska Antillerna för att frysa omkring 78 miljarder kronor av det statliga venezuelanska oljebolaget PDVSA:s tillgångar, kom det som en obehaglig överraskning för president Hugo Chávez, vars politiska projekt “2000-talets socialism” är helt beroende av inkomsterna från oljan.

– Om dessa tillgångar verkligen blir frysta kommer det att skada oss. Men då kommer vi också att skada er. Inte en droppe olja kommer att skickas till USA! sade Chávez i sin TV-show Aló Presidente.

Världsmarknadspriset på olja steg snabbt till drygt 91 dollar på måndagen, som en följd av Chávez utspel.

Rättstvisten har sin bakgrund i nationaliseringen av en av världens största oljereserver, Orinico-bältet, som genomfördes av Venezuelas regering i maj förra året. Efter hårda förhandlingar gick oljebolagen Total, Chevron, BP och norska Statoil då med på att få ersättning för sina investeringskostnader i utbyte mot att statliga PDVSA fick 60 procents ägande i dotterbolagen.

Men de amerikanska oljejättarna Exxon och Conoco Phillips vägrade ge med sig. De vill att Venezuela ersätter dem för “potentiella vinster”, vilket i Exxons fall beräknas till 78 miljarder kronor – pengar som bolaget nu säger sig ha fått tillstånd att “frysa” i väntan på ett definitivt utslag (summan ska jämföras med de fem miljarder kronor, som staten erbjudit).

Juridiska experter anser att Exxons krav är i överkant, men bolaget har rykte om sig att ha tuffa förhandlare.

Samtidigt är situationen ovan för Hugo Chávez, som tidigare alltid lyckats nå uppgörelser med ägarna för de bolag som regeringen nationaliserat. Han är väl medveten om riskerna med att göra sig till ovän med stora amerikanska bolag; USA har under det senaste halvseklet inte tvekat att intervenera i Latinamerika för att skydda ekonomiska intressen.

De senaste veckorna har Bushadministrationen också höjt tonen mot Chávez regering. Landets drogtsar har pekat ut Venezuela som det land i Latinamerika som gör minst mot knarkmaffian och en nyligen publicerad underrättelserapport stämplar Chávez som det största hindret för USA:s politik i regionen.

Erik de la Reguera

Fakta: Ömsesidigt beroende

När Hugo Chávez hotar med att avbryta eller minska oljeleveranserna till USA vet han att det är ett effektivt vapen: cirka 13 procent av USA:s oljeimport kommer från Venezuela. Med en överhängande risk för recession är inte indragna oljeleveranser vad Bushadministrationen vill ha.

Samtidigt är dock Hugo Chávez än mer beroende av sin ärkefiende USA, eller “det nordamerikanska imperiet”, som han brukar kalla landet. Omkring 60 procent av den venezuelanska oljeexporten går till USA, vilket gör att ett stopp för leveranser skulle slå hårt mot Chávez kassakista.

Publicerad i DN:s pappersupplaga den 12/2 2008.