WIEN. I samma veva som årets österrikiska viner presenteras av vinodlarna här, dimper ett mejl ned i min inbox. Det är från Mexiko.
Mejlet handlar om Cesar Mateos, en mexikansk man som ”försvann” spårlöst samma dag som jag intervjuade honom i november förra året.
Jag har haft svårt att glömma honom sedan dess, inte minst eftersom jag våndats över mitt eget ansvar.
En del av er minns kanske Cesar, jag skrev i UNT om hur han fördes bort av okända beväpnade män och sedan inte gick att hitta. Då befann jag mig i staden Oaxaca i Mexiko, där en lärarstrejk slagits ned av guvernörens polis.
Cesar Mateos var en av tusentals aktivister som protesterade mot de förföljelser som drabbade lärarna. Och visst, han visste att han tog en risk. Men frågan är om han anade vilket ”straff” som väntade för hans politiska engagemang.
I mejlet vittnar hans mor om vad han utsattes för:
”De förde honom till ett mörkt rum och satte honom på vad som verkade vara en plasthink. De misshandlade honom brutalt medan de krävde svar på en rad frågor om lärarfacket och de sociala rörelser som stött lärarna. […] De ville att han skulle uppge personuppgifter om medlemmar i rörelsen.
När han vägrade göra det torterade de honom; de slog hårt med öppna handflator mot hans öron, sparkade honom i magen, på sidorna, i ryggen, på benen, och hotade att döda honom om han inte pratade. […] De fortsatte att slå honom på öronen tills trumhinnorna sprack och det rann blod ur dem. […] De gav honom elchocker i näsan och i munnen, skrek tillmälen och förolämpningar, tryckte en gevärsmynning i hans panna och tryckte av en tomhylsa, och sa att de skulle döda honom om han inte samarbetade.”
Tortyren fortsatte i timmar, bland annat kopplades elkablar till Cesars könsorgan. Allt medan männen i rummet tilltalade varandra med militära gradbeteckningar.
I dag sitter Cesar Mateos fängslad, misstänkt för kidnappning, väpnat rån och misshandel – just de brott han själv utsatts för. Hur kan detta få fortgå?
Svaret är att guvernörens parti, PRI, är en nödvändig samarbetspartner i landets kongress för Mexikos president Felipe Calderon. Det är en fråga om makt, helt enkelt. Men Calderons tal om mänskliga rättigheter ekar ödsligt i Cesars cell.
Erik Gustafsson
Den här krönikan publicerades den 29 april 2007 i UNT.
