Erik de la Reguera
Journalist och författare | Journalist and author | Periodista y escritor | Journaliste et écrivain

Monthly Archive: mars 2007

Jag fick ett mejl från Oaxaca

… med skrämmande uppgifter om vad som hände Cesar Mateos efter det att han ”försvann” den 24 november förra året. Jag träffade honom i staden Oaxaca i Mexiko samma dag som försvinnandet ägde rum och skrev en krönika i UNT om det.

Hans mor, Rosalba Benitez Diaz, vittnar om vad som hände den där kvällen då Cesar fördes bort. Det är svårt att inte gripas av djup förstämning och ilska när man läser hennes ord.

Guvernören Ulises Ruiz sitter fortfarande kvar vid makten. Hans underordnade likaså. Inte minst de män som torterade Cesar.

Här följer vittnesmålet översatt till svenska:


Namn: Cesar David Mateos Benitez
Yrke: utbildad jurist
Ålder: 31 år
Greps: den 24 november 2006
Organisation: Nioax (Nueva Izquierda de Oaxaca) och talesman för APPO (Asamblea Popular de los Pueblos de Oaxaca).

Cesar blev i praktiken kidnappad, eftersom han aldrig fick se någon arresteringsorder vid gripandet som ägde rum klockan 19.30 den 24 november 2006.

Han färdades i bil i närheten av korsningen av Periferica och Avenida Simbolos patrios i staden Oaxaca när en grå fyrhjulsdriven Ford svängde in framför dem och stängde vägen.

Tio civilklädda män med stora vapen omringade bilen, slog sönder fönstret på passagerarsidan i framsätet där Cesar satt, låste upp dörren och tvingade ned honom med våld; sen misshandlade de honom och utsatte honom för kränkande tillmälen, trädde en svart plastpåse över hans huvud, tryckte ned honom mot bilgolvet och slog honom och tvingade kvinnorna i bilen att hålla händerna bakom sina huvuden.

De släpade upp honom på den fyrhjulsdrivna bilens flak och tryckte ned honom mot golvet, och de klev på hans rygg. De körde honom till en plats som Cesar David inte vet var den ligger, eftersom han hade ögonen täckta under hela resan.

Där tog de honom sedan till ett mörkt rum och satte honom på vad som verkade vara en plasthink. De misshandlade honom brutalt medan de krävde svar på en rad frågor om lärarfacket och de sociala rörelser som stött lärarna.

Vid själva gripandet tog de ifrån honom två mobiltelefoner, en plånbok som innehöll kontanter och kreditkort, och en skinnjacka.

De ville att han skulle uppge personuppgifter om medlemmar i APPO. När han vägrade göra det torterade de honom; de slog hårt med öppna handflator mot hans öron, sparkade honom i magen, på sidorna, i ryggen, på benen, och hotade att döda honom om han inte pratade. Efter en stund tog de bort plastpåsen från hans huvud och satte eltejp över hans ögon i stället.

De fortsatte att slå honom på öronen tills trumhinnorna sprack och det rann blod ur dem. De sparkade honom över hela kroppen medan de skrek att han skulle berätta hur mycket han fick betalt för att delta i rörelsen, hur mycket partiet PRD och Gabino Cue och Flavio Sosa betalade honom.

När han vägrade erkänna dessa lögner fortsatte de att tortera honom; de gav honom elchocker i näsan och i munnen, skrek tillmälen och förolämpningar, tryckte en gevärsmynning i hans panna och tryckte av en tomhylsa, och sa att de skulle döda honom om han inte samarbetade.

Sen kastade de ned honom med ansiktet mot golvet och sparkade honom över hela kroppen igen. De band samman hans fötter och fortsatte att förhöra honom och sparka honom. Sen lade de fuktiga trasor på hans genitalier och fötter och gav honom elchocker.

När de hade gjort det lät de honom vara en stund. Men senare kom de tillbaka och började på nytt försöka tvinga fram ett erkännande. De gav honom elchocker, denna gång genom kablar kopplade till hans fötter.

Efter det hörde han vad som lät som ljudet av klackskor mot golvet och låga röster som samtalade. Han hörde inte vad de sa, men de beordrade honom att lyfta på huvudet – antagligen för att personen som kommit in i rummet ville se hur han såg ut.

Sen satte de en plastpåse utan andningshål på hans huvud; det kändes som om han skulle kvävas, öronen sprängde. Männen i rummet tilltalade varandra med militära gradbeteckningar.

De tvingade honom att uppge pin-koderna till bankkorten. När han hade gjort det slet de bort eltejpen från hans ögon och satte en svart huva av tyg på honom i stället. De släpade ut honom ur rummet och kastade upp honom på en fyrhjulsdriven bils flak. Han vet inte vart de tog honom sedan, men han minns att de verkade färdas på hårt trafikerade vägar en bra stund.

Men innan de hade lyft upp honom på flaket hade de sagt att han måste erkänna att han planerat att bränna ned åklagarämbetet och berätta vilka andra som varit med vid planeringen, och vilka som dödat den amerikanske journalisten. När han vägrade svara hade de fortsatt tortera honom.

De tog honom till Ocotlán, där han hörde en person som talade i telefon säga: ”Jag kan inte ta emot dem så här, det finns ju inga som helst papper eller dokument, nej, jag kan inte ta emot dem så här – dessutom har de misshandlats svårt.”

Strax därefter fördes Cesar David och en medfånge till en annan bil, och man sa till dem att de skulle tas till fängelset i Miahuatlán. Nu var det andra poliser som åkte med dem, och de sa att om de bara satt där i lugn och ro så skulle de inte behöva slå dem.

När de kom fram till Miahuatlán lämnades Cesar David och den andre mannen, som gripits samtidigt, över till fängelsepersonalen. De tog av dem handklovarna och förde dem till en cell.

Cesar David var försvunnen i drygt 15 timmar och under den tiden var vi av naturliga skäl väldigt oroliga. På de fängelser och häkten som vi besökte vägrade de konsekvent att ge oss information om var han befann sig.

Vid elvatiden på förmiddagen den 25 november lyckades vi slutligen finna honom i fängelset i Miahuatlán i delstaten Oaxaca. Han var allvarligt skadad; öronen var såriga, han hade blåmärken över hela kroppen och fötterna hade brännmärken på de ställen som elkablarna kopplats till.

Vid tvåtiden på eftermiddagen den 26 november 2006 förde de ut honom ur fängelset i Miahuatlán och satte honom i en helikopter som tillhörde den federala polisen PFP. När vi frågade fängelsepersonalen vart de tog honom, svarade de att det hade kommit order uppifrån om att de som gripits den 24 och 25 november skulle flyttas därifrån, men att de inte visste vart.

Fångarna försågs med ögonbindlar och tvingades småspringa ut till de två PFP-helikoptrarna som väntade på dem, trots att många av fångarna var svårt medtagna och hade söndertrasade och nedblodade kläder på sig. Flera av dem hade svårt att överhuvudtaget gå. Ingen informerade oss om vart de skulle tas och vi tvingades på nytt att leva i ovisshet och oro.

På TV, i radio och i tidningarna sades det att alla fångar hade förts till högsäkerhetsfängelset La Palma, men våra efterforskningar visade att det var falska uppgifter; Cesar David och de andra fördes aldrig dit.

Det var inte förrän den 29 november som jag, tack vare pastor Uvi och människorättsorganisationen Limedh, fick reda på att Cesar David befann sig på en fängelseanstalt i Tepic i delstaten Nayarit, dit han tagits ”eftersom det rörde sig om synnerligen farliga brottslingar” (som det uttrycktes i medierna).

Cesar David satt fängslad i Tepic i Nayarit från den 27 november till den 20 december 2006, och under den tiden hölls han isolerad i en cell i vilken ljuset var påslagen dygnet runt.

Han fick inte lämna cellen och inte tala med någon överhuvudtaget. Det enda han hade tillåtelse att säga var ”ja, señor” eller ”nej, señor” medan vakterna skrek förolämpningar och kränkande tillmälen till honom och de andra fångarna.

Vi, Cesar Davids föräldrar, befann oss i Tepic, Nayarit från den 30 november till den 20 december 2006. Under hela tiden fick jag, hans mor, bara träffa honom en enda gång och då enbart under 15 minuter. Mötet ägde rum den 31 november och då talade vi med varandra via en mikrofon och ett par hörsnäckor, men den dåliga ljudkvaliteten gjorde att det var svårt att kommunicera.

När vakterna förde honom till båset knuffade de honom framför sig och skrek; de tvingade honom att småspringa hela tiden, allt medan han höll ned huvudet och sträckte upp armarna i luften; de behandlade honom som ett djur.

Den 1 december fick även Cesars pappa träffa honom under 30 minuter. Men när Cesars syskon sedan ville träffa honom fick de inte tillstånd.

Klockan sex på morgonen den 20 december 2006 kördes Cesar och 97 andra politiska fångar iväg i flera av fängelsets vita bussar. Inte heller denna flytt informerades vi anhöriga om i förväg.

Några andra anhöriga berättade nyheten för oss – när de hade åkt för att besöka sin son hade de fått beskedet att han körts till Oaxaca tidigt på morgonen, tillsammans med 97 andra fångar.

Under hela den dagen förekom uppgifter i medierna om att Cesar David fortfarande befann sig i Tepic, Nayarit, tillsammans med tre av de andra från Oaxaca. På nytt kastades vi in i oro och ovisshet. Senare fick vi höra att han förts till ett fängelse i Tlacolula i Oaxaca, där hade han setts av personer vi känner.

Vi reste därför snabbt till Tlacolula, men när vi kom fram fanns han inte längre kvar där och personalen vägrade uppge vart han hade flyttats. Den 21 december 2006 åkte vi till fängelset i Cuicatlán i Oaxaca och där hittade vi slutligen honom.

För närvarande befinner sig Cesar i fängelset i San Juan Bautista Cuicatlán i delstaten Oaxaca. Han sitter ensam i sin cell och han får inte ta emot några telefonsamtal.

Sedan han anlände dit har han bara fått ringa tre telefonsamtal, samtliga under veckan före den stora demonstrationen den 3 februari 2007. Men efter det tog de ifrån honom rätten att använda telefon. Myndigheterna fortsätter med andra ord att våldföra sig på hans mänskliga rättigheter, trots att dessa är garantier i vår konstitution.

De brott som Cesar David står åtalad för är: kidnappning, väpnat rån och misshandel – just de brott som han själv utsatts för, och som de nu alltså vill få honom att framstå som skyldig till.

Cesar David är fullständigt oskyldig. Han är en politisk aktivist, och därför också en politisk fånge, på samma sätt som de andra som fängslats för att ha deltagit i den sociala rörelsen APPO:s protester, denna rörelse som skapades till stöd för de strejkande lärarna i Oaxaca.

Natten till den 26 november 2006, efter att Cesar förts tillbaka till Oaxaca, brändes ett kontor ned som ägdes av den organisation som han tillhörde.

Den rättsliga processen går mycket långsamt. Cesars advokater möter hela tiden nya hinder, de konfronterar en mardrömsbyråkrati, tvingas vänta i dagar på trivialiteter, nekas tillgång till dokument som de behöver och får reda på saker i sista stund.

På det viset hindras rättvisan från att ha sin gång. Ibland ges de inte några datum alls för häktningsförhandlingar, ibland får de datum, men sedan ändras de i sista stund, eller så ändras platsen för förhandlingarna. Sammantaget: brotten mot Cesars mänskliga rättigheter fortsätter.

Dessutom har han och hans organisation utsatts för grovt förtal i olika massmedier. Syftet med det är att skrämma samhällsmedborgarna till att ta avstånd från APPO och dess medlemmar.

Februari 2007
Rosalba Benitez Diaz
Mamma till Cesar David Mateos Benitez


Vad tycker ni att man bör göra? Hur svarar man på ett sådant mejl?

Nära Stjärna

Stjärna nära
Vårregn
Kaffe och en
Apfelstrudel

Taffliga frågor
På tyska
Och en oväntad
Frånvaro av kor

Ständig nyhetstorka
I regnet
När inte Natascha
Fyller år

Stjärna nära
Hon lyser
Och allt det andra
Förlorar i betydelse

Stjärnornas krig över karnevalen

WIEN. Österrikarna har i dagarna firat sin variant av den katolska karnevalen: wienervalsen har genljudit på balerna, de vita vinerna har flödat och diverse märkliga utstyrslar synts på Wiens gator och torg.

Men ovanför allt detta, uppe i atmosfären, har samtidigt ett politiskt och militärt schackspel pågått som hotar kasta in Europa i ett nytt kallt krig.

Många ögonbryn höjdes i början av veckan när den ryske generalen Nikolaj Solovtsov varnade för att ryska medeldistansrobotar kan komma att riktas mot Centraleuropa på nytt. Den tid då kärnvapenhotet hängde över européerna föreföll plötsligt ha återvänt.

– Nya vapensystem som slår ut robotförsvar kan snabbt tas fram, sa Solovtsov hotfullt.

I Österrike bidrog landets tidningar till den smått surrealistiska känslan av att ett nytt kallt krig inletts – och det mitt i karnevalen – genom att publicera kartor i blått och rött, med små symboler för olika slags trupper som visade ”Östs” respektive ”Västs” militära styrkor. Allt medan toppdiplomater desperat försökte gjuta olja på vågorna.

Bakgrunden till denna något oväntade utveckling är Bushadministrationens beslut att återuppta arbetet med att bygga upp ett nytt robotförsvar för att stoppa angripande länders kärnvapenrobotar. USA vill bygga baser för detta robotförsvar i Tjeckien och Polen, vilket irriterat ryssarna.

Robotförsvarssystemet har kallats ”Stjärnornas krig” och varit under utveckling sedan 1980-talet. Arbetet stoppades på 90-talet eftersom man fruktade att det skulle sätta igång en ny kapprustning, men 2002 gav George W Bush order om att återuppta det. Sedan dess har två robotförsvarsbaser byggts; en i Alaska och en i Kalifornien.

Det är osäkert hur träffsäkert systemet är, men blotta misstanken om att en attack kan misslyckas ska avskräcka en angripare. Den amerikanska regeringen hävdar att det i första hand ska skydda mot angrepp från mindre stater i Mellanöstern och Asien (läs Iran och Nordkorea).

Men trots det har Rysslands regering alltså reagerat aggressivt, främst på grund av att den inte vill att USA ska känna sig allt för osårbart.

Och med ens är den klarblå vårhimlen över Wien inte längre lika oskyldig som den varit de senaste femton åren.

Erik Gustafsson

Den här krönikan publicerades den 4 mars 2007 i UNT.

Kulturdebatten om Kuba – Wiehe tar ton

Mikael Wiehe förklarar i dag i en artikel i DN Kultur varför han fortsätter att ge sitt stöd till Castro-regimen i Kuba. Det mynnar ut i ett intressant inlägg som visar på den auktoritära vänsterns ständiga kluvenhet i Kubafrågan – å ena sidan stöd för mänskliga rättigheter, social rättvisa och demokrati (”vi är principfasta, vi står för det goda…”), å andra sidan oförminskat stöd för dem som tar kampen mot fienden USA – oavsett hur de gör det (…men ändamålet helgar medlen”).

Bakgrunden till den senaste debatten är att Wiehe fått utstå hård kritik för att han ska spela på en stödgala för Kuba. Hans debattartikel är därför något defensiv, men det gör också att han använder sig av en ovanligt resonerande ton.

Det är uppfriskande. Och det vore därför tragiskt om han avfärdas som ”en idiot” eller ”hopplös revolutionsromantiker” som en del i bloggosfären vill kalla honom. Det var länge sen det fördes en nyanserad och saklig debatt om Kuba i Sverige.

Därmed inte sagt att jag håller med Wiehe. Långtifrån.

Artikeln illustrerar tydligt den dubbelmoral som nämndes ovan. Wiehe jämför människorättsbrotten i Kuba med USA:s stöd till brutala militärdiktaturer. Han skriver: ”Det finns, som bekant, grader också i helvetet.”

Är inte frågan snarare om vi vill leva i helvetet överhuvudtaget?

Kalla mig en drömmare, men jag tror att det går att bygga en bättre värld utan att fängsla oliktänkande eller censurera deras åsikter. Jag tror till och med att det är en förutsättning för en bättre värld.

Nåja, förhoppningsvis kan Wiehes artikel leda till att fler (såväl inom vänstern som högern) börjar ifrågasätta de gamla ”sanningar” som respektive läger klamrat sig fast vid i snart femtio år – och det trots att få av debattörerna överhuvudtaget satt sin fot på Kuba.

Bifogar här några länkar till de artiklar jag skrev under mitt besök på Kuba nyligen. Hoppas att de kan bidra till debatten.

Kubaner finner vägar runt internetcensur
Vardagen kommer före Castros hälsa
Trakasserierna ökar på Kuba

Ni som hellre läser om hur högerkrafter gör världen till ett farligare ställe, ni kan läsa den här krönikan i UNT i stället. Men jag vill ju helst att ni ställer samma krav på alla, oavsett politisk färg.