Yearly Archive: 2006

Tillbaka i San Cristobal de Las Casas. Tillbaka i Chiapas. Det känns kusligt bekant, samtidigt som mycket har förändrats på de fem år som gått sedan jag var här sist. Hotellen har bytt namn, en massa nya barer och restauranger har poppat upp och fasaderna är putsade på sant coleto-vis.

Men det känns bra att vara här. Och kyligt. San Cristobal är som gjord att bli förkyld i.

Snabb recap: I går kväll gick jag på välgörenhetskonsert i Salon Los Angeles i Mexico City. Mycket folk, över tusen personer. Kvällens värdinna, skådespelerskan Ofelia Medina var lika indignerad som alla andra över vidrigheterna i Atenco.

Jag har lite svårt för jargongen, som lätt blir så där ”american liberal”, ni vet, ”tycka synd om”, men de fick in mycket pengar till läkarvård och borgen för de kvinnor som utsatts för övergrepp, så då kan det väl välgörenhetstugget gå an. Dessutom fick jag ett par bra kontakter där.

Massor av kvinnliga artister ställde upp gratis och överlag var det bra uppträdanden. Och så var Marcos där, så klart.

Jag kom hem efter klockan ett och gratulerade mig själv till att våga åka tunnelbana så sent – men följ nu inte mitt exempel om ni ska hit, ok?

I morse köpte jag flygbiljett till Tuxtla Gutierrez. Jag kände hur pirret i magen började på nytt och sen, svisch, upp och iväg och oj, där är en vulkan och den heter Popocatepetl och hey, schyssta moln runt den!

Landade i Tuxtla på eftermiddagen, tog en taxi till stället där mikrobussarna till San Cristobal går och var inställd på minst två timmars snirklande väg upp genom bergen. Men inte. Den nya motorvägen mellan Tuxtla och San Cristobal invigdes nämligen nyligen och visade sig vara betydligt snabbare än den gamla vägen, som visserligen är mer romantisk men också kraftigt åksjukeframkallande.

Enda orosmolnet är att vägbygget inleddes under PRI-guvernören Albores Guillén, denne mindre sympatiske man som i år kandiderar till guvernör på nytt. Att bygget blev klart i år kan gynna honom, sägs det.

Ni som var här i slutet på 90-talet minns säkert att det var Albores Guillén som låg bakom det mesta av den brutala repression som byarna i regionen råkade ut för. Under de åren visade hans delstatspoliser ungefär lika stor respekt för mänskliga rättigheter som de poliser som tvingade kvinnliga fångar till oralsex i Atenco för ett par veckor sedan.

Nej, nu ska jag äta nåt. Vet bara inte var. Alli veremos.

Det är söndag. De flesta mexikaner tar det lugnt, äter middag med sin familj eller softar i en park. Låt oss säga så här – att hänga i parken på söndagar är helt rätt om du bor i den här stan.

Grönområdena är till bredden fyllda med folk. Man spatserar runt i lugn och ro, sitter vid en fontän, köper sockervadd och avnjuter gratisunderhållningen som clowner, mindre orkestrar och en och annan fotoutställning bjuder på. Just nu visas vackra bilder från hela världen i Alameda Central.

Temat för utställningen: vatten. Det är det ont om här. Vatten alltså.

Särskilt i vissa av stadens fattigare förorter, där vattenförsörjningen under de senaste åren förvandlats till ett av de största sociala problemen. Det uppskattas att cirka 40 procent av vattnet som rinner i Mexico Citys föråldrade rörsystem försvinner i läckor av olika slag, samtidigt som många av dem som bor i ”bättre” områden använder vatten på ett sätt som kan förefalla slösaktigt.

Åtminstone förefaller det nog så för de som bor i förorten Iztapalapa. Där får många familjer nöja sig med att bara ha vatten i kranarna under ett par timmar tidigt på morgonen. Och då gäller det att bunkra upp i dunkar och petflaskor. Annars blir man utan.

[Erik går och fyller på sitt glas med vatten]

I går var det fest, dans och reaggaekonsert. R skulle på födelsedagsfest och tyckte att vi skulle fira min artikel i måndagens DN. Och jag var inte nödbedd. Det var kul!

[Erik går och fyller på sitt glas med vatten]

Ska försöka jobba nu. Men först och apropå ingenting: det verkar som om Pachuca är på väg mot seger i mexikanska mästerskapen i fotboll. Om nu någon är intresserad av det…

[Erik går och fyller på sitt glas med vatten]

”Goooooooooooooooooooooooooooooool! Etó Etó Etó Etó Etó Etó Etó Etó Etó!” skrek Televisakommentatorn. Det finns få saker som kan få en att småle så mycket som latinamerikanska fotbollskommentatorer.

Visste ni förresten att den stora grejen med Champions League-finalen i går var att Barcelonas backstjärna Rafael Márquez blev den förste mexikanen genom tiderna att vinna den åtråvärda bucklan? Inte det? Vad skriver era tidningar om egentligen?

Annars fortsätter presidentkandidaterna att smutskasta varandra i den ena ärekränkande tv-reklamen efter den andra. López Obrador framställs som ”en fara för landet” av högerpartiet PAN. Med hjälp av riktigt elaka klipp ges bilden av att den socialdemokratiske kandidaten är en våldsam psykopat. Fascinerande.

Nu ska jag jobba. Ensam hemma, lugn och ro, en vanlig arbetsdag, äntligen.

– … för vem vet, sen kanske polisen kommer och griper oss också om de ser oss på tv.

Rädslan lyser i ansiktet på kvinnorna. San Salvador Atenco är präglat av det som hände här den 3-4 maj.

En konflikt mellan några blomförsäljare och delstatspolisen eskalerade den 3 maj till regelrätta kravaller i staden Texcoco, inte långt från Atenco. I samband med det greps bland andra Ignacio del Valle, ledaren för organisationen Frente de Pueblos en Defensa de la Tierra (FPDP), som gett sitt stöd till zapatisternas pågående politiska initiativ, den ”andra kampanjen”.

Gripandet av del Valle fick hans anhängare i Atenco att i protest blockera huvudvägen som leder in till Mexico City. Polis sattes in och kravaller utbröt, med minst ett femtiotal skadade, däribland många poliser. De upproriska slogs med machetes och kastade brandbomber mot ordningsmakten. En 14-årig pojke dödades av ett pistolskott.

När skymningen föll var samhället fortfarande i rebellernas händer och flera poliser hölls som gisslan.

I gryningen dagen efter, den 4 maj, omringade flera tusen tungt beväpnade poliser samhället. De cirka 15000-20000 människorna som bor i Atenco gömde sig i sina hus. Tårgas sköts in längs huvudgatorna för att skingra det fåtal ungdomar som försökte hindra polisen.

När samhället var ”intaget” vid tiotiden på morgonen började kravallpoliserna gå från hus till hus och söka efter misstänkta personer och eventuella vapen. PRI-sympatisörer pekade ut hus som tillhörde misstänkta ledare för FPDT. Utan husrannsakan bröt sig polisen in i minst ett tjugotal hus, vandaliserade inredningar, stal värdesaker och pengar, misshandlade män och kvinnor och grep människor godtyckligt.

– Hörde du om den där 18-årige killen, Manuel? säger en gammal man på en cykel som stannar till bredvid mig.

Han vill inte säga sitt namn, men liksom många andra i Atenco verkar han ha ett stort behov av att berätta.

– Jag såg när Manuel råkade skratta till för att en hund hade fått en polis på fall. Då slog de ned honom för att han ”hånade” dem, så sa de, och sen släpade de iväg honom också. Det är inte rättvist. Så får det inte gå till…

Under mina timmar i Atenco hör jag många berättelser. Alla vittnar om det totalt urskillningslösa våldet som polisen utövade. Äldre, handikappade och minderåriga… alla misshandlades. Många av dem greps.

Men allt talar man inte öppet om. Det värsta kryper fram, det värsta vill man helst inte tala om. Det skamliga som hände när de cirka 200 gripna skulle fraktas till fängelser i Mexico City.

De sexuella trakasserierna. Förnedringen. Våldtäkterna. Hittills har sju våldtäkter anmälts. Men av naturliga skäl är många av offren rädda för att gå till polisen. Även de fem utländska studenter som greps utsattes för liknande behandling.

– Förr brukade det vara mycket fester här. Nu vågar vi knappt gå ut. Jag kan inte sova och har inte vågat se till mina djur på flera dagar, säger en äldre dam till mig.

Plötsligt går ett rykte om att poliser finns i kvarteret där vi är. Man skyndar på stegen, går åt ett annat håll.

Det är nu 24 timmar sedan jag lämnade Atenco, men jag har fortfarande svårt att bli kvitt blickarna.

Bor hos R nu. Det känns bra. Att bo på hotell är så sterilt, så opersonligt. Om man inte gör som John Ross, det vill säga – inreder sitt hotellrum som man vill ha det och sedan bor där i 18 år.

I morse intervjuade jag i alla fall denne garvade gamle journalist, som genom sin bok The War Against Oblivion blivit något av en auktoritet på zapatisterna och konflikten i Chiapas, åtminstone i sitt hemland USA. För Ross´ fans kan jag avslöja att han just lagt sista handen vid manuset till en uppföljare som behandlar perioden 2001-2006.

Jag mår bra. Manniskorna i San Salvador Atenco mår inte bra.

Lovar att skriva mer inom kort.