Erik de la Reguera
Journalist och författare | Journalist and author | Periodista y escritor | Journaliste et écrivain

Monthly Archive: november 2006

Motsägelsernas man

Måndag. Jag står mitt i folkhavet på det stora zocalotorget i Mexico City och ser socialdemokraten Andres Manuel Lopez Obrador svära presidenteden i snålblåsten. Vintern har kommit till Mexico City, men nordanvinden har inte avskräckt de hundratusentals som trängs på det stora torget.

Bredvid mig står Maria Isabel Camacho och hennes son Daniel. De har rest in till centrum från förorten Nezahualcoyoth för att visa sitt stöd för Obrador.

– Han är de fattigas president. Därför stödjer vi honom, säger Maria Isabel och ger sin son en värmande kram.

Maria Isabel är hemmafru och hennes man arbetar i en textilfabrik. De tillhör med andra ord López Obradors kärnväljare, den stora grupp som i Sverige ibland klumpas ihop som ”LO-kollektivet”.

”Jag lovar och svär att försvara republiken…” ekar López Obradors röst över Zocalon.

Det hela känns lite konstigt. Åtminstone för någon som just anlänt från ett kallt land i norra Europa. Trots allt så vann ju inte López Obrador valet i juli. Eller hur? ”Nja”, säger hans anhängare, ”valet stals av den kristna högern”.

Den karismatiske Andres Manuel Lopez Obrador är en politiker som är svår att förstå sig på, ofta full av motsägelser. Å ena sidan förkastar han valresultatet, hävdar att han bestulits på segern och att samtliga demokratiska institutioner (inklusive valmyndigheten och valtribunalen) är genomruttna.

Å andra sidan vill han fortsätta arbeta inom dessa institutioner.

Han säger att han är landets ”legitime president” och att hans skuggkabinett nu ska lägga fram lagförslag baserade på hans, minst sagt, luddiga valplattform, som innehåller en ekonomisk politik baserad på basal keynesiansk teori: ”höj inkomsterna för dem som tjänar minst så ökar efterfrågan och tillväxten tar fart”.

Det låter ju bra. Men när man ställer frågan hur han ska höja de fattigas disponibla inkomster får man nästan alltid luddiga eller klassiskt populistiska svar (”mer statliga subventioner på el, vatten, livsmedel” etc). Och naturligtvis ska det ske utan att höja några skatter eller avgifter. Pengarna finns liksom bara där. Señor Obrador är kompis med alla.

Hans ”ministrar” säger att idén om ett skuggkabinett fått inspiration från Norge. Inget fel med det.

Men till skillnad från den norska oppositionen hävdar ”El Peje”, som han kallas i folkmun, att han tagits ifrån segern genom valfusk. Det är en rätt allvarligt anklagelse.

Han har dock svårt att konkretisera i exakt vad valfusket bestod. Den mest konkreta oegentligheten var att sittande presidenten Fox flera gånger under valrörelsen gav sitt stöd till segrande högermannen Felipe Calderon, något som är förbjudet enligt mexikansk lag. Valtribunalen noterade också detta i sitt domslut, men menade att det inte var tillräckligt för att underkänna valet.

När Lopez Obrador, som har stort stöd bland arbetare och låginkomsttagare, dömer ut instutionerna är risken stor att folk helt tappar förtroendet för demokratin, och det i ett land där politikerföraktet – ofta med rätta – redan nått extrema nivåer.

Problemet är bara att hans uttalanden förvärrar den konflikt som nu hotar att slita Mexiko i tu. Och det finns andra krafter som väntar i bakgrunden. Inte minst bruna sådana.

Så vad ska man tro om Lopez Obrador, denne karismatiske politiker med de stora orden och gesterna? Tja, man får väl vänta och se, han har varit uträknad förr.

Det är dock inte oväsentligt att Lopez Obrador representerar den del av vänsterpartiet PRD som ändå har en folkrörelseförankring. Den andra strömningen leds av Jesus Ortega, som när han var senator 2001 gjorde upp med PRI och PAN om att inte rösta igenom San Andres-avtalen och därmed skapade det dödläge i fredsförhandlingarna med zapatisterna som fortfarande råder. Han vill helst bli av med de mer radikala delarna av partiet och förvandla PRD till ett mittenparti dominerat av karriärpolitiker och tjänstemän. Men så länge López Obrador har vind i seglen lär han inte få gehör för de tankegångarna.

Nog om partipolitik. Nu blir det Oaxaca.

Puerto Escondido

Okej, jag erkänner. Jag åkte till stranden och tog det lugnt i ett par dagar i stället för kasta mig in i världspolitiken direkt. Det kändes helt enkelt rätt. Jag menar, varför inte passa på när man har en surfare med sig?

Sol. Strand. Eremitkräftor som rasslar ned mot vattnet. Fruktdrink i handen. Surfare som rider på vågorna. Reggaeton framåt kvällningen.

Helt okej start på resan, faktiskt.

Nu fortsätter den.

Jetlag-dimman klarnar

Efter två lugna dagar i Mexico City har jetlaggen i stort sett gett med sig och krafterna börjar återvända. Onsdagen är en vacker dag, solen skiner, byggnadsarbetare borrar och slår, lastbilar vrålar och tutar, rancheros skvalar på radion…

Jag har ägnat de här första dagarna till att återhämta mig efter avskedsfesten (tur att någon vänlig själ smugit ned en burk mineralvatten i min ryggsäck), spatsera runt i Coyacán, lyssna på bra jazz och försöka få ett grepp om allt som händer i landet just nu.

Politiskt sett är det en dramatisk period, med Felipe Calderons tillträde som ny president den 1 december som möjligt klimax. Vänsterpartiet PRD, vars presidentkandidat López Obrador förlorade valet i juli, har hotat med att blockera hela ceremonin i protest mot vad de uppfattar som ”en illegitim presidents” tillträde. López Obradors anhängare anser fortfarande att Calderon fuskat sig till segern.

Men kraften i protesterna börjar avta och López Obradors popularitet har enligt opinionsundersökningar minskat med runt 10 procentenheter sedan valdagen. Flera tunga namn inom PRD har också tagit avstånd från López Obradors radikalism, bland andra veteranen Cuauthémoc Cardenas.

Samtidigt omgrupperar det gamla maktpartiet PRI efter den förödmjukande tredjeplatsen i presidentvalet.

De senaste veckornas oroligheter i Oaxaca utgör en viktig del av detta större politiska spel, inte minst eftersom den sittande presidenten Fox lovat sin efterträdare och tillika partikamrat Calderon att konflikten ska vara löst den 1 december.

Men konflikten i den sydliga delstaten Oaxaca mellan den sittande PRI-guvernören och de olika vänstergrupper som kräver hans avgång har också en egen logik, som kan få mer långtgående följder än vad den politiska eliten tycks tro.

Samtidigt kommer rapporter från Chiapas om att en PRI-trogen paramilitär grupp angripit civila zapatistanhängare i naturreservatet Montes Azules, långt in i Lacandondjungeln. Obekräftade uppgifter talar om minst tio dödsoffer, varav de flesta är civila kvinnor och barn från byn Nuevo Velasco Suarez.

Människorättsorganisationen Fray Bartolomé de Las Casas har skickat en grupp medarbetare till området för att försöka få uppgifterna bekräftade och skaffa mer information. Tidningen La Jornadas utsände har just lämnat denna rapport.

Zapatisternas politiska ledning är ute på turné i landet för att samla stöd till sitt politiska initiativ ”Den andra kampanjen”. De har i skrivande stund inte kommenterat händelserna i Montes Azules, men tidigare har zapatisterna varnat för att de kommer att svara med ”full styrka” om deras anhängare angrips på det sätt som nu förefaller ha skett. Å andra sidan har Subcomandante Marcos, Tacho, David och de andra comandanterna knappast något intresse av ytterligare sammandrabbningar i nuläget.

Om allt klaffar reser jag till Oaxaca inom ett par dagar och blir kvar där över helgen. Hör gärna av er med tips om bra personer att prata med i eller utanför stan.

Mexico City

Vi ses igen. Och den här gången är hon blyg.
Men under en svart slöja av moln skymtar det oändliga ljuset.
Jag sänks ned, försvinner, slukas av henne. Förlorar kontrollen.
Och resan har börjat.

Alla älskar att hata Ortega

¿Qué es lo que se pierde al cruzar una frontera? Cada momento parece partido en dos, melancolía por lo que queda atrás y por otro lado, todo el entusiasmo por entrar en tierras nuevas

What do we leave behind when we cross each frontier? Each moment seems split in two; melancholy for what was left behind and the excitement of entering a new land

Ernesto Che Guevara


Det är många som räknar just nu.

Undertecknad har nedräkning till passkontrollen på söndag.

Demokraterna i USA räknar röster i eufori.

Och stora delar av den politiskt korrekta vänstern räknar ut sandinisternas Daniel Ortega innan han ens hunnit tillträda posten som Nicaraguas nya president.

Låt oss för enkelhetens skull utgå från att de två förstnämnda räknar rätt – och i stället fokusera på Nicaragua.

Liksom sin uppbackare, den venezolanske presidenten Hugo Chavez, är den gamle comandanten Daniel Ortega numera en utpräglad realpolitiker. Cyniker, skulle kanske någon säga. Men nej, han är inte dum.

Ortega visste på förhand att sandinisterna i FSLN skulle få svårt att nå en majoritet i kongressen. Han visste också att han skulle stå relativt maktlös utan kongressens stöd, eftersom han själv varit med om att driva igenom de konstitutionella ändringar som begränsar exekutivmakten.

Därav de allt intensivare flörtarna med kyrkan, de misstänkta hemliga uppgörelserna med korruptionsdömde ex-presidenten Alemans parti, det vidriga totalförbjudet av abort och valet av en före detta Contra-ledare som vicepresident.

Efter söndagens val visar det sig att denna kalkyl varit riktig – ur ett maktperspektiv. Sandinisterna ser inte ut att komma i närheten av egen majoritet i kongressen, inte ens med stöd av vänsterkritikerna i Movimiento de Renovacion Sandinista.

Så vad återstår? Samarbete med högern.

Grunden är redan lagd.

Men det är ändå för tidigt att stämpla Ortega som ännu en i raden av korrupta presidenter i detta Latinamerikas näst fattigaste land. Med Chavez ekonomiska stöd, en eller annan folkomröstning om större makt för presidenten och viss omfördelning av samhällsresurser till de fattiga kan Ortega få betydelse för den centralamerikanska vänstern. På gott eller ont.

Låt oss därför vänta och se om han nöjer sig med att sippa på en Cuba Libre i regeringspalatset eller om han faktiskt ger sig på att försöka bli den mini-Chavez som Bush-administrationen fruktar och många av sandinisternas gräsrötter hoppas på.

Sista natten

The only people for me are the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones who never yawn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn, like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars and in the middle you see the blue centerlight pop and everybody goes “Awww!

Jack Kerouac, On the road


Här skulle jag kunna skriva om det cyniska maktspelet bakom våldet i Oaxaca. Eller om valet i Nicaragua. Eller om mina två ryggsäckar som rymmer hela mitt liv.

Men jag är inte framme där än.

I morgon går tåget söderut.
Och om en vecka dras landningshjulen in.

På andra sidan Atlanten väntar bokstäverna på mig.
Och på er.