BEIRUT. När man vandrar längs Beiruts nedsläckta gator efter mörkrets inbrott är det svårt att tänka sig att det här för bara några veckor sedan ansågs vara Mellanösterns partystad nummer ett.
Då flockades oljeförmögna playboys från gulfstaterna tillsammans med europeiska ungdomar och libanesisk övre medelklass på de många barerna och restaurangerna i det nybyggda centrumet och i kvarteren i östra Beirut.
Nu är elektriciteten ransonerad, restaurangerna och nattklubbarna igenbommade och de flesta av barerna stängda. Den nybyggda stadskärnan, själva symbolen för det nya Beirut som rest sig ur ruinerna och börjat återta sitt renommé som Österns Paris, ligger öde.
Inte en enda av de många uteserveringarna är öppen. De enda människor som syns till är några soldater som står och röker vid en postering utanför den öde parlamentsbyggnaden.
Även den kända nattklubbsgatan Monot ligger öde. Neddragna ståljalusier och igenbommade dörrar möter besökaren.
Bara en handfull små barer på Rue Gouraud i östra Beirut håller öppet. Dit dras en del boende i de omgivande kristna kvarteren som vill skringra tankarna på kriget för en stund.
- Jag blir tokig av att bara sitta hemma. Sedan några dagar har jag ingen elektricitet i mitt hus, så därför går jag hit, säger Gina som är inredningsarkitekt men numera har svårt att hitta jobb.
- Varför ska folk inreda sina hus när de ändå bara packar och funderar på att lämna landet, frågar hon sig retoriskt.
Då blir allt plötsligt tyst och mörkt. Någon bakom oss börjar ironiskt sjunga "Happy birthday to you".
- Har ni glömt att vi befinner oss i en krigszon, ropar bartendern medan han startar om elgeneratorn.
Om någon mot förmodan hade glömt det, så blir de bryskt påminda senare under natten. Vid tvåtiden kommer den första av flera explosioner. De israeliska bombplanen väcker oss med sin dödliga last.
Knallarna följs av en kuslig tystnad. Inget flyglarm, inga sirener, inga rop eller skrik. Bara en orolig hund som skäller.
Erik Gustafsson
Publicerat i DN den 25/7 2006.
