DAMASKUS. FN:s flyktingkommissariat UNHCR uppskattar att omkring 20.000 libaneser korsar gränsen till grannlandet Syrien varje dag. Många av dem söker skydd i moskéer, kyrkor och skolor som ställts till deras förfogande.
Väl i säkerhet berättar de fasansfulla historier om hur de flytt undan de israeliska bombkrevaderna.
- På den andra dagen av strider bombade de hela vårt bostadskvarter i södra Beirut till grus. Vi var inte hemma då, men två av mina bröder saknas fortfarande, berättar Ali Enhag Hussein.
Han står utanför det kloster i Seidnaya, tre mil norr om Damaskus, där hans familj fått en fristad efter en vecka på flykt. Det samlas ett tiotal familjer runt honom för att lyssna. Om natten sover de alla på enkla madrasser i klostrets seminariesalar.
- Vi tog det lilla vi hade kvar och åkte i väg mot Bekaadalen i öster. Men vägen dit hade bombats av israelerna, så vid fyra fem ställen fick vi kliva ur och gå runt kratrar, bara för att försöka hitta en ny taxi på andra sidan, berättar han.
Som så många andra libaneser trodde Ali Enhag Hussein att Bekaadalen - en bördig högplatå i östra Libanon - skulle vara en bra plats att söka skydd på. Under inbördeskriget på 1980-talet var strider där sällsynta. Men tiderna har förändrats. Eftersom stora delar av den fattiga shiamuslimska befolkningen i Bekaadalen stödjer Hizbollah, gör israeliskt stridsflyg nu ständiga räder mot misstänkta gerillafästen i området.
- Efter ett par dagar attackerades den skola som vi fått sova i och då bestämde vi oss för att försöka ta oss över gränsen. Och nu är vi här - Gud vare lov!
Bredvid honom står en man som normalt sett lovordar en annan Gud. Den grekisk-ortodoxa patriarken Gregorios III är på besök i klostret. Unga volontärer svärmar kring honom för att visa hur mat och andra förnödenheter delas ut.
- För oss är de som kommer hit inte flyktingar. De är våra bröder och systrar, oavsett religion, säger Gregorios III.
Sedan lyssnar han uppmärksamt medan Ali Enhag Hussein berättar sin historia ännu en gång. Just när Ali är klar ringer telefonen. Och det är ett samtal från Sverige.
Det visar sig att Ali Enhag Hussein, liksom många libaneser, har släktingar i Sverige. Hans far, mor och syster bor i Göteborg sedan 1990 och nu är det systern Ferial som ringer för att höra hur de mår.
Via den raspiga telefonlinan hör man att hon är orolig.
- Det är tillräckligt svårt att familjen är splittrad mellan Sverige och Libanon. Nu splittras den upp i tre länder, säger hon.
Flyktingarna från Libanon samlas upp på en mängd olika platser runt om i Syrien. Kyrkor, moskéer och skolor har öppnat sina dörrar för att ta emot de tusentals flyktingar som strömmar över gränsen, men många bor också hos vänner och familjemedlemmar. Ingen vet exakt hur många libaneser som tagit sig till Syrien de senaste veckorna, men en företrädare för FN:s flyktingkommissariat UNHCR säger till nyhetsbyrån AFP att 20 000 korsar gränsen varje dag.
I Damaskus är många av hotellen fullbokade och de som inte har råd med hotell får sovplats på universitetsområdet, där två stora byggnader upplåtits till flyktingarna. Frivilliga studenter bär in säckar med bröd och dunkar med vatten i husen.
- Jag är verkligen rörd av allt stöd vi får av vanliga syrier, säger Hassan Chara Feddine, en elektriker från Beirut som jag möter i en av salarna.
Samtidigt är det uppenbart att de människor som tvingats fly från sina hem är tacksamma rekryter för radikala krafter.
I en av samlingssalarna på universitetet sitter libanesiska män och kvinnor och lyssnar på en kvinna som hyllar Hizbollahs kamp. Det manas till demonstration. Hassan Chara Feddine tänker gå med i den.
- Jag har aldrig demonstrerat förr. Men nu är det dags. När man har förlorat så mycket som jag har vill man säga ifrån, ja, kanske till och med göra mer radikala saker, säger han.
Erik Gustafsson
DN 2006-07-21
