Indraget bistånd oroar fattiga bönder

MANAGUA. På 1980-talet engagerade sig tusentals svenskar för Nicaragua. Nu är det ett av de länder som stryks från den svenska bistånds­listan. Beslutet väcker kritik i Nicaragua, men det finns också de som tycker att det är på tiden att biståndet minskas.

I DEN LILLA BYN La Patriota står Is-
mael Urbina och ser nöjt på mjölk-
kooperativets nya kyltank. Han är
mjölkbonde och sitter i ledningen
för kooperativet, som genom ett
svenskfi nansierat jordbrukspro-
gram har fått ett fördelaktigt lån
för att köpa in tanken.

– Vi brukade vara beroende av
vad de stora uppköparna betalade
för dagen. Nu kan vi lagra mjölken
några dagar och sälja den när det
passar oss. På så vis får vi dubbelt
så mycket betalt, säger Ismael Ur-
bina.

De ökade inkomsterna har fått
konkreta följder. En annan mjölk-
bonde visar stolt upp det hus han
byggt med hjälp av extrapengarna.
Under 1980-talets inbördeskrig
var provinsen Matagalpa, där byn
La Patriota ligger, ett slagfält i kam-
pen mellan den socialistiska san-
dinistregimen och gerillarörelsen
Contras, som stöddes av amerikans-
ka CIA. På den tiden var Ismael Ur-
bina medlem av Contras. Men det
är snart 20 år sedan, och numera
har han försonats med vänner och
släktingar som befann sig på andra
sidan i konfl ikten. Hans koopera-
tiv har fl era gamla sandinister som
medlemmar.

– Politikerna har aldrig hjälpt
oss, oavsett sida. Svenskarna har
man däremot kunnat lita på. Så det
är klart att vi blir lite oroliga när vi
hör att de ska ge sig av, säger han.

DET SVENSKA biståndet till Nicara-
gua inleddes 1979, direkt efter det
att sandinistgerillan lyckats störta
diktatorn Anastasio Somoza. Det
var Hans Blix, utrikesminister i
den då sittande borgerliga reger-
ingen, som tog beslutet att skicka
katastrofbistånd.

När en socialdemokratisk rege-
ring 1982 utsåg landet till ett av
Sidas programländer var dock den
borgerliga kritiken hård. Beslutet
sågs som en eftergift till den folk-
rörelse som växt fram till stöd för
den nicaraguanska revolutionen.

Tiotusentals svenskar deltog i
denna folkrörelse under 1980-ta-
let. De åkte på studieresor, arbe-
tade som volontärer, lyssnade till
Mikael Wiehe och deltog i insam-
lingar. Olof Palme blev förste väs-
terländske regeringschef att besö-
ka sandinisternas regering 1984.

När det socialistiska experimen-
tet havererade 1990, efter fl era års
inbördeskrig och ett amerikanskt
handelsembargo, tvingades det
svenska biståndet byta inriktning.
Medan Internationella valutafon-
den (IMF) och Världsbanken kräv-
de att den stora offentliga sektorn
skulle privatiseras, satte Sverige
demokrati och mänskliga rättig-
heter i fokus.

ETT EXEMPEL är det mångåriga svens-
ka stödet till Nicaraguas poliskår,
som skiljer sig markant från övriga
Centralamerikas. Helt enkelt för att
folk har förtroende för polisen.

– I domstolsväsendet finns stora
problem med korruption. Men po-
lisen fungerar relativt väl och kan
bidra till att förändra rättsväsen-
det, säger Susanna Janson Landin
på Sveriges ambassad.

Det svenska biståndet till Nica-
ragua har de senaste åren legat på
runt 300 miljoner kronor per år, vil-
ket är en ansenlig del av ett fattigt
lands statsbudget. När beskedet
om det indragna svenska bistån-
det kom skapade det därför stora
rubriker i Nicaraguas tidningar.

DET SPEKULERADES om huruvida
det indragna stödet berodde på
missnöje med att sandinisternas
ledare Daniel Ortega återvänt till
makten efter segern i förra årets
presidentval.

– Det argumentet har i alla fall inte
nämnts av den svenska regeringen
i våra samtal, säger Eva Zetterberg,
Sveriges ambassadör i Managua.
Bland de svenska enskilda orga-
nisationer som verkar i Nicaragua
görs en krassare analys.

– På Olof Palmes tid handlade
biståndet mer om solidaritet, so-
cial rättvisa och demokrati. I dag
förefaller det ekonomiska egen-
intresset ha tagit över, säger Moisés
Moraga, Diakonias representant i
Nicaragua.

Efter 28 år av svenskt bistånd är
Nicaragua fortfarande Latinameri-
kas näst fattigaste land. Det finns
därför de som menar att ett mins-
kat bistånd i själva verket kan vara
bra för landet.

– Nicaragua behöver inte mer
bistånd. Det landet behöver är en
skattereform, säger den nicaragu-
anske ekonomen Adolfo Acevedo.

– I dag tar Nicaragua emot fem
gånger så mycket bistånd som de
fattigaste länderna i Afrika. Sam-
tidigt är den välbärgade delen av
befolkningen i praktiken skatte-
befriad, säger Adolfo Acevedo.
Liksom många andra intygar han
att Sverige gjort viktiga insatser för
demokratibyggande, jordbruks-
utveckling och hälsovård, men att
det nu är dags för Nicaragua att
klara sig mer på egen hand.

I praktiken verkar det dock som
om det uteblivna svenska biståndet
kommer att ersättas av den venezo-
lanske presidenten Hugo Chávez ol-
jepengar. Nicaraguas vicepresident
Jaime Morales sade häromveckan att
det indragna svenska stödet kompen-
seras av bland andra Venezuela.

PÅ LANDSBYGDEN i provinsen Ma-
tagalpa granskar Yolanda Torres
sina växande lökar. Hon tillhör de
fattigaste i landet, men har genom
ett svensk fi nansierat program fått
hjälp att så frukt och grönsaker på
gården bakom sitt lilla trähus.

– Jag hoppas att vi kan få lite
grönsaker över, så att vi kan säl-
ja dem på marknaden och få lite
pengar också, säger hon.

Nu ska projektet fasas ut. Men
landets nya regering har nyligen
sjösatt ett program som kallas ”noll
hunger” och meningen är att det
svenska projektet i Matagalpa ska
bli en del av det. Det återstår att
se om det övriga svenska biståndet
kan avslutas lika smidigt.

Erik Gustafsson

DN 2007-09-10