Den stora bröllopsfesten kom av sig

DAMASKUS. Vid ett besök på ett hammam, ett av de arabiska badhusen i Damaskus, kommer man lätt i samspråk med människor man inte känner.

Två unga män, Kemal och Mahmoud, börjar prata med mig i vattenångarna och efteråt tar vi igen oss med några koppar te under de höga valven. På en av väggarna hänger ett porträtt av president Bashar Assad. Vad tycker de om honom?

- Vi respekterar honom. Ja, vi respekterar honom faktiskt alldeles för mycket - för gör vi inte det, så slår han oss i huvudet, säger Mahmoud och skrattar.

Men sedan säger han att han helst inte vill att jag sätter ut hans efternamn om jag ska skriva det i tidningen.

När Bashar Assad 2000 efterträdde sin far som president fanns det stora förhoppningar om att landet skulle demokratiseras. Till en början såg det bra ut, människorättsaktivister och andra oppositionella fick större utrymme.

Men efter bara ett drygt halvår valde Assad att återuppta sin fars brutala maktutövning, med skenrättegångar mot politiska motståndare och ett järngrepp om medierna.

Sedan dess har Syrien varit i det närmaste utfryst i internationella sammanhang. Men nu, menar många bedömare, ser Bashar Assad chansen att ge en bild av sig själv som en upplyst och human despot. Inte minst genom det generösa mottagandet av hundratusentals libanesiska flyktingar.

Kemal och Mahmoud tar mig med till den vackra Saida Zainab-moskén, en av shiamuslimernas heligaste platser. Där möter vi Zeina och Nasser, ett libanesiskt par som flydde från Baalbek i Bekaadalen för en dryg vecka sedan.

De gifte sig den sista kvällen i Baalbek. Det var tänkt att bli en stor fest, men så började bomberna att falla.

- De sprängde fem bensinstationer i närheten av där vi bodde. Kan du föreställa dig hur det låter? frågar Zeina.

Hon och Nasser hade tänkt att åka till Syrien på smekmånad, men nu blev det en annan typ av resa i stället. Och i Baalkbek står huset som de byggt tillsammans tomt.

- Vi hann inte bo en enda dag i huset. Men jag tänker återvända. Jag tänker inte bli som de palestinier som fortfarande har kvar nycklarna till husen de förlorade för sextio år sedan, säger hon bestämt.

Erik Gustafsson

Publicerad i DN den 30/7 2006.