Erik de la Reguera
Journalist och författare | Journalist and author | Periodista y escritor | Journaliste et écrivain

Monthly Archive: maj 2006

Gruff som räddas av Zlatan. Eller om det var Frans.

Dålig dag. Trött efter många dagars jobb i streck. Trött efter E & J:s bjudning på Zacaparom i går kväll. Trött i största allmänhet. Och dessutom. Förkyld.

Snörvel.

Och pressekreterarna är skitjobbiga. De har mejladresser som inte fungerar, telefoner som är avstängda och attityder som går en på nerverna.

Snörvel.

Och nej, det stämmer, än går det inte att kommentera mina bloggar, eftersom den funktionen inte är färdigutvecklad i annars utmärkta Liquid Site. Men snart. Sägs det.

Host.

En vecka kvar i Mexiko.

Sen. Vem vet.

Nån som vill ta en fika?

[10 minuter senare. Erik sitter kvar i samma soffa i Mexico City, men med ett litet leende på läpparna.]

Yes! Precis vad jag behövde. Lille Frans! Som sjunger Zlatan-låten!

(jag är säkert typ en månad efter alla andra med det här, men den var en nyhet för mig)

Tur att man läser Malins blogg ibland! Här är länken till låten…

Lyssna och njut!

In i djungeln

I bland ska man ha tur också.

När jag tog kontakt med mina vänner på människorättsorganisationen Fray Bartolome de Las Casas (även kallad Frayba eftersom man annars riskerar att vricka tungan) i onsdags fick jag reda på att det i stort sett var omöjligt att ta sig ut i zapatistbyar sedan Subcomandante Marcos utlyst ”Alerta Roja”, högsta beredskap, på grund av händelserna i Atenco.

Alla politiska centrum, de så kallade caracoles, var stängda och de flesta byar avböjde internationell närvaro. Jag insåg att min plan att ta reda på vad som händer i Chiapas medan Marcos valsar runt i Mexico City skulle bli svår att genomföra.

Men som sagt. Man ska ha tur också. Frayba skulle just skicka iväg en delegation på en rundtur i norra Chiapas, ett område som varit off limits för såväl mexikanska som utländska människorättsaktivister i många år på grund av den brutala paramilitära grupp som verkar där.

Jag fick följa med. Och det blev en bra resa. Två intensiva dagar i flera byar och massor av intryck och berättelser om fruktansvärda öden, men också om hopp – trots allt.

Paramilitärerna i området kallar sig för Paz y Justicia (”Fred och rättvisa” – ett namn tyngt av svart ironi) och de anses vara ansvariga för ett hundratal politiska mord under åren 1995-2000. De flesta av offren var zapatistsympatisörer, samtliga civila, de flesta cholindianer.

Det var efter upproret 1994 som Paz y Justicia grundades av en lokal PRI-politiker med det uttalade syftet att slå tillbaka mot zapatisterna. Organisationen fick massivt ekonomiskt stöd av den dåvarande regeringen, pengar som gick till inköp av vapen och rekrytering.

Armén försåg dem med uniformer och delstatspolisen garanterade fullständig straffrihet. Enligt människorättscentret Fray Bartolome de Las Casas handlade det om en militär strategi, sanktionerad från högsta ort.

Med militära termer kallas det för ”irreguljär krigsföring”. Metoden: bygga upp en lokal milis som inte tillhör de reguljära trupperna, men som bekämpar motståndaren. Målet: slå mot civilbefolkningen i byarna och se till att gerillan förlorar sitt stöd.

Resultatet blev en terrorregim som varade i fem år. Människorättsorganisationer slutade resa till området sedan flera personer som vittnat om våldsdåd mördats kort därefter.

Efter maktskiftet år 2000 ändrade militären sin strategi och stödet till paramilitärerna försvann. Flera av ledarna för Paz y Justicia greps och sedan dess har situationen gradvis förbättrats i området. Men vapnen finns kvar och dödshoten mot oppositionella kvarstår.

Dit skulle jag.

Vi var två mexikaner, två schweizare, en italienare och två svenskar. Jag var dock den ende journalisten, de andra jobbade för människorättsorganisationer.

Det var nervöst. Men det gick bra, som sagt. Mycket tack vare att människorna i byarna tog emot oss med öppna armar. Och på grund av mina kollegors professionalism.

För att hinna till min flight blev jag tvungen att klättra upp ur hängmattan klockan halv fem på lördagsmorgonen, hoppa ombord på en skumpa-skumpa-lastbil som tog mig ned till närmaste större samhälle och därifrån ta en taxi till ett vägskäl där bussarna till Villahermosa gick förbi, bara för att sedan – i Villahermosa, som ligger i delstaten Tabasco – leta rätt på kollektivtaxibilarna och brumma iväg till Tuxtla Gutierrez i Chiapas.

Taxin hade inga nummerplåtar. Strax innan vi kom fram till Tuxtla fick vår chaufför reda på via radio att det var poliskontroller utanför staden. Så han svängde av huvudvägen, körde in i en by och sa ”här får ni stiga av”. Öh, jaha? Som tur var fixade han en annan taxi.

Väl framme i Tuxtla fick jag vänta några timmar på flighten, då Aviacsa som vanligt var försenade.

Sedan – swisch upp till Mexico City, där Elisabet och Janne just hade anlänt hemma hos R. Vi drogs med ut på en konsert av Svampen. Men tyvärr var den USEL – konserten alltså, inte Svampen. Vansinnig elektroskrikrock. Snacka om konstrast till livet i byarna i Chiapas…

Helt slut däckade jag i säng. Och sedan i morse – upp igen och iväg till demonstrationen i centrum, där uppemot 10 000 pers krävde att de som greps i Atenco friges. Fick en del bra bilder, det gick nästan som på rutin.

Sedan hem igen. Och – PUST – i morgon är det måndag igen.

Bekant fast obekant

Tillbaka i San Cristobal de Las Casas. Tillbaka i Chiapas. Det känns kusligt bekant, samtidigt som mycket har förändrats på de fem år som gått sedan jag var här sist. Hotellen har bytt namn, en massa nya barer och restauranger har poppat upp och fasaderna är putsade på sant coleto-vis.

Men det känns bra att vara här. Och kyligt. San Cristobal är som gjord att bli förkyld i.

Snabb recap: I går kväll gick jag på välgörenhetskonsert i Salon Los Angeles i Mexico City. Mycket folk, över tusen personer. Kvällens värdinna, skådespelerskan Ofelia Medina var lika indignerad som alla andra över vidrigheterna i Atenco.

Jag har lite svårt för jargongen, som lätt blir så där ”american liberal”, ni vet, ”tycka synd om”, men de fick in mycket pengar till läkarvård och borgen för de kvinnor som utsatts för övergrepp, så då kan det väl välgörenhetstugget gå an. Dessutom fick jag ett par bra kontakter där.

Massor av kvinnliga artister ställde upp gratis och överlag var det bra uppträdanden. Och så var Marcos där, så klart.

Jag kom hem efter klockan ett och gratulerade mig själv till att våga åka tunnelbana så sent – men följ nu inte mitt exempel om ni ska hit, ok?

I morse köpte jag flygbiljett till Tuxtla Gutierrez. Jag kände hur pirret i magen började på nytt och sen, svisch, upp och iväg och oj, där är en vulkan och den heter Popocatepetl och hey, schyssta moln runt den!

Landade i Tuxtla på eftermiddagen, tog en taxi till stället där mikrobussarna till San Cristobal går och var inställd på minst två timmars snirklande väg upp genom bergen. Men inte. Den nya motorvägen mellan Tuxtla och San Cristobal invigdes nämligen nyligen och visade sig vara betydligt snabbare än den gamla vägen, som visserligen är mer romantisk men också kraftigt åksjukeframkallande.

Enda orosmolnet är att vägbygget inleddes under PRI-guvernören Albores Guillén, denne mindre sympatiske man som i år kandiderar till guvernör på nytt. Att bygget blev klart i år kan gynna honom, sägs det.

Ni som var här i slutet på 90-talet minns säkert att det var Albores Guillén som låg bakom det mesta av den brutala repression som byarna i regionen råkade ut för. Under de åren visade hans delstatspoliser ungefär lika stor respekt för mänskliga rättigheter som de poliser som tvingade kvinnliga fångar till oralsex i Atenco för ett par veckor sedan.

Nej, nu ska jag äta nåt. Vet bara inte var. Alli veremos.

Om att släcka törsten i Mexico City

Det är söndag. De flesta mexikaner tar det lugnt, äter middag med sin familj eller softar i en park. Låt oss säga så här – att hänga i parken på söndagar är helt rätt om du bor i den här stan.

Grönområdena är till bredden fyllda med folk. Man spatserar runt i lugn och ro, sitter vid en fontän, köper sockervadd och avnjuter gratisunderhållningen som clowner, mindre orkestrar och en och annan fotoutställning bjuder på. Just nu visas vackra bilder från hela världen i Alameda Central.

Temat för utställningen: vatten. Det är det ont om här. Vatten alltså.

Särskilt i vissa av stadens fattigare förorter, där vattenförsörjningen under de senaste åren förvandlats till ett av de största sociala problemen. Det uppskattas att cirka 40 procent av vattnet som rinner i Mexico Citys föråldrade rörsystem försvinner i läckor av olika slag, samtidigt som många av dem som bor i ”bättre” områden använder vatten på ett sätt som kan förefalla slösaktigt.

Åtminstone förefaller det nog så för de som bor i förorten Iztapalapa. Där får många familjer nöja sig med att bara ha vatten i kranarna under ett par timmar tidigt på morgonen. Och då gäller det att bunkra upp i dunkar och petflaskor. Annars blir man utan.

[Erik går och fyller på sitt glas med vatten]

I går var det fest, dans och reaggaekonsert. R skulle på födelsedagsfest och tyckte att vi skulle fira min artikel i måndagens DN. Och jag var inte nödbedd. Det var kul!

[Erik går och fyller på sitt glas med vatten]

Ska försöka jobba nu. Men först och apropå ingenting: det verkar som om Pachuca är på väg mot seger i mexikanska mästerskapen i fotboll. Om nu någon är intresserad av det…

[Erik går och fyller på sitt glas med vatten]

Smutskastning, glädje och bonusinformation

”Goooooooooooooooooooooooooooooool! Etó Etó Etó Etó Etó Etó Etó Etó Etó!” skrek Televisakommentatorn. Det finns få saker som kan få en att småle så mycket som latinamerikanska fotbollskommentatorer.

Visste ni förresten att den stora grejen med Champions League-finalen i går var att Barcelonas backstjärna Rafael Márquez blev den förste mexikanen genom tiderna att vinna den åtråvärda bucklan? Inte det? Vad skriver era tidningar om egentligen?

Annars fortsätter presidentkandidaterna att smutskasta varandra i den ena ärekränkande tv-reklamen efter den andra. López Obrador framställs som ”en fara för landet” av högerpartiet PAN. Med hjälp av riktigt elaka klipp ges bilden av att den socialdemokratiske kandidaten är en våldsam psykopat. Fascinerande.

Nu ska jag jobba. Ensam hemma, lugn och ro, en vanlig arbetsdag, äntligen.