Erik de la Reguera
Journalist och författare | Journalist and author | Periodista y escritor | Journaliste et écrivain

Monthly Archive: maj 2006

Nej, filma inte…

– … för vem vet, sen kanske polisen kommer och griper oss också om de ser oss på tv.

Rädslan lyser i ansiktet på kvinnorna. San Salvador Atenco är präglat av det som hände här den 3-4 maj.

En konflikt mellan några blomförsäljare och delstatspolisen eskalerade den 3 maj till regelrätta kravaller i staden Texcoco, inte långt från Atenco. I samband med det greps bland andra Ignacio del Valle, ledaren för organisationen Frente de Pueblos en Defensa de la Tierra (FPDP), som gett sitt stöd till zapatisternas pågående politiska initiativ, den ”andra kampanjen”.

Gripandet av del Valle fick hans anhängare i Atenco att i protest blockera huvudvägen som leder in till Mexico City. Polis sattes in och kravaller utbröt, med minst ett femtiotal skadade, däribland många poliser. De upproriska slogs med machetes och kastade brandbomber mot ordningsmakten. En 14-årig pojke dödades av ett pistolskott.

När skymningen föll var samhället fortfarande i rebellernas händer och flera poliser hölls som gisslan.

I gryningen dagen efter, den 4 maj, omringade flera tusen tungt beväpnade poliser samhället. De cirka 15000-20000 människorna som bor i Atenco gömde sig i sina hus. Tårgas sköts in längs huvudgatorna för att skingra det fåtal ungdomar som försökte hindra polisen.

När samhället var ”intaget” vid tiotiden på morgonen började kravallpoliserna gå från hus till hus och söka efter misstänkta personer och eventuella vapen. PRI-sympatisörer pekade ut hus som tillhörde misstänkta ledare för FPDT. Utan husrannsakan bröt sig polisen in i minst ett tjugotal hus, vandaliserade inredningar, stal värdesaker och pengar, misshandlade män och kvinnor och grep människor godtyckligt.

– Hörde du om den där 18-årige killen, Manuel? säger en gammal man på en cykel som stannar till bredvid mig.

Han vill inte säga sitt namn, men liksom många andra i Atenco verkar han ha ett stort behov av att berätta.

– Jag såg när Manuel råkade skratta till för att en hund hade fått en polis på fall. Då slog de ned honom för att han ”hånade” dem, så sa de, och sen släpade de iväg honom också. Det är inte rättvist. Så får det inte gå till…

Under mina timmar i Atenco hör jag många berättelser. Alla vittnar om det totalt urskillningslösa våldet som polisen utövade. Äldre, handikappade och minderåriga… alla misshandlades. Många av dem greps.

Men allt talar man inte öppet om. Det värsta kryper fram, det värsta vill man helst inte tala om. Det skamliga som hände när de cirka 200 gripna skulle fraktas till fängelser i Mexico City.

De sexuella trakasserierna. Förnedringen. Våldtäkterna. Hittills har sju våldtäkter anmälts. Men av naturliga skäl är många av offren rädda för att gå till polisen. Även de fem utländska studenter som greps utsattes för liknande behandling.

– Förr brukade det vara mycket fester här. Nu vågar vi knappt gå ut. Jag kan inte sova och har inte vågat se till mina djur på flera dagar, säger en äldre dam till mig.

Plötsligt går ett rykte om att poliser finns i kvarteret där vi är. Man skyndar på stegen, går åt ett annat håll.


Det är nu 24 timmar sedan jag lämnade Atenco, men jag har fortfarande svårt att bli kvitt blickarna.

Bor hos R nu. Det känns bra. Att bo på hotell är så sterilt, så opersonligt. Om man inte gör som John Ross, det vill säga – inreder sitt hotellrum som man vill ha det och sedan bor där i 18 år.

I morse intervjuade jag i alla fall denne garvade gamle journalist, som genom sin bok The War Against Oblivion blivit något av en auktoritet på zapatisterna och konflikten i Chiapas, åtminstone i sitt hemland USA. För Ross´ fans kan jag avslöja att han just lagt sista handen vid manuset till en uppföljare som behandlar perioden 2001-2006.

Jag var aldrig något stort fan av honom men…

..den där känslan som Sting sjöng om på 80-talet (eller var det 90-talet?) av att vara en engelsman i New York, den överväldigade mig i går. Jag orkade inte ens blogga. För visserligen är jag inte någon engelsman, utan svensk, och jag går inte längs Broadway, utan längs Avenida Reforma i 22-miljonersstaden Mexico City, men det är samma känsla av litenhet och utanförskap.

Efter några dagars intensivt jobb blev jag helt enkelt trött av alla intryck. I varje gathörn möts man av skränande ljud, intensiva dofter och massor av människor. Minst tre miljoner bilar kör runt i staden varje dag och luften blir därefter – smutsig. Men missförstå mig rätt. Jag älskar det här.

Det där med 22 miljoner i Mexico City är förresten omstritt. De styrande i staden, socialdemokratiska PRD, hävdar att det är betydligt fler, medan den federala regeringen helst inte vill diskutera frågan. Bakgrunden till bråket är naturligtvis pengar – Mexico Citys styrande vill ha en större del av statens kaka. Den strida strömmen av människor som lämnar den fattiga landsbygden för att söka jobb i huvudstaden är av naturliga skäl svår att hålla koll på, så debatten lär fortsätta.

Tacos al pastor. Nu med guacamole. Det var det jag åt tillsammans med R i colonia Condesa i går. Kul att återse honom.

Tisdag. I dag känns allt bättre. Jag har bokat en intervju som verkar lovande (tack för tipset, Bo!) och strax ska jag ut till San Salvador Atenco, som ligger två timmar från centrum.

Ett antal utländska medborgare har fått åka hem i förtid på grund av sin närvaro i Atenco. Så… wish me luck.

Vilse med Elias Contreras på UNAM

Diskuterade nyss Englands chanser i fotbolls-VM med en engelsman som entusiastiskt visade mig det excelark som han gjort över turneringen och som skulle ha gjort självaste Sepp Blatter grön av avund.

Men det kanske var tillräckligt mycket fotboll i gårdagens blogg. Lördagen började lite segt eftersom jag var trött efter allt springande vid demonstrationen. Efter hand kom jag igång med översättarjobb och tvättande av kläder. Jag letade upp en lavanderia i kvarteret där jag bor och åt lunch på ett lokalt budgethak.

Framåt kvällningen åkte jag ut till universitetsområdet vid UNAM (som är slutstation för en t-banelinje) där jag hade hört att ”La Otra Campaña” skulle ha ett möte.

Universitetsområdet låg helt öde eftersom det var lördag och dessutom ganska sent på kvällen. Solen höll på att gå ned och jag undrade om jag var galen som gick omkring där helt ensam. Jag visste ju inte ens om mötet pågick fortfarande.

Jag kom att tänka på en passage i ”Muertos incomodos” (Osaliga döda – den bok av Marcos och Taibo som jag översätter) där zapatistutredaren Elias Contreras irrar fram genom universitetsområdet i sin jakt på ett hemligt meddelande som skulle finnas i universitetsbiblioteket. Både han och jag gjorde misstaget att ta tunnelbanan och hamna helt fel. För universitetsområdet är STORT – tänk Frescati x 20.

I mitt fall skulle jag till Auditorio Che Guevara, som ligger precis bredvid biblioteket. Och som tur var hittade både jag och Elias fram till slut.

Där var de, allihop. Marcos inkluderad. Jag stannade inte så länge, men fick ett par bra kontakter som jag kommer att få användning av i nästa vecka…

Bonus för Chiapasnördar: Jag snackade lite med Herman Billinghausen, poet och legendarisk reporter för tidningen La Jornada. Och ja, han hade på sig sin hatt. Som vanligt.

Mexico City

Jag har just ätit åtta tacos al pastor med en pepsi cola och lidit svårt tillsammans med de andra besökarna vid gatuköket nere i korningen. Inte på grund av våra tacos, som tvärtom var utsökta, utan för att Mexikos landslag i fotboll missade chans på chans i landskampen mot Kongo.

Jämrandet kring tacostånden vid tunnelbanestationen Revolucion kom i stötar. Det stod 2-1 till Mexiko när jag gick, men som de sumpade chanser kunde det ha stått 5-1.

Den 9 juli är det final i fotbolls-VM och många mexikaner hyser naturligtvis en mer eller mindre realistisk förhoppning om att deras landslag fortfarande ska finnas kvar i turneringen då.

En vecka dessförinnan, den 2 juli, är det presidentval i Mexiko. Det är minst sagt en explosiv kombination. Och om man ska tro på opionionsundersökningarna så är kandidaten för regerande högerpartiet PAN som gynnas mest om ”El Tri” går långt i VM. Över 60 procent av väljarna anser att Felipe Calderon är den som bäst hejar fram laget.

Men politik handlar som bekant inte bara om fotboll. Som i dag, fredag, när tusentals människor demonstrerade mot de sexuella övergrepp som ett oroande stort antal kvinnor säger sig ha blivit utsatta för av polis i samband med massgripandena i San Salvador Atenco för en vecka sedan. Nyheten om övergreppen har dominerat medierna här det senaste dygnet och med bara knappt två månader kvar till valet är stämningen minst sagt spänd.

Jag fick nys om demonstrationen när jag fortfarande något jetlaggad var inne i centrum och fixade en kontantkortstelefon. En ung man med sminkade ögon och piercings på diverse ställen stod och delade ut flygblad om demonstrationen nära muséet Bellas Artes. Han förklarade att en inte helt oviktig deltagare i demonstrationen var Subcomandante Marcos. Och att den började om… en halvtimme.

Jaha, så mycket för den lediga dagen. Tillbaka till hotellet för att hämta utrustning, sen snabbt iväg. Då börjar det åska. Och regna.

Det blev en blöt eftermiddag. Klafs klafs i skorna. Och fyra timmars gående och stående. Men också en del bra bilder. Marcos gick mycket riktigt i demonstrationen och höll ett tal i närheten av presidentbostaden Los Pinos.

Själva talet innehöll inte så mycket nyhetsmässigt, men det är uppenbart att Marcos bidrar till polariseringen genom att uppmana till protestaktioner, som de vägblockader som genomfördes av studenter i går. Kampanjstrategerna för socialdemokraten López Obrador är inte alls förtjusta i det, då de tror att det gynnar PRI och regerande PAN.

Men även om Marcos är fixstjärnan, så var de anhörigas vrede över övergreppen ledmotivet i demonstrationen. En mor till två ungdomar som gripits och misshandlats höll ett starkt tal.

Till sist: min ankomst till stan i går var precis så där som man vill att den ska vara. Utsikten från planet när piloten gör en extra sväng över staden för att kompensera för de tre timmarnas försening och husen som sträcker sig så långt ögat når under en lätt slöja av smogg. Tänk att smogg kan vara så vackert. Mexico lindo.

Man vet att man är i Madrid…

…när ett par överförfriskade män sitter nedanför ens fönster och sjunger flamenco, klappar takten lite lojt och sippar på en petflaska med underligt innehåll.

Det krävdes en sex timmar lång bussresa (boring) men nu är jag här. Klockan är nära midnatt och hotellet har faktiskt internetuppkoppling på rummet.

Jag får rapporter om värmebölja i Sverige. Och till skillnad från i Gijón värmer solen riktigt gott även i Madrid. Uteserveringarna på Plaza Mayor var fulla med folk när jag spatserade runt och letade internetkafé.

Inte långt från torget stötte jag på en märklig affärsidé: en kedja som säljer pizzor i konform. Men allvarligt. Allt ramlar ju av?! Eller?

Pizzakon? Mu?

Imorgon bär det av till Mexiko.