BUENOS AIRES. En mångmiljonär som kallat homosexuella för apor och misstänks för storskalig cigarettsmuggling och penningtvätt kan nu på söndag bli vald till president i Paraguay. Mot honom står en korruptionsanklagad liberal och en vänsterkandidat som fått sin valpropaganda censurerad.

– Jag skulle på fullt allvar skjuta mig i pungkulorna om min son sade att han ville gifta sig med en annan man. Den som gillar att hoppa från stock till stock är inte mer än en apa.

Så uttryckte sig högerpolitikern Horacio Cartes i en radiointervju nyligen, vilket inte oväntat lett till hård kritik från försvarare av homo­sexuellas rättigheter. Trots det är denne 56-årige bankir och cigarettfabrikant favorit i söndagens presidentval i Paraguay.

Förklaringen är den politiska kraft som han har i ryggen: den gamle diktatorn Alfredo Stroessners Coloradoparti. Under 61 år dominerade det Paraguays politiska liv närmast fullständigt, och än i dag behåller partiet greppet om militären och landets byråkrati.

En demokratisering inleddes 2008, då vänsterpolitikern Fernando Lugo valdes till president. Men väns­terkoalitionen hade svårt att bygga majoriteter i kongressen, och i juni förra året restes ett misstroendevotum efter en omstridd polisinsats.

Lugo fälldes – trots att han menade att han utsattes för en statskupp. Sedan dess är landet utfryst i de regionala samarbetsorganisationerna Unasur och Mercosur.

– Lugo utmanade mäktiga ekonomiska intressen kopplade till maffian. Att bekämpa korruptionen gör man inte ostraffat, säger den 47-årige Alder Santacruz, en av många paraguayaner som tvingats söka lyckan i grannlandet Argentina de senaste åren.

Maffian han talar om är djupt involverad i kokainsmuggling till Argentina och vidare till Europa, och har dessutom förvandlat landet till ett av världens centrum för tillverkning av smuggelcigaretter.

Att Horacio Cartes enligt läckt diplomatpost misstänkts av amerikansk polis för storskalig cigarettsmuggling är därför minst sagt besvärande för kandidaten. Nyligen avslöjades också att en bank han äger har varit registrerad i skatteparadiset Cooköarna och där saknat både kontor och personal. Men något åtal har hittills inte väckts.

Han utmanas av Liberala partiets kandidat Efraín Alegre, som även han tvingats kämpa mot korruptionsanklagelser. I de sista opinionsmätningarna ligger de båda nästan jämsides.

Kandidaten för Lugos vänsterparti Frente Guasú, Aníbal Carrillo, förefaller vara chanslös, men har anklagat regeringen för censur eftersom en av hans valfilmer hindrats från att sändas i två av landets största tv-kanaler.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 20 april 2013.

MIHUAGONO. Oljeutvinning i Amazonas har lett till en konflikt på liv och död med isolerade urfolk. Regeringen i Ecuador är villig att avstå från oljan under regnskogen, men bara i utbyte mot miljardbelopp. Och hittills har världens rika länder ställt sig kallsinniga till förslaget.

Tusentals fåglar och insekter skapar en tät ljudmatta när vi färdas genom nationalparken Yasuní i östra Ecuador. Under trädkronorna i denna del av Amazonas finns världens största biologiska mångfald. På en enda hektar sägs fler växt- och insektsarter samsas än i hela Europa.

Men längs grusvägarna slingrar också tjocka tentakler av stål. De sträcker sig kilometer efter kilometer in i skogen och löper slutligen samman i konstgjorda gläntor där borrtorn med eldsprutande skorstenar reser sig mot skyn.

– Det får vara nog nu. Vi vill att regeringen slutar ge nya utvinningstillstånd till oljebolagen. Vi vill bevara skogen och satsa mer på ekoturism så att de ”okontaktade” folken får vara i fred, säger César Nihua, som är talesman för en av waoranifolkets organisationer, Onwo.

Hans folk har levt här i århundraden. De fick kontakt med omvärlden när amerikanska missionärer trängde in i djungeln på 1950-talet. Några årtionden senare hittades olja under djungeln, och i dag lever många waorani på ersättningar som oljebolagen betalar för att få tillgång till deras mark.

Men nyligen inträffade något som fått även de mest positivt inställda att omvärdera oljebolagens närvaro.

Den 5 mars i år var den 70-årige Ompore Omeway och hans 64-åriga fru Boguenei på väg hem från en jakt när de stötte på ett åttiotal män i närheten av sin by Yarentaro. Desperata skrik hördes, och Ompore Omeway hittades senare död, genomborrad av femton spjut. Även hans frus liv hade tagits med spjut.

De som utförde dådet tillhör gruppen taromenane, en del av waorani­folket som valt att fortsätta leva i isolering från omvärlden. Mycket lite är känt om dem. De har fotograferats från flygplan vid enstaka tillfällen och tros uppgå till några tusen individer.

– Ompore var en av ytterst få som haft sporadisk kontakt med taromenane. När jag talade med honom strax före attacken sade han att de hade hotat honom och sagt att ”det måste bli ett slut på föroreningarna och oljudet”. Han försökte hålla sig väl med dem genom att lägga ut macheter och knivar. Stål finns ju inte i djungeln, så föremålen är värde­fulla för dem. Men till slut verkar de ha tröttnat på oljebolagens intrång och lade skulden på oss, säger César Nihua.

Platsen för attacken ligger i ”block 16” i Yasuní, där det spans-ka oljebolaget Repsol utvinner olja. Efter händelsen har bolagets privata vaktbolag nekat journalister tillträde, så DN har inte kunnat besöka byn. Men César Nihua var på plats kort efter attacken och han är övertygad om att det ”oljud” som stört taromenane var oljebolagens mullrande elgeneratorer.

Vi möter honom och andra representanter för waoranisamhällen i byn Mihuagono. Stämningen är spänd – ingen vill att spjut ska ställas mot jaktgevär. Men en rädsla finns för att en kritisk punkt kan ha nåtts.

– Våra schamaner varnar för en nära förestående attack. Bara här runt Mihuagono har taromenanekrigare setts till minst tre gånger, säger César Nihua och sveper med handen över sluttningarna.

Ett par dagar efter vårt besök kommer katastrofala nyheter. Anhöriga till paret Omeways har gett sig ut i djungeln för att hämnas. Enligt vittnesuppgifter kan ett tjugotal personer ha dödats i en attack mot ett isolerat taromenaneläger. Men detaljerna om den misstänkta massakern är fortfarande oklara på grund av det inte gått att lokalisera brottsplatsen.

I huvudstaden Quito beklagar den ansvariga ministern Ivonne Baki utvecklingen, men hon ställer sig kallsinnig till kravet på att sätta stopp för mer oljeexploatering. Oljeexporten är landets största inkomstkälla, och på senare år har oljebolag från Asien, Amerika och Europa fått tillstånd att tränga allt djupare in i regnskogen.

– Ecuador har som alla länder rätt att exploatera sina naturresurser. Det är bara med omvärldens hjälp som vi kan bevara Amazonas, säger Ivonne Baki till DN.

Hon är ansvarig för ”Yasuní ITT”, ett pilotprojekt som lanserades av Ecuador för ett par år sedan och som hyllats som revolutionärt nytänkande av miljöaktivister som Al Gore. Idén är att landets regering kan avstå från att utvinna en del av oljan i den 9 800 kvadratkilometer stora nationalparken i utbyte mot att omvärlden donerar 25 miljarder kronor – motsvarande 50 procent av oljans marknadsvärde.

Projektet löper över tretton år och hittills har omkring 300 miljoner dollar samlats in.

–  Jag hoppas givetvis att även länder som Sverige ska stötta initiativet, säger Ivonne Baki.

Än så länge har Sveriges regering inte visat något större intresse. Däremot finns det en annan form av svensk närvaro i Yasuní: AP-fondernas investeringar i oljebolaget Repsol.

Första, andra, fjärde och sjunde AP-fonden ägde vid årsskiftet aktier till ett värde av totalt nära 300 miljoner kronor i Repsol. Bolaget har tidigare fått kritik av miljöorganisationer för utvinning i känsliga regnskogsområden, men då försvarat sig med att det skett i samförstånd med lokalsamhällen och att man satsat stora belopp på att skydda miljön.

För Johan Florén, kommunikationschef på Sjunde AP-fonden, är uppgifterna om Repsols koppling till våld mot isolerade urfolk nya.

– Vi har tidigare uppmärksammat Repsols verksamhet i Peru, men om den nya informationen om Ecuador stämmer kommer vi så klart att väga in det nästa gång vi avgör vilka företag som ska vara svartlistade hos oss, säger han.

Men skulle man då, som Ecuadors regering föreslår, kunna investera i att bevara regnskogen i stället för i utvinning av oljan?

– Det är i så fall ett politiskt beslut som vi på AP-fonden inte kan ta. Vårt uppdrag är att se till att svenskarna får så bra pensioner som möjligt, säger Johan Florén.

Erik de la Reguera

Stora oljetillgångar och rikt djurliv

Nationalparken Yasuní ligger i östra Ecuador och är en del av Amazonas regnskog. Området hyser stor biologisk mångfald. Omkring 100 000 insektsarter finnas här.

2010 skapades projektet Yasuní ITT av Ecuadors regering för att ge regeringar och företag i omvärlden möjlighet att investera för att skydda området. Villkoret är att Ecuador får 50 procent av den oexploaterade oljans marknadsvärde i ersättning.

Vissa miljöaktivister kallar det innovativt, medan andra ser det som ren utpressning från Ecuadors sida.

Lever utan kontakt med omvärlden

Waoranifolket har levt i flera hundra år i nationalparken Yasuní. På 1950-talet fick merparten av dem kontakt med omvärlden när missionärer trängde in i djungeln. I dag lever många waorani i bysamhällen och bedriver ekoturism eller får intäkter från oljebolagen.

Två grupper av waoranifolket, taromenane och tagaeri har valt att fortsätta leva i närmast total isolering utan kontakt med omvärlden.

—

Publicerat i DN den 20 april 2013.

CARACAS. Venezuelas drygt 18 miljoner väljare gick i går till valurnorna för att utse en efterträdare till den avlidne Hugo Chávez. Köerna utanför vallokalerna verkade vara något kortare än vid presidentvalet förra året, då Chávez vann stort – något som troligen oroade Socialistpartiets kandidat Nicolás Maduro, som behövde mobilisera sina kärnväljare. Oppositionens kandidat Henrique Capriles anklagade samtidigt Maduro för att ha gjort tv-framträdanden i helgen, i strid mot vallagen. Några resultat fanns inte vid denna upplagas pressläggning.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 15 april 2013.

CARACAS. Minst sju personer har dödats i politiskt våld efter söndagens omstridda presidentval i Venezuela. Oppositionens kandidat Henrique Capriles anklagar segraren Nicolás Maduro för valfusk, och natten till tisdagen gick tusentals människor ut på gatorna i huvudstaden Caracas för att slå på kastruller och kräva en fullständig omräkning av rösterna. DN konstaterade att omkring 300 personer samlats enbart i medelklassområdet Altamira. På andra platser i landet uppges socialistpartiets kontorsbyggnader ha satts i brand och polis ska ha använt tårgas mot protesterna.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 17 april 2013.

CARACAS. Venezuela är i dag mer polariserat än på mycket länge. Hugo Chávez handplockade efterträdare Nicolás Maduro segrade med hårfin marginal i valet, men han gör bäst i att spänna fast säkerhetsbältet, för den första tiden vid makten kommer att bli skakig.

Marginalen blev 1,6 procent­enheter. 250 000 röster. Så stor – eller liten – blev segern för socialisten Nicolás Maduro i söndagens presidentval i Venezuela. Åtminstone om man ska tro valmyndigheten, vilket det är många inom oppositionen som inte längre gör.

– Vi kräver en fullständig omräkning av rösterna. Våra interna beräkningar ger ett annat resultat, sade oppositionens kandidat Henrique Capriles natten till måndagen.

Formuleringen som han använde sedan var skarp:

– Freden i det här landet beror på om sanningen kommer fram eller ej!

Socialistpartiet PSUV:s kandidat Nicolás Maduro reagerade starkt på uttalandet och uppmanar nu sin motståndare att respektera folkviljan:

– Visst kan vi räkna om rösterna. Vi har inget att dölja. Men för Guds skull, acceptera valresultaten, som vår comandante Chávez skulle ha gjort.

Det mesta tyder på att en lång och bitter strid väntar i Venezuela. Oppositionen lär ägna de närmaste dagarna och veckorna åt att dokumentera alla tänkbara oegentligheter under valdagen, även om det är osannolikt att de lyckas ändra på själva utgången.

Troligen kommer oppositionen också senare att försöka organisera en folkomröstning om att återkalla Maduros mandat och utlysa nyval.

Tillsammans kan det göra Maduros första månader vid makten rejält skakiga, vilket är det sista han behöver med tanke på landets redan prekära ekonomiska situation. Regeringen har tvingats devalvera valutan två gånger de senaste månaderna, vilket bidragit till ökade obalanser i ekonomin.

– Smör är lika värdefullt som guld numera, säger bagaren Mario Ocampo till mig med ett uppgivet leende i stadsdelen Altamira.

Även mjölk och majsmjöl är svårt att komma över, vilket i första hand beror på de priskontroller som regeringen infört.

Med det sagt är Maduro ändå en president med stort folkligt stöd. Hans frånvaro av karisma har hittills kompenserats av det enkla faktum att Hugo Chávez utsåg honom till sin efterträdare inför den sista och ödesdigra operationen i december förra året.

Att så många är lojala mot Chávez ända in i döden har inte enbart sin grund i sentimentala skäl, utan även i att många fattiga upplever att de fått det betydligt bättre under hans år vid makten. Den extrema fattigdomen halverades och analfabetismen nära på utrotades.

Men Maduro riskerar att förlora även inbitna chavistas stöd om han inte löser två akuta utmaningar: a) få bukt med brottsligheten och de snabbt stigande mordtalen i landet och b) få slut på de ständiga elavbrotten.

Utanför Caracas är elavbrott en närmast daglig företeelse. Det är något många venezuelaner har svårt att förstå, eftersom de bor i ett land som har 18 procent av världens samlade oljereserv.

Oppositionen kräver också större maktdelning och att socialistpartiet släpper sitt monopol över statsapparaten – men det lär Maduro knappast hörsamma.

Erik de la Reguera

Rädsla för att politisk strid ska urarta till våldsamheter

CARACAS. Vrede, oro, glädje, sorg. Dagen efter valrysaren i Venezuela låg känslorna precis under ytan hos många av invånarna i landet. Och såväl bland oppositionella som regeringsanhängare finns en påtaglig rädsla för att den politiska striden ska urarta i våldsamheter.

– Jag känner mig så otroligt frustrerad och maktlös. Mina vänner säger att vi måste protestera, men vi vet inte på vilket sätt, säger 60-åriga Zoila Arreaza, som är musiklärare på en skola i den fattiga Caracasförorten Petare.

Hon har hunnit sova några timmar efter den nervkittlande valvakan när DN träffar henne, men hon har fortfarande svårt att acceptera att hennes kandidat Henrique Capriles förlorat med bara en dryg procentenhet mot socialisten Nicolás Maduro.

Capriles vägrade i söndags acceptera valresultatet och har krävt en omräkning av rösterna.

– Själva valsystemet tror jag fun­gerar bra, för jag har själv varit val­observatör. Men det var en hel del oegentligheter inför valet. Bland annat stängde regeringen gränsen till grannländerna för en vecka sedan för att hindra de venezuelaner som bor där från att rösta. De som låg på sjukhus hindrades från att ta sig till vallokalerna. Och jag tror att regeringen kan ha manipulerat vallängden, för jag har med egna ögon sett hur kubaner som bara varit här i några dagar fått röstkort, säger Zoila Arreaza.

– Jag är orolig att det här kan urarta i våld. Själv vill jag förstås se en fredlig lösning, men jag vet att det finns folk på båda sidor som inte drar sig för att ta till vapen, säger hon.

En bit bort står 33-årige Santiago Suarez och säljer bananer av den sort som ofta skivas och steks i Venezuela – och som kallas maduro. I söndags röstade Santiago på socialistpartiets kandidat med samma namn.

– Valet gick rätt till! Och jag är lättad över att vi vann, även om det blev alldeles för jämnt. Inte alls som de storsegrar som Chávez brukade ta hem. Nu måste regeringen ta till hårdhandskarna, för annars kan högern få för sig något, säger Santiago Suarez, som röstat på socialistpartiet i vartenda val sedan han blev myndig.

– Jag har sett hur de mest behövande fått hjälp under de här åren, och det är något jag tycker om. Ja, även jag märker skillnad i vardagen. Tidigare hade jag aldrig råd att äta lunch, men tack vare att regeringen subventionerar majsmjöl och andra basvaror så finns det alltid mat på bordet numera, säger han.

– När det inte är slut i butikerna, förstås, för det är stor efterfrågan, lägger han till.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 16 april 2013.

CARACAS. När Venezuela går till presidentval i dag växer oron för ett våldsutbrott i landet. Hugo Chávez död lämnade ett makt­vakuum efter sig, och extremister på båda sidor har i mer eller mindre förtäckta ordalag hotat med att inte acceptera valresultatet.

– Försvinn härifrån!

– Men vi är journalister från Sverige …

– Hör du dåligt? Måste jag bli våldsam?

Den rödklädde mannens hand rör sig mot ett föremål som han har instoppat i byxlinningen under t-tröjan. Bakom honom närmar sig flera män med snabba steg.

– Vi gillar inte utländska journalister. Ge er av! Och få nu inte för er att ta några bilder, för då jävlar …

Några sekunder senare är vi på väg nedför trapporna igen, genom den stora och fattiga förorten 23 de Enero i västra Caracas.

De rödklädda följer efter oss och skriker förolämpningar så fort vi kastar en blick bakåt. Och när vi passerar en äldre dam i trappan väser hon ”kackerlackor!”

Den del av förorten som vi just har blivit utkastade från kallas La Piedrita. Den är tillhåll för en av de mest hårdföra falangerna inom chavismen, vars ledare förklarat att de inte kommer att acceptera en förlust i söndagens presidentval. Det rör sig om en grupp som säger sig vara förberedd för ett gerillakrig – och som i praktiken är tolererad av statens institutioner.

En del av invånarna i La Piedrita är samtidigt medlemmar i den ”bolivariska” milis som Hugo Chávez lät skapa 2005. Den mönstrar tiotusentals man, är löst knuten till armén och var fram till Chávez död i mars enbart underställd honom själv. Men efter ”El Comandantes” bortgång är ordergången betydligt mindre självklar.

Socialistpartiets nye ledare och kandidat till presidentposten, Nicolás Maduro, har sagt att han kommer att acceptera en förlust, om det skulle bli utfallet.

Men bland de mer radikala gräsrötterna är misstron mot oppositionsledaren Henrique Capriles stor.

– De som bor i La Piedrita är oroliga för att förlora allt det som Chávez gav oss. Den fria närsjukvården, utbildningen, bostäderna. Själv anser jag att vi måste respektera valresultatet vilket det än blir, men jag förstår att det finns en oro och ett motstånd, säger den 53-åriga Rubia Elena Rondón, som även hon är medlem i den bolivariska milisen, fast i en annan stadsdel.

– Jag ber till Gud att allt ska gå lugnt till. Men det känns som om vad som helst kan hända. Och högern förbereder säkert något, lägger hon till.

I en mer välmående del av staden möter vi den 22-årige juriststudenten Junior Guerrero. Han sydde igen sin mun i en studentprotest mot regeringen nyligen och har precis sprättat upp stygnen.

Den som han kommer att rösta på, oppositionsledaren Henrique Capriles, har lovat acceptera val­resultaten.

Men Junior Guerreros ord ger intryck av att det ändå kan bli oroligt efter valet – och särskilt om segermarginalen blir liten:

– Socialistregeringen har steg för steg förstört landet och dess institutioner. Så om valet inte genomförs enligt regelboken – och statliga resurser och medier har ju redan använts på ett otillbörligt vis – är jag beredd att göra vad som helst för att rädda vår författning. Jag är redo att dö för mitt land! utbrister han.

Erik de la Reguera

President i 14 år

Hugo Chávez var Venezuelas president åren 1999–2013. Han var en centralgestalt i den vänstervåg som svepte fram över Sydamerika under 2000-talet och stöttade ekonomiskt många av de andra vänsterregeringarna i regionen.

Venezuelas stora oljeintäkter gjorde det möjligt för honom att skapa stödprogram till fattiga, samtidigt som institutionerna i landet politiserades alltmer och rättsväsendet förlorade sitt oberoende.

Chávez avled den 5 mars i år i sviterna av en cancersjukdom vars exakta diagnos fortfarande är hemligstämplad.

Kandidaterna

Nicolás Maduro, 50, blev utsedd till Socialistpartiets kandidat av Hugo Chávez strax före dennes bortgång.

Maduro vill hålla fast vid den statligt dominerade ekonomin och ge nya lokala makt­organ större makt.
Henrique Capriles

Henrique Capriles, 40, är oppositionens kandidat, med starka privata intressen i ryggen.

Lovar höjd minimilön och hårdare kamp mot brottsligheten. Vill bevara regeringens stödprogram till fattiga, men är kritisk till korruptionen och den bristande maktdelningen i Venezuela.

–

Publicerat i DN den 14 april 2013.