Jag är just hemkommen från San José-gruvan i Chile, där jag var en av uppemot 2 000 journalister som under mer eller mindre (o)ordnade former bevakade det numera så välkända dramat.

Hoppas givetvis att jag kunde bidra med något eget, även om det minsann inte var lätt med tanke på omständigheterna. Här nedan listar jag artiklarna från den senaste veckan:

11/10 Redo rädda gruvarbetarna

12/10 Nervös väntan snart över + Konflikter börjar komma upp till ytan

13/10 Han försov sig när olyckan hände + Gruvarbetarna ska upp i dag

14/10 Gruvarbetarnas glädjetårar + Nu väntar en helt ny verklighet

15/10 Ur gruvan – men utan jobb

17/10 Gruvarbetarna kritiserar ägarna

Så vitt jag förstår har det uppstått en debatt i Sverige kring det rimliga i den enorma mediebevakningen av gruvdramat. Omkring en miljard människor ska ha följt upplösningen, enligt chilenska myndigheter.

Och visst, det var ett mediejippo, delvis uppblåst av den chilenska regeringen. Men även positiva nyheter måste kunna få ha en plats i bevakningen. Om den här cirkusen sedan leder till förbättrade arbetsförhållanden i gruvorna i Chile och andra länder i Latinamerika, samtidigt som färre arbetare lämnas ensamma att dö under rasmassor – då har jag svårt att ha några invändningar vad gäller själva omfattningen.

Däremot kan – och bör – man givetvis kritisera en del av innehållet i bevakningen. Den sensationslystna journalistik som hellre berättar om enskilda arbetares skillsmässodramor än om den bristande säkerheten i gruvorna och annat som kan sätta känslosvallen i sitt sammanhang, får lätt alldeles för stort utrymme.

Som jag skriver här begicks också klara övertramp mot anhöriga av en rad enskilda medieföretag och journalister, som nog bör ta sig långa funderare på vad de egentligen håller på med.

Men nåja, som tur var blev det en lycklig upplösning. Låt oss glädja oss åt det en stund.

MEXICO CITY. Nästan alla de 33 gruvarbetarna i Chile har nu fått lämna sjukhuset. De är fortsatt förtegna om vad som försiggått i underjorden, men riktar hård kritik mot de privata gruvföretag som de menar struntar i säkerheten.

– Måste det gå så här långt? Måste det hända något sådant här för att saker ska börja förändras? sade Edison Peña, en av de 33 arbetarna, i en tv-intervju.

Den retoriska frågan hade udden riktad mot de privata gruvföretagen i Chile och övriga Latinamerika, som Peña och hans 32 kamrater menar struntar i arbetarnas säkerhet för att maximera sina vinster.

Några timmar före intervjun hade ännu en olycka inträffat, denna gång i landet Ecuador. Fyra arbetare har där blivit instängda på 150 meters djup efter ett ras i en gruva nära staden Portovelo. Ännu på lördagen var det osäkert om det gick att rädda männen.

Händelsen är en högst konkret påminnelse om att upplösningen på dramat i San José-gruvan långt ifrån är representativ, utan snarare en ljuspunkt i ett annars kompakt mörker.

Enbart i Chile dör i genomsnitt 34 gruvarbetare varje år i olyckor. De privatägda gruvorna i norra delen av landet har länge varit ökända för sin dåliga säkerhet.

President Sebastian Piñera har därför lovat en rejäl översyn av lagstiftningen och skärpta säkerhetsbestämmelser. Med tanke på de senaste veckornas uppståndelse lär det bli svårt för de mer konservativa delarna av kongressen att säga nej.

Samtidigt försöker de 33 gruvarbetarna återgå till sina vanliga liv. Trettio av dem har fått återvända hem från sjukhuset och läkarna säger att de är vid häpnadsväckande god hälsa med tanke på att de just tillbringat 69 dagar i 40-gradig hetta under jord.

Under de första veckorna av isolering ransonerades maten till bara en sked tonfisk per man och dag. Samtliga har därför gått ner rejält i vikt.

Men i övrigt är detaljerna från tiden i berget skissartade. De 33 vill dela på intäkterna från böcker och filmer, och i intervjuer talar de bara allmänt om privata erfarenheter. Andra mer kontroversiella detaljer sparar de av allt att döma tills de kan skriva sin berättelse gemensamt.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 17 oktober 2010.

SÃO PAULO. Miljoner människor i Brasilien har de senaste åren tagit steget ur fattigdom och in i något som kan kallas lägre medelklass. DN har mött 23-åriga Cristiane Pinheiro, som är en av de som fått lite mer pengar över och nu drömmer om ett bättre liv.

När tunnelbanetåget lämnat underjorden och solljuset börjar strömma genom den halvtomma vagnen vet Cristiane Pinheiro att hon snart är framme vid sin station. Hon blickar tankfullt ut genom fönstret medan husfasaderna i mångmiljonstaden São Paulos yttre förorter susar förbi.

– Två timmars pendling enkel resa är rätt mycket, men jobbet i klädbutiken inne i stan är bra. Jag tjänar 800 reales (3 200 kronor) i månaden, vilket är dubbelt så mycket som när jag jobbade som servitris. Dessutom är det ett vitt, formellt jobb, så jag får en privat sjukförsäkring och resorna betalda, säger Cristiane.

Hon bor hemma hos sin ensamstående mor och yngre syster i den förort som ligger vid slutet av linjen. Området är långtifrån välmående, men ändå lite bättre än de fattigaste favelorna i São Paulo.

– Eftersom minimilönen har höjts så mycket på senare år har vi fått det lättare att gå runt. Jag har köpt en dator med internetuppkoppling och faktiskt kunnat lägga undan en del pengar för framtiden, säger Cristiane Pinheiro.

Hon är långtifrån unik. Cristiane tillhör de 29 miljoner brasilianer som sedan 2003 tagit steget upp i det som i Brasilien går under betäckningen ”klass C”, det vill säga lägre medelklass.

Till denna grupp räknas de brasilianer som bor i hushåll med en samlad månadsinkomst på mellan 4 400 och 19 200 kronor. Många av dem som får det lite bättre köper vitvaror på avbetalning. En del skaffar också sin första dator, som Cristiane Pinheiro.

Grunden för det är den förbättrade ekonomin. Tillväxttakten ökade redan under president Cardoso på 1990-talet, men det var när den förre fabriksarbetaren Lula da Silva kom till makten 2002 som förändringarna tog ordentlig fart i Brasilien.

Lula höll fast vid sin föregångares inflationsbekämpning och stabila statsfinanser, men inledde också en stor satsning på att ”utrota hungern”. Mer resurser lades på sociala bidrag, men han såg också till att steg för steg höja minimilönen.

Det har gett resultat. Enligt en ny studie har de traditionellt stora klyftorna i Brasilien börjat minska. Och i takt med att de fattiga fått lite mer pengar att konsumera för har också fler jobb skapats.

Arbetslösheten i Brasilien har halverats sedan 2003, och många av de nya jobben har skapats inom den formella delen av ekonomin.

De enorma klyftorna i Brasiliens storstäder har långtifrån försvunnit. Men en ny framtidstro börjar långsamt att gro.

– Jag tror att jag kommer att få det bättre än mina föräldrar, säger Cristiane innan hon går av vid tågets slutstation.

I utkanterna av São Paulo har mängder av butiker med vitvaror, dammsugare och andra hushållsapparater växt upp. Generösa avbetalningsplaner lockar dem som just lämnat den värsta misären bakom sig. Bland kinesiska och amerikanska märken finner man också en del produkter från svenska Electrolux.

– Vår omsättning i Brasilien har mer än tredubblats sedan 2004. En starkt bidragande orsak till det är givetvis den framväxande medelklassen, säger Erik Zsiga, presschef på Electrolux.

– De produkter vi tillverkar, dammsugare och vitvaror, är sådant som människor investerar i när de får höjd levnadsstandard.

Electrolux har sedan länge fabriker på olika platser i landet, vilket varit en medveten strategi för att etablera sig på denna världens nionde största marknad.

Men en del utländska företag ser sig också tvingade att lägga tillverkningen i landet för att undvika höga importtullar.

– Detta har bidragit till att Brasilien i dag har en mer diversifierad ekonomi, med bland annat en stor bil- och flygplansindustri. Men den dag man väljer att sänka eller ta bort tullarna kan det säkert ställa till problem, säger Nordeas Latinamerikachef Claes Calemark.

Erik de la Reguera

Petrobras en populär folkaktie

SÃO PAULO. Det råder oljefeber i Brasilien. De stora olje- och gasfyndigheterna på djupt vatten i Atlanten har kallats en Guds gåva av president Lula da Silva. Nu vill även vanliga brasilianer vara med och ta del av vinsterna.

– Klart jag tog chansen! Det verkade som en säker investering att köpa aktier i Petrobras, för oljan finns ju där ute – den försvinner inte, säger 35-årige Marcelo Moraes.

Han sitter och väntar på kunder vid den bensinmack han jobbar på. Stegvisa löneökningar har de senaste åren gett honom lite mer pengar över, som han nu alltså satsat på aktier i det statliga oljebolaget.

Det är han inte ensam om. När Petrobras häromveckan redovisade resultatet av sin stora nyemission blev det hela 70 miljarder dollar (370 miljarder kronor), vilket är nytt världsrekord och visar på intresset för de olje- och naturgasfyndigheter som hittats längs Brasiliens kust.

Brasilien hoppas bli en oljeexportör av stora mått. Samtidigt väntas statens intäkter öka dramatiskt. Lula da Silva – och hans handplockade kandidat i presi-dentvalet den 31 oktober, Dilma Rousseff – vill använda en del av dessa intäkter till att förbättra kvaliteten i skolan och sjukvården.

Men det finns också risker. Petrobras får nästan monopol på utvinningen, vilket gör att företaget kan bli en stor kassako för staten – men också att skattebetalarna får ta hela smällen om något går snett.

Andra orosmoln är bristen på kvalificerad arbetskraft, den dåligt utbyggda infrastrukturen och risken för ökad korruption.

Tills vidare fungerar dock president Lulas popularitet som garant för statens storsatsning.

– Jag hoppas att oljan ska göra Brasilien till en stormakt på riktigt, säger Marcelo Moraes och ger på så sätt eko till den politiska elitens ambitioner.

Erik de la Reguera

Världens femte största land

Brasilien har 192 miljoner invånare och är världens femte största land, såväl till folkmängden som till ytan.

Experter tror att det finns 50–100 miljarder fat olja och gas under havsbottnen utanför Rio de Janeiro och São Paulo. Det gör fyndigheterna till de största som upptäckts i världen på minst tjugo år. Det statliga oljebolaget Petrobras hoppas ha fördubblat sin produktion 2020 till nästan 4 miljoner fat om dagen.

Oljan finns på djupt vatten och det krävs stora investeringar för att utvinna den.

Publicerat i Dagens Nyheter den 16 oktober 2010.

COPIAPÓ. De sista av de 33 gruvarbetarna är nu räddade ur San José-gruvan. När de fått lite tid till att umgås med sina familjer återstår ett komplicerat politiskt och juridiskt efterspel till detta drama. En sak är redan klar: Att gruvarbetarna nu är arbetslösa.

Enormt jubel utbröt sent på onsdagskvällen i Chile när den siste av de 33 gruvarbetarna, Luis Urzúa, till slut kunde häva sig ur hissburen ”Fenix” och andas frisk luft för första gången sedan raset den 5 augusti.

I Copiapó, den lilla stad som många av gruvarbetarna kommer ifrån, var torget i centrum fullt av människor. Chilenska flaggor slog i vinden som drog in från Atacamaöknen, vuvuzelor ljöd och rop skallade: ”Leve gruvarbetarna!”, ”Viva Chile!”

Mitt i folkhavet möter jag Valeria Cortés, vars farbror Dario Segovia finns bland dem som nu har räddats.

– Det gör mig självklart både glad och lättad. Men nu hoppas jag också att de rika ägarna till gruvorna har fått sig en läxa. För bara för att en människa är fattig, bara för att han eller hon är gruvarbetare, så får man inte försätta människans liv i fara, säger Valeria Cortés.

Hennes åsikt delas av många här i Copiapó, där man i generationer tvingats leva med risken att någon av ens anhöriga kan försvinna ned i jordens käftar nästa gång ett ras inträffar – och det är sällan särskilt avlägset.

Chiles regering har efter olyckan i San José-gruvan stängt ett tjugotal gruvor som inte levt upp till säkerhetsbestämmelserna. Chefen för den statliga tillsynsmyndigheten har tvingats avgå och en upprensning har inletts i det moras av mutor och inkompetens som länge präglat tillståndsgivningen.

Den relativt nytillträdde högerpresidenten Sebastian Piñera har sluppit undan den värsta kritiken – och dessutom lyckats vända situationen till sin fördel.

Piñera fick snabbt tyst på de högerdebattörer som tidigare kritiserat de chilenska gruvarbetarnas ”höga löneläge” – cirka 5 000–6 000 kronor i månaden – och satsade i stället mycket av sitt politiska kapital på att få upp de 33 gruvarbetarna.

– Chiles största tillgång är inte koppargruvorna – det är gruvarbetarna, sade han upprepade gånger under slutskedet av räddningsinsatsen.

I de samhällen som ligger runt gruvorna i Atacamaöknen är det inte ovanligt att hitta muralmålningar med vänsterikoner som Che Guevara eller subcomandante Marcos – här är socialistpartiet och kommunisterna starka sedan länge.

Just därför har gruvdramat förvandlats till en viktig del i Piñeras strategi att sudda ut den chilenska högerns Pinochetstämpel och försöka ta kontroll över mitten i landets politik.

Samtidigt har de 33 gruvarbetarna en betydligt mer jordnära tillvaro att se fram emot. Under sin tid i skyddsrummet blev de erbjudna allt från jobb på tevekanaler till mp3-spelare och gratis inträde på fotbollsmatcher i England.

Men det handlade troligen i de flesta fall om pr-jippon. Det finns bara en sak som de 33 kan vara säkra på: att de är arbetslösa.

Samtliga 300 arbetare vid San José-gruvan har sagts upp av företaget San Esteban, som nu säger sig hotas av konkurs.

De anhöriga har lämnat in en stämningsansökan mot företagets ägare, som de menar struntat i säkerhetsföreskrifter. Om det stämmer väntar sannolikt även åtal mot de ansvariga cheferna.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 15 oktober 2010.

SAN JOSÉ-GRUVAN. Lyckorus, vivarop och glädjetårar. Sedan en enorm och avväpnande lättnad. Det var de reaktioner som många i Chile – och inte minst de 33 gruvarbetarna själva – gick igenom under gårdagens historiska räddningsinsats.

Aldrig har någon överlevt en gruvolycka så länge som de 33 männen i San José-gruvan i norra Chile. I 69 dagar har de hållit sig vid liv med hjälp av självdisciplin, spetsteknologi och en regering som satsat mångmiljonbelopp på att få dem fria.

Men många av arbetarna lade också sitt öde i händerna på högre makter.

– Jag har varit med Djävulen och jag har varit med Gud. Och det var Gud som fick överhanden till slut, sa 40-årige Mario Sepulveda, sedan han som andre man räddats från skyddsrummet på drygt 600 meters djup.

Då var klockan ett på onsdagsnatten lokal tid. Men trots allvaret i situationen kunde inte Sepulveda – allmänt sedd som humoristen i gruppen av instängda män – motstå frestelsen att dela ut ”souvenirer” till räddningsarbetarna: inslagna stenar från gruvschaktet.

Även Chiles president Sebastian Piñera var på väg att få en sten i handen, men han behöll fattningen och gav snabbt Sepulveda en lång kram i stället.

Scenen fick många chilenare att fnissa av lättnad framför tv-apparaterna. Men fram till dess hade stämningen varit minst sagt laddad.

Räddningsinsatsen inleddes med att en påtagligt nervös räddningsarbetare hissades ned i schaktet där de 33 gruvarbetarna tillbringat 69 långa, heta och ångestfyllda dagar.

Genom en särskild webbkamera kunde världen se den märkliga och rörande scen som utspelade sig i djupen när de instängda gruvarbetarna tog emot buren ”Fenix” och släppte ut besökaren från ovan.

Samtidigt gick ett sus av förväntan genom tältlägret utanför gruvan. Där satt bland andra Alfonso Avalos, far till gruvarbetaren Florencio Avalos, som en stund senare skulle bli förste man att räddas.

Pappa Alfonsos ansiktsuttryck när sonen klev in i hissburen och förberedde sig på den 15 minuter långa hissfärden upp genom berget är ett av de oförglömliga minnena från denna kyliga natt.

Drygt tolv timmar senare träffar jag Alfonso igen utanför hans tält. Nu är mycket av dramatiken över, dagen har grytt över Atacamaöknen och han sitter och äter frukost med ett påtagligt lättat uttryck i ansiktet.

Visserligen är fortfarande hans andra son, Renan Avalos, kvar nere i gruvan, men räddningsinsatsen rullar på bra och inget tyder i denna stund på att någon större fara skulle finnas för dem som inte kommit ut än.

– Ja, det känns bättre nu. Jag är självklart glad över att ha fått återse min ena son efter så lång tid och jag är stolt över att han valts ut att vara förste man att lämna gruvan, säger Alfonso Avalos och tar en tugga på sin smörgås med chorizokorv.

Nu kan han äntligen sitta här relativt ostörd. Annat var det när hans son Florencio var på väg upp ur gruvan. Då hängde ett hundratal journalister och fotografer som klasar runt Alfonso och anspänningen blev till slut så stor att han desperat bad att få göra sin sons fru och två barn sällskap inne på det avspärrade området, trots att det egentligen inte var tillåtet med fler anhöriga på plats.

När han fick tillståndet började han springa bort från fotograferna, med följden att de tog upp jakten på honom som om det hade rört sig om paparazzi i hälarna på en filmstjärna. Männen med kamerorna armbågades och nästan slogs om chansen att få en bild av den flyende pappan.

Vad tycker han om mediernas behandling?

– Det var obehagligt, så klart. Titta, de trampade ned allt här, vårt campingbord, stolarna, tältet, vår lilla eldstad, husgeråden, svarar han och sveper med handen över den lilla plätt i lägret utanför gruvan som varit hans hem i två månader nu.

– Men nåja. Nu är det över. Man måste tänka så, lägger han till.

Omkring 1 600 journalister och fotografer har varit på plats för att bevaka räddningsoperationen vid San José-gruvan. Men bortsett från att en del av dessa medier begått uppenbara övertramp har stämningen varit lugn.

Upplösningen på dramat är också hittills lycklig. Vid denna upplagas pressläggning hade 28 gruvarbetare klivit ur buren ”Fenix” och kunnat omfamna sina anhöriga. Sedan togs de om hand av sjukvårdare.

Inga allvarligare incidenter har rapporterats och om allt går som det ska väntas de sista männen få lämna gruvan under torsdagen.

Erik de la Reguera

Nu väntar en helt ny verklighet

SAN JOSÉ-GRUVAN. De 33 gruvarbetarna stiger ut i en annan verklighet än den som de lämnade för 69 dagar sedan. Men frågan är om alla löften om guld och gröna skogar verkligen kommer att infrias.

– Berget har haft våra kamrater i sitt sköte så länge att det faktiskt känns som om de har fötts på nytt. Det är som om berget har gett dem ett nytt liv, säger Roberto Ramirez.

Han är svåger och nära vän till gruvarbetaren Alex Vega, som just kommit upp till ytan som den tionde mannen att bli undsatt.

Kanske har han rätt, måhända väntar verkligen ett nytt liv på Alex och de övriga 32 gruvarbetarna. Men det är långtifrån säkert.

De 33 gruvarbetarna har de senaste veckorna blivit överösta av erbjudanden om arbete, gratis resor, mp3-spelare och diverse andra produkter.

Många av dessa löften har dock gjorts enbart i pr-syfte – företagen vet att de får positiv uppmärksamhet kring sitt varumärke genom att förknippas med de chilenska gruvarbetarna.

Men om de 33 männen vill kunna undvika att arbeta resten av livet är den stora knäckfrågan om männen lyckas sälja film- och bokrättigheter tillräckligt dyrt. Det tros vara en av orsakerna till att de hittills nekat till längre intervjuer. Brittiska medier uppger att männen lovat varandra dyrt och heligt att skriva sin berättelse gemensamt i form av en bok.

Det återstår att se om de lyckas hålla det löftet, för enligt vad DN erfar har en rad stora medieföretag erbjudit enskilda gruvarbetare och deras familjer fem- eller sexsiffriga belopp för exklusiva intervjuer.

Erik de la Reguera

De 33 männen blev instängda den 5 augusti – mer än två månader senare hämtas de upp av hissburen ”Fenix”

5 augusti. Enorma mängder sten och bråte rasar ned på olika nivåer i San José-gruvan, där guld och koppar utvinns. 33 gruvarbetare rapporteras saknade.

22 augusti. En sonderingsborr kommer upp med en lapp där det står: ”Vi lever och mår bra alla 33, här i skyddsrummet.” Det visar sig att gruvarbetarna tagit skydd på 688 meters djup och lyckats överleva på små reservransoner under drygt två veckors tid.

9 oktober. En av de tre borrmaskiner som arbetat med att borra evakueringsschakt blir klar. Jubel utbryter bland anhöriga, som tältat i två månader utanför gruvan.

11 oktober. Efter att ha förstärkts med 56 meter stålrör anses evakueringsschaktet redo att användas. Hissburen ”Fenix” gör flera framgångsrika testkörningar.

13 oktober. Klockan 05.10 svensk tid har den första gruvarbetaren, tvåbarnspappan Florencio Avalas, 31, kommit upp ur gruvhålet.

TIERRA AMARILLA. Det arbetslag som överlevt under rasmassorna i San José-gruvan i drygt två månader var inte fulltaligt – en person saknades. DN har träffat den trettiofjärde gruvarbetaren: säkerhetsansvarige William Ordenes, som oroligt följer räddningsinsatsen.

Samhället Tierra Amarilla ligger mitt ute i Atacamaöknen, omgivet av sandiga berg och bara en knapp timme från San José-gruvan. Många här jobbar som gruvarbetare eller som druvplockare.

Tegelhus löper längs gatorna och i ett av dem sitter William Ordenes, hans sambo Daniela Villegas och deras fyraårige son Edison och ser på de extra nyhetssändningarna.

Både hopp och oro lyser i William Ordenes ansikte. För i själva verket skulle även han ha varit där i gruvan när raset kom.

– Jag hade lovat att jobba extra den dagen. Men jag var så trött efter arbetspasset dagen före, jag försov mig, säger han lite skamset.

När han vaknade och fick höra att det inträffat en olycka drabbades han av svåra skuldkänslor.

– Jag kände att jag borde ha varit där med mina kamrater. Och jag mådde illa, hade en sprängande huvudvärk, ångest och kunde inte sova på mer än två veckor. Inte förr-än jag fick höra att de var vid liv – ja, när den där lappen kom upp från underjorden – kände jag mig lite bättre, säger William Ordenes.

Nu är han arbetslös. Detsamma gäller för de övriga 300 tidigare anställda vid gruvan. Efter veckor av protester har de till slut lyckats få sina sista månadslöner utbetalda.

William Ordenes uppgift i gruvan var att bedöma säkerheten på de platser där hans pass arbetade. Han tror inte att han hade kunnat göra så mycket för att förebygga olyckan, då raset inträffade ovanför platsen där arbetet pågick.

Men han säger sig ändå förstå varför de anhöriga nu har bestämt sig för att stämma gruvbolaget för bristande säkerhetsåtgärder.

– För några år sedan inträffade ett annat stort ras i en av San Estebans gruvor. Men rutinerna förbättrades inte. I San José-gruvan hade vi praktiskt taget dagligen stenblock som lossnade och föll ned från taket. Självklart påtalade jag och många andra det för ledningen, men det gjordes mycket lite eller inga förbättringar.

Familjen Ordenes vet att gruvolyckor inte är något nytt. Men sedan olyckan i San José-gruvan inträffade har minst arton undermåliga gruvor stängts av regeringen och säkerhetskraven höjts. Det gläder många – inte minst William Ordenes far Jaime.

– Jo, jag har ju själv jobbat i gruvorna i trettio år och vet hur farligt det kan vara, säger han.

Erik de la Reguera

Gruvarbetarna ska upp i dag

SAN JOSÉ-GRUVAN. Vid gruvan i norra Chile pågick sent på tisdagskvällen de sista förberedelserna inför räddningsoperationen. Man hoppades att arbetet med att hissa upp den första gruvarbetaren skulle börja vid midnatt svensk tid.

Chiles president Sebastian Piñera kom i helikopter till gruvan sent på kvällen svensk tid.

– Det har varit en lång resa, och varken de instängda arbetarna eller Chiles folk kommer att vara desamma efter den här dagen, sa Piñera i ett kort anförande.

Ett massivt pressuppbåd befann sig på plats vid gruvan, där de 33 gruvarbetarna suttit instängda på 688 meters djup sedan den 5 augusti. Nervositeten var påtaglig bland de anhöriga, som gjorde så gott de kunde för att förbereda sig inför att ta emot sina nära och kära.

Bakom avspärrningar tronade hisskorgen ”Fenix”, som har gjort flera framgångsrika testkörningar sedan det långa evakueringsschaktet blev klart.

Men en rad riskfyllda moment återstod. Först skulle en räddningsledare och en eller flera sjukvårdare firas ned i schaktet för att undersöka gruvarbetarnas hälsotillstånd och ge dem de sista instruktionerna. Sedan var tanken att förse de 33 männen med bälten av samma typ som astronauter använder för att man skulle kunna följa deras hälsotillstånd i realtid.

Oro fanns för att någon skulle gripas av panik, ett dramatiskt blodtrycksfall eller på annat sätt insjukna under den svindlande färden upp. Fallhöjden i schaktet är fyra gånger så stor som från Kaknästornets topp i Stockholm.

De 33 var indelade i tre grupper: först skulle de starkaste få lämna gruvan, sedan de sjukliga och sist de moraliska ledarna.

Förutom Piñera uppgavs även Bolivias president Evo Morales vara på väg dit, då en av arbetarna är boliviansk medborgare.

De 33 männen har fått medieträning för att kunna hantera anstormningen av journalister, men flera har uppgett att de helst vill ha några dagar i fred med sina familjer innan de börjar ge intervjuer.

Erik de la Reguera

Blev instängda den 5 augusti

5 augusti Enorma mängder sten och bråte rasar ned på olika nivåer i San Joségruvan, där guld, koppar och brons utvinns. 33 gruvarbetare rapporteras saknade.

22 augusti En sonderingsborr kommer upp med en lapp där det står ”Vi lever och mår bra alla 33, här i skyddsrummet”. Det visar sig att männen tagit skydd på 688 meters djup och lyckats överleva på små reservransoner under drygt två veckors tid.

9 oktober En av de tre borrmaskiner som arbetat med att borra evakueringsschakt blir klar. Jubel utbryter bland de anhöriga, som tältat i två månader utanför gruvan.

11 oktober Efter att ha förstärkts med 56 meter stålrör anses evakueringsschaktet redo att användas. Hissburen ”Fenix” gör flera framgångsrika testkörningar och datum för räddningsinsatsen sätts till i dag.

Publicerat i Dagens Nyheter den 19 oktober 2010.