Sedan nyår finns Lasse Wierups och min bok även i det behändiga storpocketformatet.
Nu med mexikanska poliser och svenska radhus på omslaget.
Den kan bland annat köpas här:
Uppdatering 15 mars: storpocketen är tillfälligt slut hos nätbokhandlarna, men ska gå att få tag på i fysiska bokhandlar som Akademibokhandeln, Pocketshop, med flera. För den som ändå vill beställa från Bokus och Adlibris finns den inbundna boken fortfarande i lager.
MEXICO CITY. Det har gått nära tre månader sedan de 33 gruvarbetarna i San Joségruvan i Chile fick återse dagens ljus. Men fortfarande lider många av dem av mardrömmar. Oro finns för att katastrofen ska inträffa på nytt. DN har talat med Mario Gómez, den äldste av gruvarbetarna.
Jul- och nyårshelgerna har varit lugna för Mario Gómez, som med sina 64 år är åldermannen i det numera världsberömda arbetslaget. Efter vedermödorna i San Joségruvan och de intensiva veckorna efter räddningen har han nu fått vila ut lite hemma hos sin familj i staden Copiapó, inte långt från platsen där det ödesdigra raset inträffade den 5 augusti förra året.
Ärren från upplevelsen i underjorden sitter kvar.
– Jag drömmer ofta mardrömmar om det som hände. Som nu i natt till exempel, då var jag tillbaka i gruvan igen. Allt var svart och jag hörde hur berget rasade runt omkring mig, jag hörde skriken från mina kamrater, hur det dånade, krasade i väggarna. Precis som det var där nere efter raset. Berget fortsatte att låta in i det sista, det var en oerhörd psykisk press vi levde under och det kommer nog att ta tid att hämta sig helt, säger Mario Gómez till DN.
Mardrömmarna har han gemensamma med många av de andra gruvarbetarna. De har visserligen kunnat dra nytta av uppmärksamheten kring dramat och blivit bjudna på resor till Europa och USA, men rättstvisten med det privata bolag som drev gruvan är ännu inte avgjord och de flesta av arbetarna lever därför fortfarande under spartanska förhållanden.
Mario Gómez hoppas och tror att de till slut ska få skadestånd.
– Jag påtalade personligen bristerna i säkerheten för gruvledningen vid flera tillfällen. Men de bara skakade på huvudet och sa att allt var under kontroll, berättar han.
Resultatet av detta ointresse är väl känt. Först den 13 oktober kunde de 33 männen räddas ur rasmassorna.
Då hade de levt instängda på nära 700 meters djup i 67 dagar – och i nära 40-gradig värme.
Vad var det svåraste under tiden i gruvan?
– Det var dagarna efter raset, då allt var svart och vi inte visste om det fanns någon chans att överleva. Det dröjde ju över två veckor innan de fick kontakt med oss och under den tiden hade vi bara smutsigt vatten att dricka. Vi samlade in det som rann från väggarna och lyckades tända en liten eld som vi kokade det över. Så höll vi oss vid liv, säger Mario Gómez.
Sedan vill han inte berätta mer. En bok är under produktion och enligt Mario Gómez är förhandlingarna med en stor Hollywoodstudio i praktiken i hamn.
– Det är bara en tidsfråga innan det offentliggörs. Vi hoppas så klart att filmrättigheterna ska ge oss möjlighet att leva relativt väl, säger Mario Gómez.
– Men lika viktigt är om vår historia kan göra människor medvetna om de risker som många gruvarbetare tvingas utstå. Inte bara i Chile, utan i hela världen.
Erik de la Reguera
MEXICO CITY. Varje år dör tusentals arbetare runt om i världen till följd av olyckor i de gruvor där man utvinner råmaterialet till konsumtionsvaror som tas för givna av den globala medelklassen. Dramat i San José-gruvan vände strålkastarljuset mot denna mörka verklighet – men bara för en kort stund.
Koppar är Chiles främsta exportvara. Metallen återfinns bland annat i kablar och olika sorters hemelektronik – många svenskar har troligen chilensk koppar i sina mobiltelefoner.
Det var också koppar som (tillsammans med guld) utvanns i San Joségruvan i norra Chile före raset den 5 augusti.
Verksamheten var lukrativ för ägarna, men trots det var säkerheten kraftigt eftersatt, åtminstone att döma av gruvarbetarnas vittnesmål.
Sedan de 33 männen räddats ur gruvan har de blivit utnämnda till ”årets lag” av brittiska The Times, en påkostad Hollywoodproduktion är på gång om deras öden och i slutet av januari är de inbjudna till Disneyland i USA.
Men vilket facit gruvdramat får för gruvindustrin är fortfarande oklart.
Den chilenska regeringen har skärpt bestämmelserna och lovat att säkerheten i de små privata gruvorna från och med nu ska hålla samma standard som i det statliga bolaget Codelco.
Korruption och mäktiga intressen har satt käppar i hjulen för sådana satsningar förr. Men skillnaden är nu att president Sebastian Piñera satsat mycket av sin prestige i frågan om gruvsäkerheten. Ett tjugotal gruvor har redan stängts och situationen för gruvarbetarna i Chile är av allt att döma på väg att förbättras.
I övriga Latinamerika – för att inte tala om Kina, där tusentals gruvarbetare dör varje år – har dramat i San José-gruvan långt ifrån fått samma genomslag.
Rekordmånga människor världen över såg räddningen på tv, men fokus hamnade på enskilda arbetares privatliv snarare än på strukturella problem i gruvindustrin.
När Mario Gómez och de andra överlevarna hoppas att deras historia ska tjäna som avskräckande exempel för regeringar och bolag runt om i världen är risken därför stor att de misstar sig.
Möjligen kan deras bok och film väcka opinion och sätta ytterligare press på politiska och ekonomiska makthavare i Chile – men att de ska lyckas med det på global nivå är nog att hoppas på för mycket.
Erik de la Reguera
5 augusti Stora mängder sten rasar ned på olika nivåer i San Joségruvan, där guld och koppar utvinns. 33 gruvarbetare rapporteras saknade.
22 augusti En sonderingsborr kommer upp med en lapp där det står: ”Vi lever och mår bra alla 33, här i skyddsrummet.” Det visar sig att gruvarbetarna tagit skydd på 688 meters djup och under drygt två veckors tid lyckats överleva på små reservransoner och vatten som rinner längs väggarna.
9 oktober En av de tre borrmaskiner som arbetat med att borra evakueringsschakt blir klar. Jubel utbryter bland anhöriga, som tältat i två månader utanför gruvan.
11 oktober Efter att ha förstärkts med 56 meter stålrör anses evakueringsschaktet redo att användas. Hissburen ”Fenix” gör flera framgångsrika testkörningar.
13 oktober Klockan 05.10 svensk tid kommer den första gruvarbetaren, tvåbarnspappan Florencio Avalas, 31, upp ur gruvhålet. Samtliga 33 arbetare räddas. Dramat följs av en miljard människor världen över.
Publicerat i Dagens Nyheter den 2 januari 2011.
MEXICO CITY. Jul- och nyårskänslorna kan ibland ha lite svårt att infinna sig när man vandrar runt i Mexico Citys drygt tjugogradiga värme och möts av blinkande, färgglad belysning uppsatt i alltifrån krucifix till palmer.
Då kan det vara en god idé att söka sig till det stora Zocalotorget i centrum. Där finns boten för den resenär som av någon anledning saknar svenskt snökaos och ishalka. Under bar himmel hålls två skridskobanor öppna för allmänheten – mitt på torget. Och jo, de är gjorda av is.
Med hjälp av ett par hyperaktiva ismaskiner hålls isen någorlunda åkbar, trots det varma klimatet. Skridskor finns att låna, men det är minst lika underhållande att bara sätta sig på läktaren och iaktta de hundratals barn och vuxna som halkar runt på det för mexikaner högst exotiska underlaget.
Rinkarna håller öppet varje dag fram till den 9 januari, då en grandios avslutning väntar på det konstfrusna folknöjet: öppningsmatchen i tredjedivisionen i junior-VM i ishockey, Mexiko mot Bulgarien.
Erik de la Reguera
Publicerat i DN Resor den 2 januari 2011
MEXICO CITY. Få saker kan få ett leende att spricka upp så snabbt som en mexikansk mariachiorkester i full mundering. Med blänkande manschettknappar, sombreros, trumpeter, gitarrer, fioler, smäktande röstvibraton och en lidelse helt utan mått och sans, övervinner de enkelt varje gråmulet humör.
I Mexico City, liksom i resten av landet, kan man för en billig penning köpa sig en alldeles egen konsert av dessa virtuoser. Man stöter på dem i allt från lyxiga restauranger till mörka gathörn i tvivelaktiga kvarter.
Men platsen framför andra för att lyssna till mariachis – och skråla och skåla med dem – är Plaza Garibaldi i huvudstadens historiska centrum.
Här har grupper av uniformerade musiker flockats i över ett århundrade. Fram tills nyligen var området nedgånget och inte särskilt tryggt att vistas i, men i förra veckan återinvigdes det helt upprustade torget.
De omgivande fasaderna har putsats, säkerheten förbättrats och som bonus för musikälskande turister finns dessutom ett nybyggt tequila- och mezqalmuseum att beskåda på torget. Men huvudattraktionen – den är självklart fortfarande den smäktande musiken.
Erik de la Reguera
Publicerat i DN Resor den 19 december 2010.
MEXICO CITY. Den ökända maoistgerillan Sendero luminoso har på nytt börjat växa sig stark i Perus bergstrakter, mycket tack vare beskattning av kokainsmuggling. Från att ha räknats som nästan utplånad för några år sedan har gerillan nu förvandlats till ett allt allvarligare säkerhetshot i Anderna.
Tre soldater i den peruanska armén skadades svårt när de i söndags eskorterade en grupp män som slet upp olagliga kokaodlingar i regionen Alto Huallaga, 45 mil norr om Perus huvudstad Lima.
De ansvariga för bakhållet tros vara medlemmar i Sendero luminoso (”Lysande stigen”), en ökänd maoistgerilla som kontrollerade stora delar landsbygden under 1980- och 90-talen.
För 18 år sedan greps dess ledare, comandante Gonzalo, gerillan pressades tillbaka och fram till nyligen gjorde den inte mycket väsen av sig. Men de senaste 18 månaderna har det förflutna börjat gå igen i Peru.
Minst 50 soldaters och polisers liv har krävts i en lång rad bakhåll på landsbygden.
Striderna äger för det mesta rum i otillgängliga och fattiga bergstrakter där kokaodling är den främsta försörjningskällan för lokalbefolkningen.
Allt tyder på att de återstående förbanden av gerillan har lyckats överleva – och nu växer – genom att ge beskydd åt kokaodlare och kokainsmugglare. Regeringen har därför stämplat dem som ”knarkterrorister”.
I en rad rapporter från den amerikanska ambassaden som läckts till webbplatsen Wikileaks, målas en dyster bild upp av läget på landsbygden: å ena sidan en gerilla som får fler medlemmar i takt med att kokaodlingen ökar i Peru – i dag är landet världens andra kokainproducent efter Colombia – och å andra sidan en armé som präglas av korruption och ineffektivitet.
Till och med landets arméchef utpekas som möjlig allierad med narkotikamaffian, något som dock generalen i fråga har avvisat kraftfullt de senaste dagarna.
Utom tvivel står att de militärenheter som stationerats i de kokaodlande provinserna ofta låter sig mutas, alltmedan gerillans båda rivaliserande falanger drar nytta av dollarflödet.
I Alto Huallaga, en traditionell region för kokaodling, leder comandante Artemio en grupp lojal mot den sedan länge fängslade comandante Gonzalo.
Men i regionen VRAE, ett drygt 300 kvadratkilometer stort område längs två floddalgångar, har en utbrytargrupp skapat den största gruppen, bestående av minst 250 man.
Den förefaller ha övergett den fundamentalistiska maoism som präglat Sendero luminoso och agerar numera mer som ett slags självförsvarsgrupp för kokaodlare och narkotikahandlare.
Erik de la Reguera
Omkring 70 000 människor dödades i Perus inbördeskrig under 1980- och 90-talen. Den ena stridande parten, maoistgerillan Sendero luminoso, bildades i det tysta redan i slutet av 1960-talet.
Dess väpnade kamp mot staten inleddes den 17 maj 1980, då röstsedlar och vallokaler brändes i staden Chuschi. Senare skulle våldet också nå huvudstaden Lima – med en isande förvarning i form av döda hundar som hängdes från mängder av lyktstolpar.
Strategin var klassiskt maoistisk. Gerillan skulle först ta kontroll över den fattiga landsbygden – sedan anföll man städerna. Både militären och Sendero luminoso utförde under åren av inbördeskrig massakrer på civila i jakt på motståndarens anhängare.
När Alberto Fujimori kom till makten 1990 var Lima i praktiken belägrat av gerillan. Sabotage mot elförsörjningen var vardagsmat. Fujimori gav militären fria tyglar att bilda dödspatruller, vilket ledde till att oppositionella i städerna började ”försvinna” – människorättsbrott som han 2009 dömdes till 25 års fängelse för.
Publicerat i Dagens Nyheter den 15 december 2010.
Ge bort årets mest omtalade reportagebok: Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman. Följ med till Colombia, Mexiko, Guatemala, Kuba, Venezuela, Bolivia och svenska radhus – i spåren på världens i särklass lönsammaste handelsvara.
