Tagged: import

…till TV-debatt. Hela den mexikanska politiska klassen är uppjagad till bristningsgränsen över kvällens stora rysare – den sista stora TV-debatten mellan presidentkandidaterna före valet den 2 juli. Mycket talar för att den blir avgörande. För den här gången är alla med.

Även socialdemokraten Andres Manuel López Obrador, som säkert ångrar bittert att han inte deltog i den förra TV-debatten, som ägde rum för en dryg månad sedan.

Då var han så säker på att segra i valet att han öppet sade att han inte hade något att vinna på att delta i en debatt där alla skulle angripa honom. Men arrogansen straffade sig.

Vakumet som López Obrador lämnade efter sig i rutan (i form av en tom stol som symboliskt lämnades på hans plats) fylldes av högerkandidaten Felipe Calderon. Och när PRI-kandidaten Roberto Madrazo gjorde bort sig fullständigt kunde inget hindra Calderon från att surfa iväg på en våg av gynnsamma opinionssiffror. Han gick till och med om och förbi Lopez Obrador, som fick krypa till korset – det vill säga till TV-kanalerna – och be om förlåtelse.

Inför kvällens debatt har några smygfilmade videosnuttar fått stor uppmärksamhet trots att de ännu inte visats offentligt. En argentinsk affärsman, Carlos Ahumada, som har ett horn i sidan till López Obrador sedan han fängslats för korruption i Mexico City, har lovat att sprida dessa videoupptagningar, som sägs visa några av den socialdemokratiske kandidatens nära medarbetare när de tar emot mutor.

Nu på morgonen sköt någon med maskingevär mot den bil som Carlos Ahumadas fru och tre barn färdades i. Bilen var dock skottsäker, så affärsmannens familj klarade sig helskinnade ur attentatet… men som ni förstår antog dramat genast närmast episka mått.

President Fox fördömde snabbt attacken och PRD-ledningen i Mexico City likaså. Men Carlos Navarrete, som kandiderar till senaten för PRD, menar att det minsann kan ha rört sig om ett ”arrangerat attentat”, listigt uttänkt för att skada López Obrador ytterligare inför kvällens debatt.

Ay, Mexico… visst är det charmigt?

För övrigt, kan någon förklara för mig varför högerextremister, AFA-aktivister och rojalister ska få ledigt från skolan/jobbet för att ställa till problem? Men okej, det är inte min sak att tycka till om helgdagars vara eller inte vara. Så istället ägnar jag mig åt att knyta ihop säckar.

Det drar nämligen i ihop sig på fler än ett sätt. I morgon kväll lyfter planet mot Sverige, snart börjar fotbolls-VM och en och annan fika rycker närmare.

PS. I går kväll åt jag för första gången tacos al suadero här i Mexico City. Dessa tacos är typiska för stan och innehåller nån sorts nötkött (oklart vilken del, men gott är det!). R åt tacos de cabeza (huvud) och lengua (tunga). Ställer mig lite avvaktande till dessa primörer. Förresten – i boken som jag översätter blir Elias Contreras dålig i magen av tacos al suadero. Men än så länge delar jag inte hans öde. Ta i trä.

Minns ni Arga Unga Hackare? Ni vet, de som hackade Antipiratbyråns sajt? De som fått något av en kultstatus inom de mer inbitna piratkretsarna?

Någonting säger mig att vi snart kommer att få höra talas om dem igen.

Det är inte ofta som en nyhet i Sverige får mig att höja på ögonbrynen, men när jag i går läste om nedstängningen av Piratebay och Piratbyrån insåg jag att det här, det är faktiskt sprängstoff.

Och om dagens uppgifter i Rapport stämmer, att Bodström beordrade tillslaget efter direkta påtryckningar från USA, så är det en första klassens skandal. En sådan som man förlorar val på.

Apropå skandaler. Låt mig berätta för er om ”el gober precioso”…

Förra året publicerades en bok av den mexikanska frilansjournalisten Lydia Cacho i vilken hon i detalj redogjorde för ett pedofilnätverk i semesterorten Cancún. Flera framstående företagsledare och politiker pekades ut som delaktiga i sexhandeln och boken rönte därför stor uppmärksamhet i medierna.

Den misstänkte ledaren för nätverket, företagsledaren Jean Succar Kuri, greps av amerikansk polis och sitter sedan dess fängslad i Arizona, i väntan på utlämning till Mexiko.

Det hade kunnat räcka så. Men skandalen hade bara börjat.

Strax före jul förra året greps Lydia Cacho av polis och kördes sedan omedelbart till Puebla, som ligger 12 timmars bilfärd från hennes hem. Den formella misstanken: förtal.

Väl framme i Puebla fördes hon till häktet, där hon tvingades klä av sig naken inför en kvinnlig vakt. Lydia Cacho berättar för tidningen La Jornada om vad som hände sen.

– Det var förnedrande, eftersom det bara fanns ett plastskynke mellan mig och de manliga poliserna. Det var väldigt kallt, så jag började skaka av kölden. Plötsligt sade den kvinnliga vakten till mig: ”Det är du som var på tv, eller hur? Var försiktig, för de tänker våldta dig”. Jag blev rädd att sa: ”Va, hur menar du?”. Vakten tolkade frågan ordagrant: ”Med en käpp”. Sen sa hon: ”Oroa dig inte. Börja hosta och klaga över att du mår dligt så ska vi se till att du blir inlagd på sjukavdelningen i stället.”

Sen kom chefen för de kvinnliga vakterna in i rummet och började viska och göra tecken till den andra vakten.

– Jag kommer aldrig att glömma den kvinnans namn. Hon och den andra vakten förde mig snabbt genom korridoren mot sjukstugan. I slutet av korridoren stod tre män som försökte hindra oss, men chefen för vakterna sa att vi absolut måste till sjukstugan för att hämta mediciner. Och sen tryckte vi oss förbi. Vi sprang nedför en annan korridor tills vi kom fram till sjukavdelningen och där sa de att jag var trygg. De räddade mig från att bli våldtagen.

Lydia Cacho släpptes mot borgen efter några dagar.

Men skandalen var inte slut med det.

I februari i år skickades ett anonymt brev till tidningen La Jornada. I brevet fanns ett antal kasettband. Och på banden fanns ett antal inspelningar av telefonsamtal som företagaren Kamel Nacif, en av de misstänkta huvudmännen i pedofilhärvan, gjort under de dagar då Lydia Cacho satt i häkte.

På banden berättar den mexikanske företagaren, ovetande om att han är avlyssnad, för sina vänner om hur nöjd han är med polisinsatsen. Lydia Cacho kallas för diverse öknamn och Kamel Nacif skryter om att hans kontakter i häktet i Puebla lovat att se till att hon ska våldtas av andra interner. Just att hon ska våldtas upprepas i flera av telefonsamtalen.

Bland Kamel Nacifs vänner finns guvernören i Chiapas, Pablo Salazar, som enligt Nacif lovar att se till att La Jornada gav företagaren utrymme för en ”replik”.

En annan och i högsta grad betydelsefull vän till Kamel Nacif är guvernören i Puebla, Mario Marin. I det inspelade samtalet mellan de båda framträder en bild av ett pedofilnätverk som tar hämnd på journalisten som avslöjade det:

– Tjenare, Kamel.

– Mi gober precioso. [ungefär ”Min underbare guvernör”]

– Min hjälte, för fan.

– Nej, det är ju du som är hjälten i den här filmen, grabben.

– I går gav jag den där jävla horan en läxa. Jag visade henne att här i Puebla är det lagen som gäller och om man begår ett brott så kommer man inte undan. Och hon ska inte tro att hon kan spela offer och försöka få publicitet på det viset. Budskapet har gått fram och nu får vi se hur hon reagerar. För hon har jävlats och jävlats och då går det som det går och nu kanske hon lär sig nåt.

– Jag vet, och de där jävla idioterna fortsätter att häva ur sig en massa skit. Men jag har gjort ett uttalande. I TV.

– Okej. I Mexico City eller här i Puebla?

– Här, men jag sa att de skulle skicka det dit. Men det sändes här. Och till tidningen Milenio sa jag att herr guvernören inte darrade på handen, det står att läsa där.

– Den darrar inte och kommer inte att darra i framtiden heller.

– Jävla råttor. Vilken skit de har ställt till med, va?

– De tror att de är Gud bara för att de har makt.

– Så är det. Jag ringde till dig för att tacka dig. Jag vet att jag har försatt dig i en knipa men…

– Nej, för fan, jag gillar sånt här. Jag håller med dig om de jävlarna… alltså… vi är kanske inte några helgon, men om de har några bevis så kan de lägga fram dem. Annars ska de hålla käften.

– Ja, men det är så skamligt, min vän. Det är så skamligt.

– Så är det.

– För att tacka dig har jag köpt en flaska finfin konjak, men jag vet inte vart jag ska skicka den…

– Till vårt kontor, vetja.

– Jag skulle vilja ge dig den personligen, men du är säkert väldigt upptagen…

– Skicka den, så ska jag dricka upp den.

– Ska du dricka upp den? Okej, men då skickar jag två flaskor, i stället för en…

Strax efter det tar inspelningen slut. Banden offentliggjordes, spelades upp i TV och radio, och skandalen var ett faktum.

Men guvernören, Mario Marin, (som för övrigt tillhör partiet PRI och därför tros ha påverkat chanserna för dess presidentkandidat Roberto Madrazo negativt) sitter kvar på sin post. Marin menar att någon klippt ihop hans röst och att banden därför är fejk.

Rättsprocessen mot Lydia Cacho fortsätter däremot.

Angående åtalet mot henne, säger hon (till La Jornada):

– Visst är det ironiskt, att trots att det jag skriver i boken bevisligen är sant, så kan domaren i Puebla döma mig till fängelse för förtal eftersom den jag skriver om kan ha förlorat ett affärskontrakt. Det vill säga, i Mexiko kan man straffas för att man berättar sanningen.

PS. Här nedan finns några intressanta länkar med koppling till detta.

Lyssna på hela samtalet mellan guvernören och Kamel Nacif.

Spela spelet Gober Precioso.

Se videomontage/musikvideo om Gober Precioso.

Dålig dag. Trött efter många dagars jobb i streck. Trött efter E & J:s bjudning på Zacaparom i går kväll. Trött i största allmänhet. Och dessutom. Förkyld.

Snörvel.

Och pressekreterarna är skitjobbiga. De har mejladresser som inte fungerar, telefoner som är avstängda och attityder som går en på nerverna.

Snörvel.

Och nej, det stämmer, än går det inte att kommentera mina bloggar, eftersom den funktionen inte är färdigutvecklad i annars utmärkta Liquid Site. Men snart. Sägs det.

Host.

En vecka kvar i Mexiko.

Sen. Vem vet.

Nån som vill ta en fika?

[10 minuter senare. Erik sitter kvar i samma soffa i Mexico City, men med ett litet leende på läpparna.]

Yes! Precis vad jag behövde. Lille Frans! Som sjunger Zlatan-låten!

(jag är säkert typ en månad efter alla andra med det här, men den var en nyhet för mig)

Tur att man läser Malins blogg ibland! Här är länken till låten…

Lyssna och njut!

I bland ska man ha tur också.

När jag tog kontakt med mina vänner på människorättsorganisationen Fray Bartolome de Las Casas (även kallad Frayba eftersom man annars riskerar att vricka tungan) i onsdags fick jag reda på att det i stort sett var omöjligt att ta sig ut i zapatistbyar sedan Subcomandante Marcos utlyst ”Alerta Roja”, högsta beredskap, på grund av händelserna i Atenco.

Alla politiska centrum, de så kallade caracoles, var stängda och de flesta byar avböjde internationell närvaro. Jag insåg att min plan att ta reda på vad som händer i Chiapas medan Marcos valsar runt i Mexico City skulle bli svår att genomföra.

Men som sagt. Man ska ha tur också. Frayba skulle just skicka iväg en delegation på en rundtur i norra Chiapas, ett område som varit off limits för såväl mexikanska som utländska människorättsaktivister i många år på grund av den brutala paramilitära grupp som verkar där.

Jag fick följa med. Och det blev en bra resa. Två intensiva dagar i flera byar och massor av intryck och berättelser om fruktansvärda öden, men också om hopp – trots allt.

Paramilitärerna i området kallar sig för Paz y Justicia (”Fred och rättvisa” – ett namn tyngt av svart ironi) och de anses vara ansvariga för ett hundratal politiska mord under åren 1995-2000. De flesta av offren var zapatistsympatisörer, samtliga civila, de flesta cholindianer.

Det var efter upproret 1994 som Paz y Justicia grundades av en lokal PRI-politiker med det uttalade syftet att slå tillbaka mot zapatisterna. Organisationen fick massivt ekonomiskt stöd av den dåvarande regeringen, pengar som gick till inköp av vapen och rekrytering.

Armén försåg dem med uniformer och delstatspolisen garanterade fullständig straffrihet. Enligt människorättscentret Fray Bartolome de Las Casas handlade det om en militär strategi, sanktionerad från högsta ort.

Med militära termer kallas det för ”irreguljär krigsföring”. Metoden: bygga upp en lokal milis som inte tillhör de reguljära trupperna, men som bekämpar motståndaren. Målet: slå mot civilbefolkningen i byarna och se till att gerillan förlorar sitt stöd.

Resultatet blev en terrorregim som varade i fem år. Människorättsorganisationer slutade resa till området sedan flera personer som vittnat om våldsdåd mördats kort därefter.

Efter maktskiftet år 2000 ändrade militären sin strategi och stödet till paramilitärerna försvann. Flera av ledarna för Paz y Justicia greps och sedan dess har situationen gradvis förbättrats i området. Men vapnen finns kvar och dödshoten mot oppositionella kvarstår.

Dit skulle jag.

Vi var två mexikaner, två schweizare, en italienare och två svenskar. Jag var dock den ende journalisten, de andra jobbade för människorättsorganisationer.

Det var nervöst. Men det gick bra, som sagt. Mycket tack vare att människorna i byarna tog emot oss med öppna armar. Och på grund av mina kollegors professionalism.

För att hinna till min flight blev jag tvungen att klättra upp ur hängmattan klockan halv fem på lördagsmorgonen, hoppa ombord på en skumpa-skumpa-lastbil som tog mig ned till närmaste större samhälle och därifrån ta en taxi till ett vägskäl där bussarna till Villahermosa gick förbi, bara för att sedan – i Villahermosa, som ligger i delstaten Tabasco – leta rätt på kollektivtaxibilarna och brumma iväg till Tuxtla Gutierrez i Chiapas.

Taxin hade inga nummerplåtar. Strax innan vi kom fram till Tuxtla fick vår chaufför reda på via radio att det var poliskontroller utanför staden. Så han svängde av huvudvägen, körde in i en by och sa ”här får ni stiga av”. Öh, jaha? Som tur var fixade han en annan taxi.

Väl framme i Tuxtla fick jag vänta några timmar på flighten, då Aviacsa som vanligt var försenade.

Sedan – swisch upp till Mexico City, där Elisabet och Janne just hade anlänt hemma hos R. Vi drogs med ut på en konsert av Svampen. Men tyvärr var den USEL – konserten alltså, inte Svampen. Vansinnig elektroskrikrock. Snacka om konstrast till livet i byarna i Chiapas…

Helt slut däckade jag i säng. Och sedan i morse – upp igen och iväg till demonstrationen i centrum, där uppemot 10 000 pers krävde att de som greps i Atenco friges. Fick en del bra bilder, det gick nästan som på rutin.

Sedan hem igen. Och – PUST – i morgon är det måndag igen.

Tillbaka i San Cristobal de Las Casas. Tillbaka i Chiapas. Det känns kusligt bekant, samtidigt som mycket har förändrats på de fem år som gått sedan jag var här sist. Hotellen har bytt namn, en massa nya barer och restauranger har poppat upp och fasaderna är putsade på sant coleto-vis.

Men det känns bra att vara här. Och kyligt. San Cristobal är som gjord att bli förkyld i.

Snabb recap: I går kväll gick jag på välgörenhetskonsert i Salon Los Angeles i Mexico City. Mycket folk, över tusen personer. Kvällens värdinna, skådespelerskan Ofelia Medina var lika indignerad som alla andra över vidrigheterna i Atenco.

Jag har lite svårt för jargongen, som lätt blir så där ”american liberal”, ni vet, ”tycka synd om”, men de fick in mycket pengar till läkarvård och borgen för de kvinnor som utsatts för övergrepp, så då kan det väl välgörenhetstugget gå an. Dessutom fick jag ett par bra kontakter där.

Massor av kvinnliga artister ställde upp gratis och överlag var det bra uppträdanden. Och så var Marcos där, så klart.

Jag kom hem efter klockan ett och gratulerade mig själv till att våga åka tunnelbana så sent – men följ nu inte mitt exempel om ni ska hit, ok?

I morse köpte jag flygbiljett till Tuxtla Gutierrez. Jag kände hur pirret i magen började på nytt och sen, svisch, upp och iväg och oj, där är en vulkan och den heter Popocatepetl och hey, schyssta moln runt den!

Landade i Tuxtla på eftermiddagen, tog en taxi till stället där mikrobussarna till San Cristobal går och var inställd på minst två timmars snirklande väg upp genom bergen. Men inte. Den nya motorvägen mellan Tuxtla och San Cristobal invigdes nämligen nyligen och visade sig vara betydligt snabbare än den gamla vägen, som visserligen är mer romantisk men också kraftigt åksjukeframkallande.

Enda orosmolnet är att vägbygget inleddes under PRI-guvernören Albores Guillén, denne mindre sympatiske man som i år kandiderar till guvernör på nytt. Att bygget blev klart i år kan gynna honom, sägs det.

Ni som var här i slutet på 90-talet minns säkert att det var Albores Guillén som låg bakom det mesta av den brutala repression som byarna i regionen råkade ut för. Under de åren visade hans delstatspoliser ungefär lika stor respekt för mänskliga rättigheter som de poliser som tvingade kvinnliga fångar till oralsex i Atenco för ett par veckor sedan.

Nej, nu ska jag äta nåt. Vet bara inte var. Alli veremos.