Tagged: import

BEIRUT. När man vandrar längs Beiruts nedsläckta gator efter mörkrets inbrott är det svårt att tänka sig att det här för bara några veckor sedan ansågs vara Mellanösterns partystad nummer ett.

Då flockades oljeförmögna playboys från gulfstaterna tillsammans med europeiska ungdomar och libanesisk övre medelklass på de många barerna och restaurangerna i det nybyggda centrumet och i kvarteren i östra Beirut.

Nu är elektriciteten ransonerad, restaurangerna och nattklubbarna igenbommade och de flesta av barerna stängda. Den nybyggda stadskärnan, själva symbolen för det nya Beirut som rest sig ur ruinerna och börjat återta sitt renommé som Österns Paris, ligger öde.

Inte en enda av de många uteserveringarna är öppen. De enda människor som syns till är några soldater som står och röker vid en postering utanför den öde parlamentsbyggnaden.

Även den kända nattklubbsgatan Monot ligger öde. Neddragna ståljalusier och igenbommade dörrar möter besökaren.

Bara en handfull små barer på Rue Gouraud i östra Beirut håller öppet. Dit dras en del boende i de omgivande kristna kvarteren som vill skringra tankarna på kriget för en stund.

- Jag blir tokig av att bara sitta hemma. Sedan några dagar har jag ingen elektricitet i mitt hus, så därför går jag hit, säger Gina som är inredningsarkitekt men numera har svårt att hitta jobb.

- Varför ska folk inreda sina hus när de ändå bara packar och funderar på att lämna landet, frågar hon sig retoriskt.

Då blir allt plötsligt tyst och mörkt. Någon bakom oss börjar ironiskt sjunga ”Happy birthday to you”.

- Har ni glömt att vi befinner oss i en krigszon, ropar bartendern medan han startar om elgeneratorn.

Om någon mot förmodan hade glömt det, så blir de bryskt påminda senare under natten. Vid tvåtiden kommer den första av flera explosioner. De israeliska bombplanen väcker oss med sin dödliga last.

Knallarna följs av en kuslig tystnad. Inget flyglarm, inga sirener, inga rop eller skrik. Bara en orolig hund som skäller.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 25/7 2006.

BEIRUT. När USA:s utrikesminister Condoleezza Rice på måndagen inledde sin rundtur i Mellanöstern med ett oannonserat besök i Beirut uttryckte hon hopp om ”ett långsiktigt eldupphör”. Samtidigt meddelade Tony Blair att en fredsplan är i sikte. Men de diplomatiska ansträngningarna gav inget omedelbart resultat i södra Libanon, där hårda strider fortsatte att rasa.

Beiruts centrum var som förvandlat på måndagen. Den libanesiska armén hade plötsligt återuppstått efter att ha varit så gott som osynlig de senaste två veckorna och tungt beväpnade soldater stod vid varje gathörn.
Annons:

Runt regeringspalatset var stora pansarfordon och avspärrningar utplacerade. Vid lunchtid flög Condoleezza Rice in med helikopter från Cypern och väl på plats i regeringspalatset hälsades hon med kindpussar av Libanons premiärminister Fouad Siniora.

Den amerikanska utrikesministern tackade den libanesiske premiärministern för hans ”mod och uthållighet”, en symbolisk klapp på axeln för att Libanons reguljära armé inte satts in i stor skala mot de israeliska styrkorna i söder.

Det var en pressad premiärminister som tog emot Rice. I den södra delen av landet pågick under hela dagen intensiva strider mellan Hizbollah-milis och israelisk militär.

Under de tretton dagar som gått sedan striderna inleddes har minst 360 människor, varav de flesta civila, dödats i Libanon. Under samma tid har 37 israeler dödats, hälften av dem civila.

Fouad Siniora leder en mycket splittrad samlingsregering, där två av ministrarna tillhör Hizbollah och sprickan mellan dem som till varje pris vill ha en vapenvila och de som stödjer det väpnade motståndet blir större för varje timme.

De senaste dagarna har Sinora vädjat allt ihärdigare till det internationella samfundet om en omedelbar vapenvila. Condoleezza Rice gav inga löften om en sådan vid sitt besök, men uppgav sig hoppas på en ”långsiktig vapenvila”.

Enligt källor som Reuters talat med sade hon dock i ett samtal med det libanesiska parlamentets talman Nabih Berri – en shiamuslim som har kontakter med Hizbollah – att en sådan vapenvila inte kan innebära en återgång till den situation som rådde före den 12 juli.

Condoleezza Rice anlände sent på måndagskvällen till Jerusalem, där hon genast gick in i intensiva överläggningar med den israeliska regeringen. Samtidigt förklarade en talesman för Vita huset i Washington att en vapenvila i den nuvarande situationen inte skulle vara långsiktigt hållbar.

Att intensiva diplomatiska ansträngningar pågår för att nå en fredsuppgörelse i Mellanöstern bekräftades av Storbritanniens premiärminister Tony Blair på måndagen.

– Vi har nu nått så långt att jag inom de närmaste dagarna hoppas kunna presentera en plan för hur vi ska nå ett eldupphör, sade Blair vid en presskonferens i London.

Exakt hur denna plan kommer att se ut är oklart, men enligt Tony Blair måste den innehålla en ömsesidig vapenvila från såväl Hizbollah som den israeliska sidan, ett frigivande av de båda israeliska soldater som fördes bort den 12 juli, och att en internationell insatsstyrka ges mandat att bevaka en buffertzon längs gränsen mellan Israel och Libanon.

Förhoppningen är att fredsplanen ska kunna presenteras i sin helhet på den internationella konferens om krisen som hålls i Rom på onsdag.

– Om någon har en bättre plan, så är jag beredd att lyssna. Men i nuläget är det den enda vi har och jag försöker få den att fungera, sade Tony Blair, som hade sällskap av Iraks premiärminister Nuri Maliki.

I södra Libanon intensifierades striderna på måndagen. Israeliska marktrupper rullade allt längre in på libanesiskt territorium på jakt efter Hizbollahfästen. De möttes av våldsamt motstånd på flera håll.

En talesman för Hizbollah uppgav att en israelisk helikopter skjutits ned och att fem stridsvagnar förstörts i de häftiga striderna. Flera arabiska tevekanaler citerade uppgifter om att två israeliska soldater dödats.

Den israeliska armén bekräftade att en helikopter kraschat, men hävdade att det rörde sig om en olycka. Samtidigt uppgav man att nio israeliska soldater skadats.

Någon uppgift om antalet dödade Hizbollah-soldater fanns inte tillgå. De senaste två veckorna har gerillarörelsen inte presenterat några som helst uppgifter om egna förluster, något som inte är helt ovanligt i krigssituationer.

De israeliska stridsvagnarna rullade mot byn Bint Jbeil, fyra kilometer in från gränsen. Enligt en israelisk militärtalesman finns många av Hizbollahs avfyrningsramper runt denna plats.

Samtidigt fortsatte de civila i södra Libanon att fly undan striderna. Uppemot 600.000 människor uppges vara på flykt och enligt högt uppsatta sjukhuskällor som DN talat med finns det 195.000 flyktingar bara i Beirut, där de sover i skolor och i parker.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 25/7 2006.

BEIRUT. Det vilar en stickande sötaktig stank över de bostadsområden i södra Beirut som drabbats hårdast av de israeliska bombningarna. Sjuvåningshus efter sjuvåningshus i ett flera kvadratkilometer stort område har raserats helt eller delvis. Ingen vet hur många som ligger begravda under rasmassorna.

Det ser ut som en förödande jordbävning har drabbat sektor sju, en del av det stora område som utgör Beiruts södra förorter. Inte ett enda av det tjugotal husen i området har skonats.

Här bodde tiotusentals män, kvinnor och barn, de flesta fattiga arbetarfamiljer som sökt sig till huvudstaden i hopp om en bättre framtid. Men nu har de flytt eller övergivits begravda i bråten.
Annons:

Ingen räddningsinsats pågår. Det är helt enkelt för farligt. Israeliskt stridsflyg attackerade området senast natten före vårt besök. Och de bombar igen när vi har åkt, senare under söndagen.

Det knastrar under skorna av krossat glas. Stålbalkar och elledningar hänger och dinglar i de märkligaste vinklar och i utbrända butikslokaler skymtar förvridna stolar och bord.

Vi tvingas hoppa mellan betongblock som slungats i väg när hela sidor av husen slitits loss och kollapsat. Lägenheter vars väggar försvunnit öppnar sig som dockskåp.

Jag kliver över en dammig madrass som rasat ned från någon våning. Bredvid ligger ett mjukisdjur. En panda.

Vi är ett hundratal journalister som blivit hastigt inbjudna av en talesman för Hizbollah för att få en förevisning av området. Det är en morbid och skrämmande uppvisning i propaganda. Från en stor lastbil med stora högtalare spelas kampsånger som manar till stordåd mot fienden. Tonerna ekar mellan de krokiga huskropparna.

I mitten av området låg tidigare Hizbollahs högkvarter i södra Beirut. En radiostation och ett vårdcenter fanns i den närmast förintade byggnaden. Kanske befann sig också representanter för organisationens militära gren där.

I brinnande krig är det lätt att glömma att Hizbollah i många år varit en av landets största arbetsgivare och fungerat som en stat i staten, med över 250.000 fattiga som var beroende av dess motsvarighet till socialbidrag.

Nu är det krigsretoriken som gäller för Hizbollah. En talesman, Hussein Nablousi, håller det vanliga brandtalet. Men han vägrar visa oss det andra område som bombades natten till söndagen. Utan förklaring.

Några av alla de människor som bodde i husen i Sektor sju har tagit sig till Chahrouriskolan i det lugnare östra Beirut. Där på skolgården i stadsdelen Achrakieh sitter Suzan Eid och hennes familj och väntar i skuggan. Hon kom till Beirut från Bekaadalen för ett år sedan, när hennes man fick ett jobb som säkerhetsvakt på ett företag.

-Vi gömde oss i källaren när de började bomba. Jag var så rädd att jag skakade. Jag ville inte att något skulle hända mina barn, berättar hon.

Efter tre skräckfyllda dagar och nätter bestämde sig familjen för att fly, utan att veta vart. När de kom till fram hit till skolan var alla salar redan fulla. Suzan Eid och hennes familj fick sova på madrasser på skolgården.

I stort sett alla statliga skolor i västra och östra Beirut har upplåtits för de tiotusentals flyktingar som strömmar från de drabbade förorterna och södra Libanon. Resurserna är knappa. Det råder brist på mat, vatten och mediciner.

På väg ut från Chahrouriskolan möter vi Jan Egeland, FN:s chef för humanitära insatser. Han är på besök för att se hur hjälparbetet går.

-Det här är ett krig i vilket civilbefolkningen får betala det högsta priset. Jag har sett många, många hemlösa barn under mitt besök här, säger han medan han går mot en av skolbyggnaderna.

Tidigare under dagen har han besökt han den demolerade Sektor sju i södra Beirut.

-Det är en otrolig förödelse. Som jag ser det är det ingen tvekan om att Israels reaktion är oproportionerlig, de begår klara brott mot internationell rätt, säger Jan Egeland innan han rusar vidare.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 24/7 2006.

BEIRUT. På Arsen Kassarjans växlingskontor i västra Beirut har affärerna gått bra den senaste veckan. Många har kommit för att växla till sig amerikanska dollar. Men nu har det lugnat ned sig, säger han. Staden har börjat tömmas på utlänningar.

-Hur vi har det i Beirut? frågar Arsen Kassarjan retoriskt medan han räknar några dollarsedlar med ena handen och torkar svetten ur pannan med den andra.

-Vi har det hett … men kriget är ännu hetare.

Längre in i rummet flimrar en teve som visar bilder på brinnande byggnader och höga rökpelare. Ett par timmar tidigare har ett par radiomaster och en mobiltelefonmast strax norr om Beirut bombats av israeliskt stridsflyg.

Som så många andra i Libanon försöker de som arbetar på växlingskontoret hålla sig uppdaterade om vad som händer i kriget. Men man gör det i förbifarten, teven får stå på i bakgrunden.

Beirutborna är luttrade. Efter de 17 åren av inbördeskrig vet de att världen inte går under av några bomber. Såvida man inte råkar stå i vägen själv, vill säga.

Så vardagen går vidare i Beirut, affärerna är öppna som vanligt och kaféerna likaså, även om uteserveringarna är tomma.

Staden är delad mellan dem som vill göra Hizbollah sällskap i det väpnade motståndet och dem som till varje pris vill ha en fredlig lösning.

Arsen Kassarjan är kristen armenier. Han bor i den kristna östra delen av Beirut men arbetar här i den mer muslimskt dominerade västra delen. Flera av hans anställda är muslimer.

En av dem, Fadi Daher, är sunnimuslim och kommer från södra Libanon. Han blir upprörd när vi börjar tala om bombningarna.

– Två soldater! För två soldaters skull bombar de sönder hela vårt land! säger han.

De andra på växlingskontoret nickar tyst.

– Vi libaneser måste hålla ihop mot Israel, oavsett om vi är sunni eller shia. Vi måste samarbeta, säger han.

Det är militärt motstånd han talar om, något som många shiamuslimer, och även sunnimuslimer, tycker är enda utvägen.

-Se hur israelerna har behandlat palestinierna – och nu är de på väg in i vårt land också, säger Fadi Daher.

Men åsikterna går isär även inom det dryga dussinet religiösa grupperingar som finns i Libanon. Många kristna och muslimer vill till varje pris undvika en upprepning av 1980-talets blodiga mardröm. De vet att om man väl har öppnat Pandoras ask är det svårt att stänga den igen.

Krikor Payaslian, den andre armeniern på växlingskontoret, fruktar vad som ska hända när alla utlänningar har evakuerats.

-Jag är rädd för att det här bara är början på kriget, säger han.

-Många av flyktingarna som kommer resande från södra delen av landet är väldigt radikala. De har bara ”Nasrallah Nasrallah Nasrallah” i huvudet, säger han.

Den karismatiske ledaren för Hizbollah, Hassan Nasrallah, är en hjälte för många fattiga shiamuslimer. Hans öppna trots mot Israel och iögonfallande förmåga att undvika försöken att ta hans liv har gjort honom beundrad även utanför Hizbollahs stödtrupper.

Samtidigt växer frustrationen bland många libaneser över att den libanesiska armén står handlingsförlamad inför den israeliska offensiven.

Arsen Kassarjan säger att han hoppas att ”Condi”, den amerikanska utrikesministern Condoleezza Rice, kan mäkla fred. Men de andra ser skeptiska ut, de verkar inte tro att hon kan göra särskilt mycket för dem när hon kommer till regionen de närmaste dagarna.

– Vi vill inte ha krig. Men kriget är redan här. Nu handlar det om att försvara sig, säger Fadi Daher.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 23/7 2006.

TRIPOLIS. Trots att norra Libanon hittills har klarat sig relativt lindrigt undan de israeliska stridsflygens missiler är rädslan påtaglig bland de libaneser DN talar med. Många packar sina väskor och är på väg att ge sig av. Men det finns också de som har fastnat halvvägs – i ett politiskt och mänskligt ingenmansland.

Vid gränsövergången Aboudiye sitter Samiha Sabbam på en plaststol och gråter tyst medan ett av hennes barn leker vid hennes fötter. Deras flykt började för några dagar sedan, när Samihas familj lämnade hemmet i södra Beiruts förorter. Då hade bomberna redan börjat falla i kvarteren runt omkring dem. Och någon dag efter det att de gett sig i väg fick Samiha Sabbam reda på att också hennes hus träffats i en attack.

De fortsatte norrut med bil för att om möjligt korsa gränsen till Syrien i norr. Men när de kom fram visade det sig att flykten varit förgäves.

-Vi har inte några pass. De släpper inte förbi oss, säger hon.

Nu vet hon inte alls vart hon ska ta vägen. Och hon är inte ensam i sin belägenhet. Trots att många av de palestinska flyktingarna bott en hel generation i Libanon, vägras de flesta av dem medborgarskap och därmed id-handlingar av myndigheterna. Regeringen är rädd för vad som skulle kunna hända med den sköra maktbalansen mellan olika folkgrupper i landet om den politiska kraft som de hundratusentals flyktingarna de facto redan är också skulle formaliseras.

Det är därför Samiha sitter här i 35-gradig värme, i skuggan av ett vitt plasttak. Hon får mat och vatten av hjälporganisationen Röda halvmånen, som har satt upp ett tillfälligt flyktingläger för det trettiotal palestinska familjer som fastnat i Aboudiye.

I hamnstaden Tripolis är det en lugn dag på jobbet för Fatina Taleb. Hon studerar företagsekonomi och arbetar extra på ett hotell i staden, men sedan en dryg vecka har turistsäsongen upphört. När israeliskt flyg för några dagar sedan bombade en arméförläggning utanför Tripolis gav sig de sista kvardröjande turisterna av. På vägen ned från gränsen passerar man de utbrända resterna av förläggningen – en kuslig påminnelse om hur snabbt det kan gå från lugn till fullständig förödelse i krig.

– I dag har vi bara sexton av våra 116 rum belagda. Det är väldigt lite. För ett par veckor sedan var det fullt här, säger hon.

Med bara ett år kvar på ekonomutbildningen tar det emot att ge sig av, säger hon. Men visst har hon tankar på att lämna landet.

– Det kommer bara att bli värre, för ingen av ledarna tänker ge sig.

Jag har släkt i Abu Dhabi, så kanske kan jag ta mig dit, säger Fatina Taleb.

Bredvid står hennes vän Marmar Helou, som står sysslolös i receptionen.

– Alla här blir rädda när vi hör de israeliska jetplanen. De sveper över staden flera gånger per dag och ibland ser man dem också. Så fort jag hör minsta smäll tror jag att det är en bomb, säger Marmar Helou.

Hennes man är polis och har kallats in för att tjänstgöra i Beirut. Marmar har inte hjärta att lämna honom.

– Men jag kan inte sova om nätterna. Oron för min femåriga dotter och för min man håller mig vaken, säger hon.

Erik Gustafsson

DN 2006-07-22

DAMASKUS. FN:s flyktingkommissariat UNHCR uppskattar att omkring 20.000 libaneser korsar gränsen till grannlandet Syrien varje dag. Många av dem söker skydd i moskéer, kyrkor och skolor som ställts till deras förfogande.

Väl i säkerhet berättar de fasansfulla historier om hur de flytt undan de israeliska bombkrevaderna.

– På den andra dagen av strider bombade de hela vårt bostadskvarter i södra Beirut till grus. Vi var inte hemma då, men två av mina bröder saknas fortfarande, berättar Ali Enhag Hussein.

Han står utanför det kloster i Seidnaya, tre mil norr om Damaskus, där hans familj fått en fristad efter en vecka på flykt. Det samlas ett tiotal familjer runt honom för att lyssna. Om natten sover de alla på enkla madrasser i klostrets seminariesalar.

– Vi tog det lilla vi hade kvar och åkte i väg mot Bekaadalen i öster. Men vägen dit hade bombats av israelerna, så vid fyra fem ställen fick vi kliva ur och gå runt kratrar, bara för att försöka hitta en ny taxi på andra sidan, berättar han.

Som så många andra libaneser trodde Ali Enhag Hussein att Bekaadalen – en bördig högplatå i östra Libanon – skulle vara en bra plats att söka skydd på. Under inbördeskriget på 1980-talet var strider där sällsynta. Men tiderna har förändrats. Eftersom stora delar av den fattiga shiamuslimska befolkningen i Bekaadalen stödjer Hizbollah, gör israeliskt stridsflyg nu ständiga räder mot misstänkta gerillafästen i området.

– Efter ett par dagar attackerades den skola som vi fått sova i och då bestämde vi oss för att försöka ta oss över gränsen. Och nu är vi här – Gud vare lov!

Bredvid honom står en man som normalt sett lovordar en annan Gud. Den grekisk-ortodoxa patriarken Gregorios III är på besök i klostret. Unga volontärer svärmar kring honom för att visa hur mat och andra förnödenheter delas ut.

– För oss är de som kommer hit inte flyktingar. De är våra bröder och systrar, oavsett religion, säger Gregorios III.

Sedan lyssnar han uppmärksamt medan Ali Enhag Hussein berättar sin historia ännu en gång. Just när Ali är klar ringer telefonen. Och det är ett samtal från Sverige.

Det visar sig att Ali Enhag Hussein, liksom många libaneser, har släktingar i Sverige. Hans far, mor och syster bor i Göteborg sedan 1990 och nu är det systern Ferial som ringer för att höra hur de mår.

Via den raspiga telefonlinan hör man att hon är orolig.

– Det är tillräckligt svårt att familjen är splittrad mellan Sverige och Libanon. Nu splittras den upp i tre länder, säger hon.

Flyktingarna från Libanon samlas upp på en mängd olika platser runt om i Syrien. Kyrkor, moskéer och skolor har öppnat sina dörrar för att ta emot de tusentals flyktingar som strömmar över gränsen, men många bor också hos vänner och familjemedlemmar. Ingen vet exakt hur många libaneser som tagit sig till Syrien de senaste veckorna, men en företrädare för FN:s flyktingkommissariat UNHCR säger till nyhetsbyrån AFP att 20 000 korsar gränsen varje dag.

I Damaskus är många av hotellen fullbokade och de som inte har råd med hotell får sovplats på universitetsområdet, där två stora byggnader upplåtits till flyktingarna. Frivilliga studenter bär in säckar med bröd och dunkar med vatten i husen.

– Jag är verkligen rörd av allt stöd vi får av vanliga syrier, säger Hassan Chara Feddine, en elektriker från Beirut som jag möter i en av salarna.

Samtidigt är det uppenbart att de människor som tvingats fly från sina hem är tacksamma rekryter för radikala krafter.

I en av samlingssalarna på universitetet sitter libanesiska män och kvinnor och lyssnar på en kvinna som hyllar Hizbollahs kamp. Det manas till demonstration. Hassan Chara Feddine tänker gå med i den.

– Jag har aldrig demonstrerat förr. Men nu är det dags. När man har förlorat så mycket som jag har vill man säga ifrån, ja, kanske till och med göra mer radikala saker, säger han.

Erik Gustafsson

DN 2006-07-21